Att prata på riktigt…

… är balsam för min själ, märker jag.

Jag har varit lika slut, snurrig och yr idag som jag varit sedan i söndags. Väldigt obehagligt. Jag tror att det har med magen att göra, den känns som om den vore ingjuten i betong och står alldeles stilla, fast den är inte svullen eller spänd… kanhända är det faktiskt något av det jag åt i helgen som bråkar. Eller så handlar det bara om att jag tog den där kontakten med U i lördags – och fick ett positivt svar… jag vet inte. Oavsett vad det beror på, så är det enormt obehagligt att känna det som om jag ska svimma fast jag sitter ner, lite till och från…

Jag fungerar knappt på halv kapacitet, märker jag. Förmår inte överblicka saker som jag brukar, eller förmedla allt jag tänkt mig… och jag tror faktiskt fortfarande att den nya medarbetarens konstanta närvaro, hur trevlig den än är, stressar mig utan att jag riktigt märker det.

Men jag tror att det får vara så, i så fall. För jag har samtal med denna nya medarbetare som ger mig möjligheten att blicka inåt och lite i backspegeln, på ett sätt som jag inte har gjort på väldigt länge, nu…

Ringde en gammal kompis som är med i kören idag, för att höra om hon visste ifall det faktiskt blir körsång i morgon. Det slog mig att det är en sådan där vecka då många är lediga, och det har hänt tidigare att vi har blåst av sjungandet sådana veckor för att det är så få som kommer då. Tydligen är det inte avblåst… men jag ser ändå framför mig att risken är stor att vi blir ännu färre än vanligt, i morgon. Det känns lite obekvämt… det gör det. För att det inte går att gömma sig bakom någon, om vi bara är 4-5 personer…

Jag berättade för min kompis att jag tagit kontakt med U, och fått det där svaret där han tydligt visade att han ville fika med mig. Fick henne först att lova att inte berätta om detta för någon enda levande människa… 😉 Hon sa att hon tycker att körkillen är gullig. Och att hon tyckte att han å ena sidan har gett ganska mycket intensiv uppmärksamhet åt alla, under våra övningar, men sedan sa hon att hon faktiskt hade tänkt på att hon tyckte att han visat mig lite extra uppmärksamhet… det är ju skönt att få höra att man inte helt har uppfattat situationen fel. Men jag vet fortfarande inte vad hans uppmärksamhet handlar om… för jag tycker att han har pendlat så mycket. Han kan lika gärna vara väldigt intresserad eller attraherad av mig, som tycka ganska illa om mig.

Under eftermiddagen, efter ett möte och lite jobb, ockuperade jag min nya medarbetare en längre stund under fikat. Jag kände att jag verkligen behövde få prata… inte alls bara om U, utan mer om andra relationer. Jag pratade en del om C och om min dotter, h*n berättade om liknande relationer. Vi har många likheter, h*n och jag… vissa olikheter också, men nog fler likheter, faktiskt. Bland annat den där eviga strävan efter att försöka vara ärlig, mot andra men framför allt mot sig själv… Jag pratade också lite om saker ur mitt tidigare liv. Det är kanske det jag behöver mest just nu. Och jag vet inte riktigt varför det ger mig så mycket att prata med just den här människan… jag har pratat om de här sakerna med andra också. Kanske är det bara det att jag märker att h*n inte bara lyssnar, utan faktiskt också verkligen förstår, kan ge liknande exempel ur sitt liv…? Det är främjande för min själ i alla fall. Att få prata. Just nu.

U har inte svarat mer. Om det gick att tolka mitt förslag från i söndags som om det inte krävde svar, så gick det inte att tolka det jag föreslog igår på det sättet. Det var en direkt fråga. Och idag har han lagt upp saker på sin profil. Och utväxlat uppskattande kommentarer där, med sitt ex. Men inte svarat på min fråga.

När jag gick hem från jobbet tänkte jag på att det är lite tråkigt att när jag nu för en gångs skull fick bli positivt överraskad över att han reagerade så normalt på mitt första meddelande, så får jag tyvärr, igen, bli besviken på att fortsättningen inte är särskilt normal… Det är tydligt att han antingen känner att han behöver fundera mer på hur (eller om) han vill träffa mig, eller att han fått kalla fötter och vill backa ur. Det som inte är särskilt normalt i hans agerande, är att oavsett vad man vill eller varför – så svarar man när någon frågar om planer för samma vecka. Jag skrev att jag funderade på att ta ledigt en halv dag under torsdag eller fredag, men lämnade öppet till honom att välja ifall han ville träffa mig någon av dessa dagar – vilket innebär att jag behöver veta, för att kunna planera mitt jobb. Det måste han fatta… och bryr sig tydligen inte om. Blir man osäker, när man har bjudit in till en träff, så svarar man sedan man läst ett meddelande att man behöver fundera eller kolla planerna eller vad man nu vill säga… men man svarar. Att man ska återkomma, om man inte kan ge svar direkt. Det är normal hyfs, och så som de flesta människor beter sig i jobbsammanhang. Så varför skulle man ha rätt att visa mindre respekt när det inte handlar om jobbet…?

Jag kan förstå om han blivit osäker. Både på mig, på sin egen skilsmässoprocess, på om han kommit över sitt ex än… inget av det är konstigt. Men nu är saken den att vi har inte sagt eller antytt ett ord om att vi ska träffas för att kanske inleda ett förhållande… inte ett ord har någon av oss skrivit, om varför vi ska ses och fika. Såvitt han vet kan jag lika gärna vilja träffa honom för att prata jobbuppdrag. Det faktum att han hanterar mig som han gör, tyder på att det inte är därför som han vill träffa mig, i alla fall… jag tror knappast att han skulle sumpa ett jobbuppdrag genom att strunta i att bekräfta en träff. Är det så han hanterar sina potentiella kunder, så kan det knappast gå särskilt bra för honom…

Faktum är att jag egentligen skulle bli förvånad om han helt har kommit över sitt ex. Oavsett varför de skilde sig, faktiskt. De har levt tillsammans i många år, och varit separerade i mindre än ett år, som jag förstår det… hon bör vara hans ”mall” för en kvinna han vill leva med. Det är inte gjort i en handvändning att byta ”mall”… jag skulle inte tycka att det vore det minsta konstigt om han inte alls är redo för ett nytt förhållande. Men han har valt att signalera, på det där communityt, att han är singel… på något plan vill han tydligen träffa någon ny. Kanhända är det så att det inte har funnits någon att prova med, sedan de skildes… kanske är jag den första. Så att det är först nu som han inser att han inte är redo… det verkar inte alls osannolikt.

Och det är helt okej, om det är så. Verkligen. Inte ett dugg svårt att vare sig förstå eller acceptera. Jag blir inte ens ledsen om det är så – jag har så otroligt lätt att känna igen mig i hans känslor, i så fall… Jag tycker bara att han kunde visa mig den respekten att blåsa av det här, om det är det han vill. Vi kommer att träffas i morgon, och det vet han också… om han inte tycker att det blir lite obekvämt att träffas inför alla de andra i morgon, medveten om att han har struntat i att ge mig något svar alls, så är han en mer okänslig och respekt- och hänsynslös människa än jag trodde.  Och då får jag i alla fall veta det om honom. Därmed vet jag också att han inte är något för mig. Då blir det enkelt.

Men det är likförbannat jäkligt trist att behöva bli besviken på mänskligt beteende. Igen.

Medan jag yogade kände jag i alla fall tydligt att jag inte har något att be om ursäkt eller skämmas över. Jag frågade om han ville fika med mig, han svarade att han ville det och föreslog i veckan, och sedan skrev jag svar med förslag som han bara struntade i. Jag lämnade två jobbdagar och en helg öppen, i väntan på hans respons… att inte ens tacka nej till hela konceptet, är respektlöst. Även om man fått kalla fötter eller förvirringsmyror i skallen. När man är vuxen, och dessutom näringsidkare som lever på att få folk att gilla det man gör, så får man helt enkelt meddela sig. Om han tycker att han är en viktigare eller mer spännande människa än jag, så lider han av hybris och är därmed en osympatisk människa.

Men jag avvaktar med att bestämma mig för vad jag tror eller tycker, till efter körsången i morgon. Och faktum är att just nu känns det inte ett dugg jobbigt att gå dit. Den enda som det kan vara pinsamt för är honom. Och om han föredrar att låta bli att meddela sig till mig och därmed i stället hamna i en jobbig situation på kören, så är det hans val. Jag hoppas att han åtminstone tänker försöka vara ärlig mot mig, när han än förklarar sig. Men det borde jag kanske inte hoppas på…

Jag känner i vilket fall att jag är värd mer respekt än så här. Mitt intresse dör ganska snabbt för en människa som inte ens kan visa respekt.

Och hur det än blir med U, så känner jag ändå att jag har gjort steg i mig själv som är bra för mig. På flera olika plan. Faktiskt.

Annonser