Jag undrar

om jag någonsin kommer att hitta igen den där känslan av att något i livet är magiskt.

Den där känslan av att leva. Inte bara existera.

Det är möjligt att jag är deprimerad. Men jag tror inte det. Jag tror mer att det är en kombination av att ha sett lite mer av ”det mänskliga” än vad som är riktigt hälsosamt, att ha fått alldeles, alldeles för lite värme och riktig kärlek, och att ha fått hantera lite för många väldigt energikrävande situationer och människor.

Jag har förlorat den där riktiga nyfikenheten på människor. Liksom genomskådat att… det finns inte så många varianter av människor som… är så intressanta, så egna, att de är värda att fästa några förhoppningar på.

Trenden för dagen är att kämpa halvt ihjäl sig för att försöka vara en kopia av ”alla andra”. Rädslan för att missa något som är värt att skryta om, upplevelser eller tidsfenomen, är så stor att de flesta verkar ha tappat intresset för att vara just original.

Jag är trött på det. Jag orkar inte uppbåda intresse för alla världens kopior. Och det finns många sätt att försöka passa in i mallar, på. Medan intresset för att faktiskt vara en genuin människa, bara för att vara det och inte för att visa upp det för omvärlden, verkar ha försvunnit hos människor.

Om jag hade haft möjlighet, och om jag haft fallenhet för det, så hade jag förmodligen dragit mig tillbaka till en stuga i skogen ett bra tag. Med så lite mänskliga kontakter som möjlighet.

För trots att jag får ganska mycket ”egentid” på den fritid jag har, numera, så ser jag mer av mänsklighetens strävan efter att följa med strömmen, än jag önskar.

Emellanåt känner jag mig mer som 85 än 43. Det gör att jag funderar en del på om det verkligen finns något kvar att upptäcka, av livet…

Jag har aldrig varit en kicksökande människa. Men jag har fått lagom stora kickar av möten med människor. Numera… händer det mig så sällan att jag möter människor som får mig att känna att det är värt mödan att engagera mig på riktig, att de på ett år nog går att räkna på ena handens fingrar.

Jag tror inte att människor har blivit så mycket tråkigare. Skillnaden är nog inte jättestor, även om jag verkligen tror att ytligheten har ökat med konsumtions- och internetsamhällets utveckling.

Det är inte så att jag tycker att man måste vara ”svår” bara för sakens skull. Men jag tror att människor har fler originella sidor än de visar upp för varandra. Att det finns i stort sett två varianter av människor idag – de som till varje pris vill ”be somebody”, ha en plats i de värderingar som råder i samhället, och de som inte kan passa in, vare sig de vill eller inte. Och egentligen är det inte någon av dessa varianter som jag saknar.

Utan den sorten som har – integritet.

Som känner sig själv, som kan passa in när den vill, som förstår de sammanhang som den befinner sig i och kan relatera till dem – och som samtidigt vågar visa och tala om när den har egna värderingar eller tankar, och som medvetet väljer att stå för dessa trots att den vet att de kanske inte passar.

Integritet. Det är nog den förmågan som försvinner mer och mer, i dagens samhälle. Viljan och förmågan att gå sin väg, fullt medveten om hur resten av världen väljer att gå.

Jag är fruktansvärt svårförälskad numera. Jag ser igenom spel och stereotyper. Och orkar inte uppbåda något större intresse, när jag ser spelen – även om jag förstår att spelen oftast handlar om osäkerhet eller behovet av att höra till.

Mest intresse känner jag för människor som är storartade utan att behöva göra något väsen av det. Som samtidigt vågar vara små och skruttiga. Det har inget alls med Jante att göra, jag tycker det är härligt när människor förhäver sig ur en känsla av… jubel, energi, kraft… jag tycker att det är självklart att vara stolt eller glad över de förmågor man har. Att vara stolt och förhäva sig över förmågor eller egenskaper som man faktiskt har, är något helt annat än att kämpa livet ur sig för att andra ska se och imponeras av en för att man egentligen inte har något eget att komma med.

Det mest mänskliga, och därmed mest intressanta, är att stå för att man är den man är. Det starka, kompetenta, och det svaga. Och allt däremellan.

Det upplever jag som sällsynt, numera.

Det är nog det hos exkollegan från i höstas, som gör att jag känner det som en syrerik oas att umgås med honom. Han är sig själv. Utan att ha mest fokus på det destruktiva.

Med destruktivt menar jag t ex herrarna i de tvåkönade par som tävlar i ”På spåret”. Det är kvinnorna som slänger ur sig svar, medan männen sitter bredvid och inte vågar säga något alls för att de är rädda att göra bort sig. Männen svär sig fria från sina kvinnliga partners svar – och så visar det sig väldigt ofta att kvinnornas svar var rätt. Av någon anledning frodas de negativa könsstereotypa mönstren extra gott i ”På spåret”.

Exkollegan är mjuk, varm, öppen, vänlig, och självisk och fåfäng… och även om fåfängan kan irritera mig till vansinne, så är han så mycket ärligt sig själv att summan av hans sidor får mig att känna att jag blir glad och kan andas med honom. Och nej, jag är inte förälskad i honom heller. Han är bara något så sällsynt som en genuin människa.

Inte särskilt avvikande, men ett original. Ingen kopia.

Dagen har bjudit på två, nej det blev tre, ganska krävande men också givande möten. Lite för lite tid för det andra jobbet, men jag gör det jag hinner och bestämmer mig för att tro att det får duga. Skickade det där mejlet som förtydligade vad jag önskade av beslutet som ska fattas nästa vecka, och som kommer att påverka mitt jobb i förlängningen. Och fick ett ”tack” till svar, och att mina tankar skulle resoneras om innan den där skrivelsen presenteras för beslut. Hann också med ett givande samtal med en av dem som är chefer på den där arbetsplatsen som har gjort mig synnerligen frustrerad under hösten och vintern.

Och så har jag kramat, ätit pizza med och pratat en massa med min dotter. I morgon blir det en sväng på stan med henne, och sedan kanske en sväng på krogen på kvällen. Ifall jag har lust… det får visa sig.

Och det är fredag afton. Jag hör Tom Waits ”Closing time”, och njuter. Funderar på om jag ska göra en liten lista på önskemål på låtar att sjunga med kören, och skicka till körledaren. I stället för ett dejtförslag. Fast denna fredag afton ska jag inte göra något mer än att höra klart skivan, och sedan sova.

Annonser