Det blev så att…

… jag tog en taxi till stället där kollegan var. Kön till dörren bestod då av ca 20 personer. Sedan hände ingenting, mer än att jag frös mer och mer och stod och steppade oavbrutet under en timmes tid, innan de äntligen började släppa in folk… hurv. Allt mer kissnödig blev jag dessutom efterhand, och kollegan ringde ett par gånger för att höra hur det gick för mig, och jag sa som det var, att jag var millimeter från att ge upp och ta bussen hem igen…

Men samtidigt kände jag på mig att det skulle kunna bli kul, om jag väl kom in till slut. Så jag led mig igenom den där timmen… och till slut öppnade de dörren och började släppa in folk. Då gick det ganska fort att få komma in. Men helsike vad jag frös då…

Killen som tog emot betalningarna för eftersläppet tog min hand och satte en stämpel på den, och jag märkte att det uppstod någon slags kontakt där. Sedan spanade han lite på mig under kvällen… Jag fick hänga in kläderna och hann till toan innan katastrofen var ett faktum. Åh vad det var ljuvligt att sedan få tvätta händerna i varmt vatten…! Jag pratade lite med tjejen vid handfatet bredvid, och jag gjorde visst någon slags intryck på henne för långt senare på kvällen, när kollegan presenterade mig för samma tjej, så kom hon ihåg att vi redan pratats vid. Det gjorde inte jag, förrän hon sa det.

När jag letade mig ut i lokalen och hittade kollegan, som stod och pratade med en annan kollega, så blev det stort kramkalas. Kollegan var lite dragen redan då, och innan kvällen var över var hon ordentligt på lyset. Ett antal personer fick finna sig i att bli presenterade för mig mer än en gång… 🙂 Men hon var glad, go’, varm. Så det gjorde inget att hon blev ganska bladig efterhand.

Själv köpte jag en irish coffee, för att få upp värmen i kroppen och för att inte vara ”störande nykter”. Den räckte åtminstone en halvtimme, och någon halvtimme senare köpte jag en flaska cider, och det var allt jag drack under kvällen. Jag hade ingen lust alls att bli berusad… till skillnad från de flesta. Ganska många som var där var otroligt berusade, det var länge sedan jag såg så berusade människor… men stämningen var god hela kvällen, jag såg inte en enda människa som bråkade eller blev aggressiv.

Det var fruktansvärt mycket folk där. I två av rummen var det i stort sett omöjligt att ta sig fram, under hela kvällen. Några var jag bekant med sedan innan, men färre än jag väntat mig, faktiskt. Nu gjorde det inget, för den kära kollegan presenterade mig för sina vänner som dök upp allteftersom kvällen gick… 🙂 Det blev inte så mycket pratat för min del eftersom jag inte kände dem vi träffade, men det var trevligt att vara med på ett hörn, och alla var väldigt trevliga. Musiken var på hög volym från början, och höjdes hela tiden så att till slut gick det inte att höra vad det var för låtar för att volymen var så hög att det bara blev som en vass ljudmatta. Till följd av den extremt höga musiken fick man skrika i varandras öron för att kunna prata alls, så man blev både hes och lomhörd.

Men stämningen var som sagt väldigt trevlig. Alla var glada och avslappnade. Jag träffade många män som gav ett väldigt trevligt intryck, de var både respektfulla och visade samtidigt ett visst intresse. Lite lagom, för min del. Jag insåg att jag hade väldigt mycket distans, hela kvällen… och att min distans väldigt troligt får männen att… akta sig lite. Det gjorde mig inget alls igår, det sista jag ville var att få med mig en dyngpackad man hem, men det var intressant att verkligen se hur min distans… inverkade. Man behöver möta människor i olika slags situationer för att kunna få syn på sig själv utifrån.

Medan vi stod och småpratade med en av kollegans gamla kompisar, blev stämningen mellan dem plötsligt väldigt allvarlig. Jag hörde inte riktigt vad de pratade om och det tog mig en stund att fatta vad som orsakade allvaret – de pratade om en vän som dött för ett antal år sedan, av en drogrelaterad olyckshändelse, och kollegans kompis sa att han kände skuld för att vännen hade dött. Kollegan blev väldigt upprörd över det, och menade att vännen som dött inte på något vis la skuld på någon omkring sig… kollegan berättade att hon kontaktat ett medium efter att ha upplevt konstiga saker en längre tid efter att vännen dött, och då fått klart för sig att det var den döda vännen som tog kontakt. Kollegan var väldigt bestämd om att kompisen inte fick känna någon skuld… och kompisen försökte förklara att även om han insåg, rent logiskt, att han inte var ansvarig eller skyldig till vännens död, så var det lite svårt att helt frigöra sig från skuldkänslorna. Min kollega var vid det laget såpass berusad att hon inte riktigt förstod eller tog in vad kompisen (som inte alls var lika berusad) sa, så han fick riktigt backa när kollegan blev lite arg… och frånsett situationens fokus, så fick jag faktiskt se flera exempel under kvällen på män som… fick värja sig lite, från kvinnors… känslomässiga press. Och de här männen var absolut inte aggressiva, utan de hamnade mer i en utsatt situation… jag vet att sådana situationer finns, men jag har knappt sett det med egna ögon, och det var faktiskt bra att få se det. Det var inte svårt att känna med killarna… även om det aldrig var några allvarligt aggressiva eller hotfulla situationer utan mer… lättsamma, lättomstyrda.

Det var annars nog det enda samtalet under kvällen som blev lite intressant. Lite på riktigt.

Strax innan stället stängde blev jag haffad av en kille som kollegan presenterat mig för tidigare. Den här killen var riktigt berusad, men på ett liksom gulligt humör… 🙂 Han tog tag i mina händer när han skulle prata med mig, och plötsligt sa han ”men jösses så mjuka händer du har!! Använder du någon särskild kräm eller något…?” Alla sätt att ragga är bra, utom de dåliga… 🙂 Men han var verkligen fascinerad över mina händer, och stod en god stund och drog med fingertopparna i mina handflator, alldeles betagen… 🙂 Så suckade han, kramade mig och sa både att han inte försökte stöta på mig och att han tyckte att jag var söt… 😉 Jag skrattade, och tackade. När han sedan undrade om jag, som under hela samtalet stod vänd halvt bort ifrån honom och var på väg vidare, skulle någonstans nu, så kände jag tydligt att även om han var gullig, den här killen, så ville jag inte ha med mig en asberusad man hem. Så jag sa att jo, jag letade efter min kollega (vilket var sant), och så sa jag att han var rätt söt han också. Han blev glad, och ville förstås inte släppa iväg mig då… men jag kramade om honom och gick vidare.

Det var väl det enda uppenbara raggningsförsöket under kvällen. Och jag känner att… jag blir glad av den positiva, försynta uppmärksamheten, samtidigt som jag är helt klar över att ”slutet på kvällen på krogen” innebär att folk försöker hitta någon, vem som helst, att dela natten med. Men inte ens i berusat tillstånd blir de flesta människor helt utan urskillning och stöter på någon som de finner totalt oattraktiva… tja, en och annan gör kanske det, men jag fick inte den känslan med den här killen. Antagligen för att även nyktrare killar visade uppskattning. Jag pratade en stund med en kille som var kompis med en tidigare pojkvän till mig, och han följde mig sedan med blicken under hela kvällen. Och han var inte den enda som gjorde det… men jag höll mig till min kollega, och gav inga öppningar för kontaktförsök. Jag ville inte träffa någon där och då, helt enkelt.

Det var en givande kväll. På flera plan. Men jag kände, när jag kom hem vid tresnåret, inte ett dugg berusad men fullständigt lomhörd, att jag inte skulle vilja gå ut på det här sättet ens varannan helg. Någon gång då och då är trevligt, men annars föredrar jag numera samtal som det jag hade med dottern och hennes kompisar på fiket tidigare under dagen.

I dagens DN hade Nina Björk en oerhört intressant krönika, som handlade om hur vi förhåller oss till språket när vi kommunicerar med varandra. Hon startade med ett konstaterande, en ”sanning”: mjölken vi dricker kommer från kor. Sedan spann hon vidare kring språket. Hon konstaterade att när vi säger eller skriver saker, så startar de inledande orden en uppmärksamhet och en förväntan hos ”mottagarna” om att utgångsuttalandet är avsett att leda någonstans. Som exempel tog hon det svåra med att konstatera ”fakta” kring vissa områden som i sig innehåller värderingar eller laddningar – att det är fysiologiska skillnader mellan män och kvinnor var hennes exempel.

Det vi lär oss om hur språket används, när vi växer upp, är att vissa uttalade ”fakta” egentligen återspeglar värderingar. Att människor som har varit afrikaner i massvis med generation ofta har mörkare hy än motsvarande människor i Sverige, är ett annat exempel. Alla vet nog att orden bara presenterar fakta, som vi dessutom är överens om – men när någon tar upp ett sådant konstaterande, så har vi lärt oss av erfarenhet att personen som säger det vill någonstans med sitt uttalande. Den vill sällan bara konstatera att det är så utan kommer sannolikt att fortsätta sitt resonemang med att försöka bevisa något mer eller mindre kontroversiellt, med faktakonstaterandet som utgångspunkt.

Nina Björks resonemang utgick från faktauttryck som de flesta av oss har lärt oss kan leda till försök att bevisa att den som säger det har rätt i sin åsikt – vilken denna åsikt än är. Vi har också lärt oss att människor som alls säger sådana fakta, ofta har en viss åsikt som den vill bevisa är rätt. När vi läser eller hör orden ”mjölken kommer från kon”, så undrar vi vart den som säger det vill komma med sitt resonemang, men vi blir nog oftast inte försvarsinställda av orden. Säger man i ställer ”det finns biologiska skillnader mellan män och kvinnor”, så vet vi att det är ganska troligt att vi har att göra med en människa som vill argumentera för att män och kvinnor ska ha olika förutsättningar i sina liv för att de är fysiologiskt olika. Det leder till att vi ställer in oss direkt på att hålla med, eller tycka emot…

Tänker man den här tanken ett steg längre, så kan man snabbt inse att det inte bara är på ett övergripande samhällsplan som vi reagerar på vissa faktakonstateranden som om den som säger dem vill komma någonstans med att säga orden. Vi har lärt oss motsvarande system för att förvänta oss en slutsats av vissa ord, även på det individuella planet. Det är det som gör att människor som vuxit upp i olika miljöer ibland kan krocka enormt över ord som, utlyfta ur situationen, faktiskt är torra konstateranden av fakta (som man dessutom vanligtvis är överens om att de är fakta).

Krönikan fick mig att tänka på två saker. Den ena var orden som en tidigare chef och kollega sagt till mig några gånger: att han är van vid att människor oftast menar något annat än de ord de säger, och han därför är van att försöka lista ut vad människan egentligen menar… och att han har insett efterhand att med mig så fungerar det inte så – för jag säger vanligtvis faktiskt just det som jag menar. Det är orsaken till att vi kan hamna i timslånga diskussioner, innan han till slut fattar att det jag sa från början var precis det jag menade

Den andra saken som slog mig, var att vissa människor genom åren har läst in värderingar, åsikter och personliga egenskaper hos mig som jag inte har, ur det jag har skrivit på bloggen. Varje gång det hänt att någon har reagerat och skällt ut mig för att den tycker att jag har signalerat något, så har jag stått som ett frågetecken: hur i hela världen kunde människan få för sig att jag skulle stå för det där…!?

Jag förstår att det beror på samma sak som Nina Björk skrev om. Att vårt sätt att förhålla oss till språket som vi kommunicerar med varandra på, innebär att vi alltid förutsätter att en människa som börjar med ett faktakonstaterande, vill komma någonstans med det konstaterandet. Vi klarar inte av att förutsätta att konstaterandet ”mjölken kommer från korna” är bara just det – ett konstaterande.

När människor läser mina, och alla andras, ord, så utgår läsaren från förutsättandet att den som väljer att uttrycka sig, har ett mål med att göra det. Vad var och en av dessa läsare tror är ”målet” för mina konstateranden, beror på vad just den individen har lärt sig att olika faktakonstateranden mest sannolikt kommer att leda till, när det gäller värderingar.

Någonstans längs vägen har vi lärt oss att inte lita på att andras ord betyder bara just det som de säger eller skriver.

För mig var det lite av en aha-upplevelse att få läsa Nina Björks tydliga tråd genom förklaringen av detta fenomen. Vi letar alltså, mer eller mindre misstänksamt beroende på erfarenheter under uppväxten och kanske också lite på personliga förutsättningar, efter dolda avsikter bakom allt som sägs eller skrivs av andra… och detta förutsättande leder emellanåt till värderingskonflikter som egentligen inte finns.

Väldigt intressant.

Nu är det middag och slöande framför TV:n innan en tidig kväll. Ny vecka strax…

Annonser