Dröm att tyda

Jag släckte lampan vid halv elva igår, och vaknade strax efter tre. Efter kanske en timme somnade jag om, och när jag vaknade igen tjugo över sex var det av att jag började gråta…

I drömmen bodde jag i en ganska stor stad i Norrlands fjälltrakter. Jag jobbade där, och träffade på bekanta. Plötsligt fick jag för mig att jag skulle ta cykeln och åka en massa mil på den, ut till kusten, för där var det någon slags festival eller marknad som många jag kände skulle till. Solen sken och det var varmt.

Jag kom till staden. Parkerade cykeln intill ett hus, i utkanten av stan. Det var mer som en liten gård, i trä, där jag ställde cykeln. Jag kände inte dem som bodde där, men ändå var det på något sätt okej att jag parkerade där. Jag lämnade också min ryggsäck och något mer, på cykeln.

Sedan gick jag till stan. Där var massor av folk, och jag hamnade bl a på en spektakulär punk-konsert där hela scenen och alla på den var klädda i svart och vitt. När jag stod och hörde konserten kom det fram en kompis som undrade om jag ville köpa en biljett för 400 kr till en konsert med ett annat liknande band. Det ville och gjorde jag, men sedan jag gjort det upptäckte jag att i och med att man köpte biljetten så fick man också ta över det fortsatta biljettsäljandet… och det var jag inte alls inställd på, så det blev bara ett extra besvär som jag inte visste vad jag skulle göra av.

När jag gick runt i stan och träffade på massor av bekanta, så var det som om ingen riktigt ville låta mig höra till. Ingen var direkt otrevlig, men de släppte liksom inte in mig utan betraktade mig som någon slags udda typ – lite kul och annorlunda, men ingen man vill identifiera sig med. Min känsla blev mer och mer osäker, efterhand… Jag träffade också min ex som var där med sin nya flickvän, och hans beteende var att han å ena sidan kände mig väldigt väl (och därför kunde behandla mig lite respektlöst), och å andra sidan inte alls ville kännas vid mig… jag blev bara utesluten vart jag än kom.

Så småningom var dagen över och jag skulle hämta min cykel och cykla hem igen. När jag kom till cykeln hade någon stulit mina väskor, det hade börjat mörkna och jag hade säkert 30 mil att cykla och ingen att bo över hos eller be om hjälp, och det kändes bara allt mer slitigt… Jag trodde först att jag blivit av med allt – plånbok, mobil, nycklar osv – men när jag kände på jackfickorna upptäckte jag att de viktiga sakerna fanns där. Jag kunde inte riktigt komma ihåg vad jag hade haft i ryggsäcken som blivit stulen, men trodde att det var extra kläder för hemcyklandet på kvällen.

När jag stod där och funderade kring den stulna väskan, kom det en bil och två samiska killar i min ålder klev ur. Den ena gick fram till mig direkt och var väldigt ”på”, väldigt intresserad på något vis, och det tog mig en stund innan jag förstod att han var ond och ville mig illa… Innan jag fattat det sa jag till dem att jag blivit bestulen på min väska, och trodde nog att de skulle visa hjälpsamhet eller i alla fall medkänsla. Men de var bara fientliga, skrattade åt mig och frågade varför jag hade parkerat där egentligen – det hade jag ju ingen rätt till, enligt dem… Jag drog mig undan från dem så gott jag kunde, och kom in i ett av husen som var som en hemslöjdsbutik. Där letade jag efter min ryggsäck, med en allt mer uppgiven och ledsen känsla… och så kom det två samiska kvinnor in, och undrade vad jag gjorde där. Jag sa som det var, och så hittade jag en väska som jag först trodde var min, men när jag tog upp den såg jag att den var blå, och min ryggsäck var beige. När jag utbrast ”där är den ju!”, blev kvinnorna lite upprörda och betedde sig som om jag hade tänkt stjäla av dem… och när jag insett att det inte var min och lagt ner den igen, tittade de lite misstänksamt och väldigt undrande på mig, som om jag vore konstig. Och så hittade jag då min ryggsäck… och eftersom de inte kände igen den så accepterade de att den verkligen var min.

En av kvinnorna gick fram till mig, med en mer öppen och varm attityd, och det räckte för att jag skulle bryta ihop och börja gråta, lutad mot hennes axel…

Där vaknade jag. Av min egen gråt.

Annonser