Sömnen…

… blir inte bättre. Somnade vid halv elva igår, vaknade vid fyra. Detta är segt… jag går omkring och är dimmig och ostrukturerad, det känns inte alls bra. Men vad gör man åt sömnproblem… inget alls, bara väntar på att de ska ge med sig. Kanske sover jag bättre i natt…

Jag får väl en del gjort på jobbet, ändå. Bara utan någon känsla av struktur eller överblick…

Ett möte idag. Inte jag som höll i det – skönt!!! – men eftersom jag är en av tre drivande kring de frågor som vi hanterade, pratade jag ganska mycket ändå. Det är okej att hålla låda när man inte är tvungen… och i en grupp som inte har attityden att det försöker sätta dit en hela tiden. Under just det här mötet, i den här gruppen, känner jag att jag blir en sammanhållande faktor. Eller en informell ledare. Det känns helt okej.

Lunchade med exkollegorna idag. Mot slutet kom den gifta exkollegan som jag kom närmare i höstas. Så länge som vi var tre vid bordet riktade han sig mest mot den tredje, fortfarande ett ganska otypiskt beteende för att vara han, och jag känner att något i hans attityd mot mig har förändrats… men har inte frågat ännu vad, eller varför. När det blev bara han och jag en stund, så tittade han på mig med en helt annan blick när han pratade med mig… den där öppna, den som har känslor. Så jag gissar att det faktiskt är något som hänt, något som han reagerat på, som jag har gjort, kanske. Endera dagen kanske jag hör med honom, för det känns synd att förstöra vår relation som faktiskt ändå bygger på ömsesidig respekt och uppskattning.

Och i morse såg jag att U hade skickat ett meddelande till mig igår kväll. Ett kortfattat, och han skrev att han fortfarande inte var frisk och kände sig ganska trött och ämlig… men att det skulle bli körsång, och att han av familjeskäl tackade nej till de där musikevenemangen som jag föreslog men föreslog tid, plats och dag för fika i helgen i stället. Det kändes… schysst. Inte ett enda dugg översvallande eller överangeläget, men ett bibehållet intresse… en vilja att träffas. Så småningom skrev jag att jag var ledsen för hans skull att han inte kände sig frisk, att vi skulle ses senare på kören och att vi bokade in söndagens fika, men att vi får höras om han inte blir frisk nog för att vilja träffas.

Sedan hamnade jag naturligtvis i ett upprört möte med ett par chefer i min närhet, precis när jag skulle iväg till kören… ja, det var cheferna som var upprörda, inte jag. Jag sa att jag måste iväg, men svarade så snabbt och tydligt jag kunde om konsekvenserna ifall man skulle göra en förändring som den ena chefen ville och den andra inte förstod varför man inte skulle göra. Sedan sa jag att vi får prata mer om saken i morgon, för nu måste jag iväg… så jag kom lite sent till kören.

Förutom U var det tre personer där. Jag hejade först på alla och tittade sedan öppet på honom och hejade när jag kom, men utan att göra någon sak av det. Mest en slags bekräftelse på att jodå, det är jag som tagit kontakt med honom… 🙂 Han visade inget öppet, men jag märkte att han var mer avslappnad med mig än han varit tidigare… det kändes skönt. Som om vi är lite mer allvarliga, och också mer varliga, med varann… utan att det syns utåt alls. Det känns bara som om vi är lite mer trygga med varann, när vi nu liksom har bekräftat för varann att det finns ett intresse.

Det märktes verkligen att han inte var frisk. Han var mer dämpad, inte lika hurtig som han brukar vara, men jag tror faktiskt att en del av den mer dämpade eller lugna attityden handlade om just att han kände sig lite tryggare i situationen i och med att han visste att jag vill träffa honom. I övrigt var han oduschad, dvs hade inte gjort sig till ett dugg för min skull, och la mycket mer fokus på tjejen som jag delade stämma med, som har en stark och bra röst och kan läsa noter, men tydligen inte helt rent… hon envisades flera gånger med att vi inte sjöng som det stod i noterna, och jag fick ta i som tusan för att försöka överrösta henne när hon sjöng som hon tyckte att det stod i noterna. Det är en sådan tjej som söker, och får, framför allt mäns uppmärksamhet genom att verka väldigt individuell och samtidigt lite lagom beskyddarinstinktsskapande otrygg. Jag blev inte svartsjuk eller osäker, lät dem bara hållas när han la jättemycket fokus på henne. Jag tror inte att han är intresserad av henne, men är han det så kan jag inte göra något åt det. Jag tror mer att han försökte att inte uppmärksamma mig… antingen för att ingen ska märka något, och alltså behålla balansen i gruppen (vilket jag verkligen uppskattar) eller möjligen lite för att testa om jag blev svartsjuk. Jag vet inte om han skulle vilja att jag visade lite svartsjuka, men i så fall fick han bli besviken. Faktum är att alla damerna utom en flörtade mer öppet med honom än de någonsin gjort tidigare. Jag flörtade inte heller. Det gör jag aldrig – jag kan retas lite med honom, men flörtat har jag inte gjort hittills… jag backar bara undan när de andra damerna flörtar eller han tar kontakt med dem.

För första gången någonsin slumpade det sig så att alla de andra gick ut och stod utanför dörren och pratade när vi var klara och U och jag höll på och klädde på oss. Jag vet inte säkert om det kanske var så att kompisen som visste om vad som är på gång, liksom drog ut de andra för att ge U och mig möjligheten att prata… Jag frågade honom i alla fall om han skulle vidare till nästa kör nu, och det sa han att han tyvärr skulle. Jag sa att det märktes att han inte var frisk, och han suckade lite och sa att han helst ville hem och vila… att han skulle göra den här nästa grejen, och sedan skulle han bara åka hem. ”Och sova så mycket du bara kan”, sa jag… och han sa jaa, precis. Det kändes… lite, lite spänt, men mer som om det var helt naturligt att vi har den här kontakten. Han stannade till framför mig när han passerade, och det kändes som om kroppsspråken sa att vi vill vara lite öppna för varann… och sedan gled han förbi, och sa att ”vi siktar på söndag, men får hålla det lite öppet ifall jag inte blir frisk”. När han sa det lät det mest som om han faktiskt ville slippa ifrån… men om det var för att vi faktiskt inte har pratat än, och han känner sig osäker på vad jag vill och känner, eller om han själv har kommit fram till att han inte vill komma närmare mig än möjligen ”kompis”, det vet jag ju inte. Den allmänna känslan jag hade under körövningen var att han vill komma nära mig… men riktigt på vilket sätt vet jag inte. Än. Men lär väl veta lite mer om, ifall det blir så att vi fikar, på söndag.

Kompisen skrev en fråga om hur det gått, förklädd till en kommentar på communityt, som jag besvarade käckt och helt utan att antyda något. I stället skrev jag ett meddelande till henne som bara hon kan läsa. När vi sågs på kören hade hon inte läst det, för hon hade inte fattat att det var ett meddelande… 🙂 Jag skrattade lite åt henne och sa att ”vi får nog ha en kurs med dig”, och sedan viskade jag ”på söndag”, som svar på hennes fråga. Och så småviskade vi lite om det hela, men på ett sätt som ingen som eventuellt hörde skulle kunna förstå att det hade med U att göra. Utom han själv… möjligen… eller, han hörde inte vad vi pratade om, men det verkade som om han anade att vi pratade om honom. Och kanske inte gillade det, helt… jag tyckte att kompisen och jag båda hade en bara glad och ärlig attityd, inte ”prata bakom ryggen” eller förlöjligande på något sätt. Vi får väl se om han säger något om det när vi ses. Jag hoppas att han inte tror att jag driver med honom eller gör mig lustig på hans bekostnad… för så är det ju verkligen inte. Absolut inte.

Det finns definitivt laddningar mellan oss. En massa vibbar. Men… hur medveten han är om det vet jag inte, och inte heller om han är redo för att agera på det han känner. Eller snarare – om han är redo, känslomässigt… för att prova med en ny kvinna. Det lär jag nog också få märka när vi ses… om det nu blir på söndag, eller om det dröjer längre.

Jag tycker om honom. På ett sådant sätt att jag vill krama honom. Mer vet jag inte. Och det kan såklart förändras… åt alla möjliga håll. Men i nuläget är jag definitivt förtjust i alla fall. Och just nu känns det… inte orosskapande. Inte precis spännande heller… men positivt, på något sätt. Och det känns som om jag övervann ett hinder i mig själv idag, genom att jag gick dit och sjöng.

Jag hoppas på att få sova en hel natt, i natt…

Annonser