Medan jag yogade…

… tänkte jag på att det kan vara så att den stora orsaken till att jag velar så med att kontakta den där herren som intresserar mig… är att någon del av mig tror att han inte är intresserad. Det kan faktiskt vara intuitionen som talar… som är summan av de erfarenheter, intryck och kunskaper man har. Det är möjligt att jag har summerat mina intryck av vad han tycker eller känner om mig, till att han inte är intresserad. Att någon del av mig ”känner på sig” att det ändå är kört…

kan det vara. Men det kan också vara bara så att jag är väldigt rädd för att utsätta mina känslor. Som C sa om mig idag när hon ringde (lika irritabel idag – jag skickade henne ett sms en stund senare och bad henne berätta vad hennes irritation handlar om och hoppas få veta det i morgon): jag har nog någon slags lokalt världsrekord i att råka ut för män som skadar eller är märkliga på ett eller annat sätt, vid det här laget… 😉

När jag har pratat med andra vuxna människor som inte själva befinner sig i situationen att de ska ta kontakt med någon ny människa som de är intresserade av, så har alla tyckt att ”det är väl inget konstigt alls med att skriva till honom och fråga om han vill ta en fika”. Jag har faktiskt inget som jag behöver skämmas för… alldeles oavsett hur han reagerar. Blir han kantig och pinsam, eller om han inte svarar alls och låtsas som om han inte sett meddelandet, så beror det ju faktiskt inte på att jag har gjort något konstigt eller pinsamt. Då beror det ju bara på hur han fungerar.

Det vet jag ju också. Rent logiskt. Emellanåt kan jag få mig att tro på det också… 😉

Skillnaden i mig är faktiskt ganska stor. Mellan hur jag fungerade tills dess att exet försvann, och hur jag fungerat efter det. Innan dess var jag aldrig rädd för att ta kontakt med någon jag blivit nyfiken på. Det har jag fortsatt göra även efter exet, och jag har inte kopplat ihop ”visa intresse när man är nyfiken på någon” med risken att åka på värsta käftsmällarna. Men de senaste åren har jag åkt på värsta käftsmällarna, flera gånger, av män som jag har visat min nyfikenhet för.

När jag försökte förklara de här sakerna för C idag, var hon (som sagt, av okänd anledning) såpass irriterad att hon inte fattade vad jag sa. Hon drog helt fel slutsatser och reagerade på fel saker. Jag vet inte vad det är med henne. Dagens samtal, som inleddes med att jag var väldigt glad och stod och hängde tvätt medan vi pratade, spårade ur redan tidigt när jag berättade att jag skulle på stan och köpa någon slags nya beslag till en byrå jag har, och hon propsade på att jag borde köpa knoppar – och när jag inte sa emot henne, blev hon så frustrerad att hon bytte samtalsämne… 😉 Hon försöker mucka bråk just nu, det är tydligt. Jag vet bara inte varför.

Vädret har varit fullkomligt underbart idag. Jag har sovit alldeles för lite och vaknade vid fem, så städningen var avklarad redan vid elva. Till höga toner av popmusik, och mitt sjungande till. Sedan gick jag till stan, mötte A på vägen och pratade en stund med henne, och sedan träffade jag dottern i stan och hon följde med mig och föreslog de snoddarna som jag köpte till byrån. Jag tog en sväng på biblioteket och lämnade låneböcker, sedan njöt jag av alla vårglada människor och handlade lite mat innan jag tog bussen hem. Vid hållplatsen kom en man fram och frågade hur bussbiljettsystemet fungerade. Han såg rätt bra ut och var trevlig, och berättade att han var här på tillfälligt besök och att han annars körde buss i Stockholm… 🙂 När han fyllt i koden att skicka med sms:et visade han mig det och undrade om jag trodde att det blev rätt. Jag sa att jag trodde det. Sedan sa jag: ”och så måste du skicka det också, eller det har du kanske redan gjort”… han tittade på mig som om jag vore lite korkad, och log lite avmätt… 🙂 Själv skrattade jag länge åt mig själv – det var morsan i mig som kom fram där, den där som kan drabbas av övertydlighetstendenser emellanåt… 😉 Stackars karl, han måste ha undrat… 🙂 Fast när han klev av bussen sökte han upp mig med blicken och hejade och log, innan han klev av. Så kanske fattade han ändå att jag inte var riktigt så imbecill som jag verkat, en stund där… 😉

Hemma satte jag i de nya snoddarna i byrån. Det blev ganska snyggt, och framför allt funktionellt. Sedan satt jag vid datorn en stund innan jag gjorde yogan. Och sedan, när jag ätit… skickade jag det där meddelandet. Till den där mannen som jag är nyfiken på. Ganska kort och lättsamt, ganska ”fritt”. Med förslag på fika, kanske redan i morgon. Och jag har ju ingen aning om hur ofta han är inloggad på det där stället där jag hittade honom… så han ser det kanske inte förrän i morgon, eller ännu senare, beroende på hur hans helg ser ut… kanske får jag inget svar innan nästa körsång i veckan. Men då får det väl vara så, då.

Nu har jag i alla fall övervunnit mitt eget inre motstånd. Det känns faktiskt bra. Hur det än blir. Det är inte alls omöjligt att jag kommer att verkligen tycka att det är hans förlust, om han inte nappar eller om han blir pinsam efter detta… jag menar, jag kanske kommer att kunna känna det så också. Jag känner i alla fall att jag inte har gjort det här på ett konstigt eller pinsamt sätt. Faktiskt.

Ur ett perspektiv vore det förstås lite skönt om han inte nappade. Då slipper jag ju brottas med att försöka släppa någon ny nära mig… en stund till. Jag vet inte säkert att jag vill släppa en man inpå livet. Än. Jag vet att jag vill leva med någon, men inte om jag är känslomässigt redo ännu.

En sak som slog mig tidigare idag, är att jag har haft många vänner och familjemedlemmar som jag har varit som en öppen bok inför. Jag har pratat om alla möjliga känslor och tankar, väldigt ocensurerat. Jag tror att det som gör C irriterad på mig just nu kan vara motsatsen till det som jag blir lite irriterad på henne för – att jag berättar om mina sårbarheter, inte garderar mig genom att försöka låtsas att jag har koll på läget när jag inte har det. Hon gör så. Låtsas att människor som hon är väldigt intresserad av, inte är så viktiga för henne som de uppenbarligen är. Och sedan blir hon irriterad när den andra inte nappar på hennes attityd av att ”alla vill såklart ha henne”… Jag tycker att det är larvigt att låtsas att man är oberörd när man inte är det. Och hon tycker förmodligen att det är patetiskt att visa att man är berörd… hon har visat, särskilt vid ett tillfälle när jag var ledsen över att en man hade utnyttjat mig och sedan dumpat mig, att hon tycker att man förlorar i makt eller status om man visar att det bekommer en att bli ratad. Den gången passade hon på att försöka sätta sig på mig, när jag visade att jag var svag… och när jag reagerade och sa ifrån vad jag tyckte om hur hon betedde sig, så ville hon såklart inte alls se sig själv som någon som utnyttjar människors svagheter, så hon förstod inte alls vad jag pratade om… jag misstänker att det blir likadant den här gången. Hon har gjort sig själv till en mer osympatisk människa på vissa sätt, under de år vi känt varandra. Och det vill hon vare sig se eller ta ansvar för… men nu skickade jag henne det där sms:et, så att hon ska få lite tid på sig att få syn på vad det är hon gör, och hitta på en förklaring som kanske blir tillräckligt ärlig för att jag ska köpa den och samtidigt tillräckligt oärlig för att hon ska slippa se sina sämre sidor.

Numera pratar jag både sällan, och med ytterst få människor, om de där innersta funderingarna. De där omständliga tankarna, som absolut hänger ihop men som de flesta inte orkar följa… jag har t o m slutat skriva om dem. Inte helt, men jag har dragit ner på kommunicerandet av det inre väldigt mycket… det blev tydligt när jag pratade med den gamla förälskelsen igår. Så mycket som jag sa till honom har jag i stort sett bara sagt till C, om vad jag tänker och känner… på flera år.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Det innebär bara att jag har blivit mer som ”alla andra”, i det avseendet. Jag tycker att det är dåligt att människor håller inne med sina tankar och känslor för att de vill upprätthålla en fasad av att vara lyckade… jag tror att det inte alls är bra för mänskligheten, att människor agerar strategiskt snarare än ärligt. Men jag vet inte vad det innebär för mig, att jag gått i den riktningen… om det är något mer tillfälligt, om jag kommer att hitta tillbaka till ”över-berättandet” eller om jag har hittat en form nu som är mer… lagom. Även för mig själv.

I kväll provar jag med tidigt sänggående, för att se om det leder till bättre sömn. Nu har jag provat ”vanlig tid” och lite extra sent, och ingendera har hjälpt så att jag fått sova en hel natt… men nu så. Nu ska det bli bra! 🙂

Annonser