Inget vidare…

… går det, med sovandet. Snarare tvärtom. I natt vaknade jag efter en timmes sömn, och det tog mig väl en timme att somna om, och sedan sov jag till fem… vet inte om det ens blev fyra timmars sömn i natt. Det stör mig på två sätt, att vara så här sömndepraverad – att jag får svårt att hålla ihop mina dagar, och att det blir så väldigt mycket svårare att bedöma vilka känslor som är värda att tro på…

I natt trodde hjärnan bestämt att U är irriterad på mig (av för mig okända orsaker, men någon slags irritation visar han ju – också) att det kommer att bli svårt att prata med honom alls. I den lilla kommunikation som vi har haft utanför körsituationen, har jag gjort små försök att vara lite personlig, och dem har han inte bemött överhuvudtaget… han har varit trevlig, avslappnad, men inte ett enda dugg privat. Om man inte räknar att han berättat att han varit sjuk, och att han ska göra saker med sin son… och det gör jag inte. Det är inte personligt, om honom

Men men. Hjärnan fungerar som sagt inget vidare vid fyrasnåret på morgonen. Den vet egentligen i stort sett inget alls, men den lyckas knyta ihop de saker som den vet eller anat, och få det till… ja, allt möjligt. Jag tror att jag kan lita på min bedömning att han signalerat att han inte vill komma för nära för snabbt, och det är ju en sund instinkt om det är så, men mer vet jag egentligen inte… jag har varit dödstrött under denna vecka, och när vi sågs häromdagen var han sjuk och risig. Ingen av oss i toppform, alltså… så jag bestämmer, medan hjärnan är tillräckligt vaken för att vara någorlunda styrbar, att försöka att tro så lite som möjligt. Jag behöver ställa in mig på att han kanske backar ur fikat, behöver vara beredd på att hantera att ändra förväntningarna på vad som ska hända under min söndag, men i övrigt behöver jag inte tro någonting.

Lite stör det mig dock att människor omkring mig är så snabba med att kritisera både att jag ”tänker för mycket och låter känslorna styra för liteoch att jag ”känner för mycket”… det känns respektlöst när människor ifrågasätter min personlighet, åt både det ena och andra hållet samtidigt, dessutom… Jag tror att mina känslor och/eller tankar inte är särskilt annorlunda jämfört med vad de flesta skulle kunna tänka/känna i min situation, jag tror att skillnaden mellan mig och många andra i det fallet handlar mer om att de flesta inte berättar om sina tankar och känslor när de är oroliga. Dessutom tror jag att det, som ofta, handlar om att människor reagerar negativt på mina uttryckta sidor som de också har själva, och har svårt att acceptera hos sig själva… men det är lite trist. Det hjälper mig inte, det hjälper inte någon, att få höra ”tänk inte så mycket”… det är lika produktivt som att ryta ”sov!!” åt någon som inte kan somna… det som hjälper är visad förståelse, och lagom mycket engagemang i tankebanorna. Lite lagom nyktra reflektioner, ibland. Men inte det där kritiserande… då har man bara kvar sin oro, den kan rentav bli starkare av att bli förnekad, och samtidigt känner man sig nedvärderad. Det hjälper inte om avsikten är att hjälpa och stötta, man måste faktiskt göra det också… om det ska hjälpa.

Man kan inte tacka för avsedd hjälp, som bara stjälper i stället.

Det har varit en otroligt vacker dag. Ganska kallt under förmiddagen, strålande sol, trevligt lunch-umgänge, ganska bra prat med min chef, lugnt och produktivt möte med han jag ”bråkade” med kring jul, mysigt småprat via mejl med den nya medarbetaren som är hemma och sjuk idag, och så en underbar ”konsert” med meditativ, rogivande musik… och så lyssnar jag på Ted Gärdestad och har hunnit helgstäda sedan jag kom hem, och väntar på att dottern ska komma och äta tacos med mig, till ”Vem vet mest” och ”På spåret”. Nu ska jag sätta igång att förbereda maten. Det blir en fin kväll, också… 🙂

Annonser