Känslor

Vad fan är känslor?

För att travestera en låt med Peps Persson, som var politisk och handlade mer om hur vi förhåller oss till konsumtionssamhället… 🙂 På tal om det så måste jag bara rekapitulera ett samtal från idag som handlade om ”shopping som livsstil”. Vi pratade om yngre människor utan egen livsduglig inkomst som spenderade flera tusen i månaden på sin hobby ”köpa kläder”, och trots att samtalet utspelade sig med ett par juridiskt skolade människor så var det ingen av dem som fattade vad jag menade när jag fällde en drypande ironisk kommentar om ”väldrillade in i konsumtionssamhället”… och jag kände att… då är det illa. När medelålders människor, som själva är uppvuxna med en livsstil som faktiskt baserades på att ”man köper nytt när något går sönder, om man inte lappar och lagar några gånger innan dess”, inte riktigt ser hur otroligt väldresserade vi är numera. Hur väl vi har anpassat oss efter den -ism som påstår att vi kommer att få det mycket bättre i våra liv och i vårt samhälle om vi bara bidrar till den interna ekonomin genom att konsumera… ja, nu blev jag visst lite politisk på kuppen, fast det inte riktigt var min avsikt… 😉

Känslor. Politik i all ära, men politiken handlar bara om olika övergripande idéer som är populära för stunden. Känslor är… mer ursprungliga. Och därmed faktiskt både mer intressanta, och mer viktiga.

Jag skriver förvisso en del om mina känslor. Men jag gör det vanligtvis på ett ganska rationellt sätt. Jag är medveten om att åtminstone några av mina läsare reagerar och responderar, positivt eller negativt, utifrån just det faktum att jag beskriver mina känslor på ett rationellt sätt.

Jag är en ganska rationell människa. Jag hanterar mycket av min tillvaro utifrån logiska resonemang, och framför allt utifrån det faktum att en av mina talanger är att överblicka skeenden. Men det har blivit allt mer tydligt för mig att medan de flesta människor antingen är mer logiska eller mer känslomässiga, så är jag både och – samtidigt… och eftersom det tydligen är en ganska ovanlig förmåga, så stöter sig de rationella på mig när jag uttrycker mig känslomässigt, medan de känslostyrda blir ganska provocerade över mina logiska resonemang. Vilket verkligen tyder på att min förmåga att vara känsla och tanke, är ganska ovanlig… och trots att jag tror att uppdelningen är mer tydlig hos män än hos kvinnor, så har jag fått upptäcka att det helt enkelt är sällsynt med människor som är tanke och känsla samtidigt. Oavsett kön.

Det handlar såklart en hel del om vad man lärt sig är ”bra” och ”rätt” under sitt liv. Det i sin tur handlar en del om ”klass”. Ju högre klass du hör till, desto snajsigare är det att vara mer logisk (och planerande, för att inte säga beräknande), än känslomässig. Bland ”arbetarklassen” är det ofta ett slags legitimerande, ju mer impulsstyrd du är… ”arbetarklassen” motiverar ofta sin överlägsenhet med att de skulle besitta en högre grad av empati än ”överklassen”.

Och med det sagt, skulle jag bara vilja uppmuntra alla svenskar att spendera en längre tid i ett brittiskt hem, för att lära sig att förstå att vi inte har några ”klasser” i Sverige.

Allt är relativt.

Men för att gå tillbaka till ursprungstanken… med en passus som konstaterar att min förmåga att vara både känsla och tanke samtidigt uppenbarligen är det som har gett mig tillträde till alla så kallade ”klasser”, i Sverige, eftersom svenskar tror att graden av känslosamhet eller logiskt fungerande indikerar något om vilken klass man hör till… så ska jag faktiskt lämna det rationella, distanserade förhållningssättet här.

Det vackraste som finns är ärlighet.

För att kunna vara ärlig, så måste man vara modig. Man måste våga utmana sina gamla invanda föreställningar och vanor.

Det är ytterst sällsynt med medelålders (och äldre) människor som kan, vågar eller vill, utmana sina ”sanningar”. Ju äldre vi blir, desto mer förenklar vi. Både för att vi tycker att vi har sett det mesta, och för att våra hjärnor blir mer sofistikerade (samordnade) och tappar en massa celler som vi inte längre använder. Vi blir både smartare och mer korkade. Det handlar om vår förmåga att sortera bort information som vi inte behöver, vilket är en förutsättning för att vi ska bli så ”street-smarta”, alltså så väl anpassade efter vår miljö som möjligt, och för vidare kunskaper och tankar i den frågan hänvisar jag till Tor Nörretranders lysande bok ”Märk världen”.

Att vara ärlig förutsätter alltså att vi vågar utmana våra egna världsbilder och sanningar. Det blir vi sämre på, ju äldre vi blir. Generellt.

I ett samtal med min dotter i kväll berättade jag om en situation jag varit i nyligen där mitt sätt att känna och tänka och hantera min tillvaro, blev ifrågasatt. Jag behövde inte säga många ord för att min dotter skulle utbrista både i otaliga exempel på egna erfarenheter där ”föräldrar” (inte hennes egna) betett sig på det sättet, och hennes starkt allergiska reaktioner mot att bli omyndigförklarad, klappad på huvudet, bortviftad… av vuxna människor som har sina egna förenklade agendor där det blir enklare om de kan ”klassificera” henne. Hennes beskrivning av sina reaktioner när det händer, var att hon får ett instinktivt behov av att slå på den som gör så mot henne… 😉 Och varken jag eller min dotter är på minsta vis några våldsamma människor. Vi slåss helt enkelt inte. Det hon menade, var känslan.

I kväll fick jag höra en ny beskrivning av hur hon tycker att hennes mamma skiljer sig från alla andra vuxna. Härom veckan berättade hon att alla hennes kompisar hade sagt att de gärna skulle gå ut på krogen med mig… för att jag är något så ovanligt som en vuxen som lyssnar och tar dem på lika stort allvar som jag tar vilka andra människor som helst. En människa som lever i nuet, som de gör… jag vet inte om deras bild av mig stämmer, men jag förstår att det ändå finns en viss skillnad.

Visst kan jag generalisera. Visst kan jag vara cynisk och oengagerad.

Men jag ser och känner skillnad mellan strategiska maktbeteenden, och ärlighet. Jag gör också skillnad på hur jag bemöter de två varianterna.

Jag lyssnar på känslor. Med känslor som handlar om att personen i fråga är frustrerad och känner vanmakt inför att tillvaron har mage att plötsligt börja bete sig på ett sätt som inte stämmer med vad man är van vid, så kan jag anta ett mer cyniskt förhållningssätt. Känslor som tydligtvis kommer från… något ursprungligt, inuti… dem tar jag på allvar. På ett annat sätt.

Jag har förmågan att öppna mig och höra känslor som den som har dem inte ens vet att den har. Mitt ”analyserande” handlar ofta om att läsa de där signalerna som människor inte vet att de sänder ut. Jag förväntar mig att mina närstående ska veta det om mig – att jag ytterst sällan ”läser fel”. Jag läser det som är i stunden – det kan förändras och bli något helt annat, men när det händer så läser jag vanligtvis så rätt att de som upplever känslan inte ens vet om att de gör det… och när det gäller dem som borde känna mig väl, så blir jag faktiskt förbannad när de har mage att klappa mig på huvudet och påstå att det jag gör och är, är något helt annat… jag kräver väldigt sällan att få vare sig tolkningsföreträde eller ”allt ljus på mig”. Jag är väldigt lite fåfäng. Men när jag beskriver det jag läser… så förväntar jag mig faktiskt att mina närstående ska visa mig respekt – jag förväntar mig att de ska veta att det här är något som jag faktiskt kan… och när de inte gör det, så förstår jag att de inte ser mig.

Nåja, vi är alla mer eller mindre mottagliga för det som händer omkring oss. Det kan bero på grad av talang eller förmåga, men det kan också bero på hur vi mår, fysiskt eller psykiskt, i stunden. Respekt gentemot medmänniskor är en komplicerad fråga.

Åter till känslor.

Idag hörde jag en man jojka. Jag vet att jojk handlar om mycket mer än bara ”sång”; jojken berättar en historia, och den berättar om personen som jojkar, och den personens relation till det den jojkar om. Det är viktigt att berätta att det är så, men när man har gjort det så är det viktigare att faktiskt… lyssna. Ta in.

Jojken handlar om respekt för livet. För människan. Och givetvis för renen. För sig själv, och för den, det eller de som man jojkar om.

Det jag hörde idag… nej, det jag fick förmånen att uppleva idag. Det bidrog till att återge mig… respekten för det mänskliga.

Det modigaste en människa kan vara, är att vara ärlig. Det vackraste mänskliga, är ärlighet.

Hårdraget vill jag påstå att det enda intressanta med människor, är deras ärlighet.

Det var inte en slump att jag aldrig fattade tjusningen med TV-serien Dallas. Tyvärr var det nog inte heller en slump att det var det enda på TV som min far följde slaviskt… och jag var för ung, då, för att kunna analysera drivkrafterna hos min far bakom intresset för den ständigt manipulativa JR Ewing.

Världen är överfull av människor som bara vill vara maktmänniskorna till lags. Och alla dessa maktbeundrande människor… är ointressanta. Parenteser i jordens existens. Martin Luther King sa en gång något i stil med att ”det är inte de onda människornas onda handlingar som är det stora hemska i vår värld – det är de goda människornas tystnad”… och det är de tysta, goda människorna som sugs upp av JR Ewings Dallas.

De som tror att de kommer att bli lyckliga om de bara får vara med i TV. Människorna som saknar förmågorna att tänka själva, och som saknar självrespekt.

Jag har hittills inte hört eller sett någon jojkare som saknar den självrespekten.

Känslor är viktiga. Ärliga känslor är det som utgör grunden för att vi människor alls ska kunna mötas… och så är de så beklämmande sällsynta.

Men man måste vara modig för att kunna förmedla de riktiga känslorna. Inte de som man döljer bakom försvar eller falska självbilder. Man måste vara modig, ärlig, och lägga ner behovet av att försvara en självbild som man tror gör en trygg… men som bara är trygg i bemärkelsen att den är bekant. Jag tror att man också måste äga ett stort mått av självrespekt. Och självrespekt är något helt annat än självöverskattning som strategiskt skydd…

Jag har haft en längre period då jag har varit tvungen, för att inte förlora all min energi, att mer… vegetera. Jag har inte varit oärlig, jag har bara varit… avstängd, på vissa sätt. Nu har jag medvetet strävat efter, under en tid, att släppa både in och ut känslor… och jag tänker fortsätta att gå längs den vägen. Att vara öppen för känslor. Så modigt och ärligt som jag bara förmår, utan att gå sönder.

Jag har en barndomsvän som kommunicerar med andar. Jag kan inte påstå att jag tror på att döda själar finns kvar att kommunicera med – men jag tror på henne. Jag tror på det som hon kan, ser, upplever… kanske för att jag förstår att i någon mån är min förmåga att läsa bakom ord och beteenden, en lika ”magisk” förmåga. Jag har alltid trott att alla kan se, känna, läsa, det jag kan… och insett ganska sent att så är det inte. Jag menar inte att jag skulle vara märkvärdig på något vis – bara att jag har en förmåga som är ganska ovanlig…

Men jag måste ha både mod, kraft, närvaro och aktiv vilja… för att kunna åstadkomma det. Just nu saknas kraften, till följd av sömnbrist. Det arbetar jag på att förändra.

Om inte annat så för att kunna möta de människor som verkligen berör mig på ett sätt som motsvarar min kapacitet.

Annonser