Och i natt

drömde jag om exet. Jag minns inte riktigt vad drömmen handlade om, men vi pratade i telefon och den känsla han utstrålade var… beklämdhet, om det ordet nu finns (det gör det inte enligt stavningskontrollen, så jag hittade visst på det nu), och beklagande över att han övergav mig. Han älskade mig inte, men han liksom skämdes över att han hade lämnat mig… och gift sig med den nya flickvännen.

Jag är inte arg på exet. Kanske hade det varit bra för mig om jag kunde vara det… fast jag tror inte det. Det finns liksom inget att vara arg på – jovisst, han kunde ha betett sig mer omtänksamt sedan vi flyttat isär, men han mådde minst lika dåligt som jag gjorde… jag kan faktiskt inte klandra honom. Han gjorde oss väldigt illa genom att verkligen totalt överge oss sedan han flyttat. Det gjorde han. Men han gjorde inget med avsikten att göra skada… och det är väldigt stor skillnad på vilken smärta man får, när någon gör en illa för att den vill att man ska bli knäckt och gå under, som min pappa, och när någon gör illa för att den inte förmår göra bättre.

Exet älskade mig. Vi älskade varandra, minst ett år efter separationen. Han sa det själv – med alldeles öppen attityd… det var inget försvar eller försök att rädda sitt skinn. Han klarade bara inte av att leva med mig… på något vis, och av någon anledning.

Just det att jag inte har fått veta eller riktigt kunnat förstå varför, har gett mig en grundkänsla av att jag är en hemsk människa att leva med. Precis som min kära far gjorde sitt bästa för att övertyga exet om att jag var, när exet ringde pappa för att försöka få honom att ta sitt förnuft till fånga.

Jag vet inte om exet kom fram till att pappa hade rätt.

Jag tänker ganska mycket på det där som Dr Phil brukar säga: ”You gotta ask yourself – ‘how fun am I to be with?'”.

Svaret är enkelt och uppenbart.

No fun.

No fun at all.

Så är det. Jag är precis hur tråkig som helst. Har inga moderna, käcka högstatus-hobbies. Delar inte intressen med de flesta av alla ”människor i farten” som finns omkring mig. Det händer inget i mitt liv som jag kan dela med mig av vid fikabordet.

Och jag förmår inte göra alla de där sakerna ”som folk gör” och som jag absolut inte har någon lust att göra, bara för att kunna dela samtalsämnen vid fikabordet. Så jag finner mig i att vara hur tråkig som helst.

Och därmed fortsatt ensam.

Så får det vara. Det finns massor av människor här i världen som är ensamma, på olika sätt. Runt mig finns det så gott som ingen som är ensam, men i resten av världen finns det det… jag vet. Vi är många som… tja, inte är någon att vara med. Inte drivs av behovet av att göra sig intressant, och därför i bästa fall ses som ”snäll, och tråkig”.

Jag har varit rätt kul. Faktiskt. Jag har humor, men den har stendött. Hjärnan är seg som sirap numera, så om jag mot förmodan kommer på något lagom vitsigt att säga, så inträffar det ett par timmar efter att situationen där skämtet passade, har passerat…

Om den där exkollegan faktiskt tycker om mig, så beror det bara på att han inte känner mig. Han vet inte att jag är för ärlig, att jag blir irriterad på fåfänga människor med skev självbild, att jag ser allt dumt och all skit som människor ägnar sig åt… och inte heller att shopping, kläder och smink inte intresserar mig så som det intresserar riktiga kvinnor. Jag är skitbesvärlig. Visst, jag är (egentligen – för sedan jul har hjärnan blivit inlagd i formaldehyd) rätt smart, ganska duktig på rätt mycket, medkännande och en bra lyssnare, men eftersom jag är så genomtråkig och bara inte orkar prata om ytliga saker mer än några minuter åt gången, så blir jag genomtråkig att vara med.

För alla utom mig själv.

Jag tänker för mycket för de flesta, jag analyserar det jag ser och jag ser rätt mycket. Så funkar inte de flesta människor, så jag blir väldigt fel. Charmig har jag inte varit i hela mitt liv, och inte vill jag ha någon man som ska ta hand om mig. Jag gillar inte när män försöker beskydda mig mot saker jag inte behöver skyddas mot, och inte heller när män som jag inte är attraherad av och inte har en nära relation med, klämmer mig på låren och nuddar mina bröst.

Skitbesvärlig, bara.

Fast mest tyst. Numera. Det märks inte så mycket hur tråkig och besvärlig jag är. Jag stör ingen, för det mesta.

Fast idag pratade jag med en tjej jag jobbat med inom ramen för det av mina ansvarsområden som det varit en massa tjafs kring sista tiden, det där jag sagt ifrån att jag inte vill ta på mig ett extra uppdrag just nu. Och hon sa faktiskt att hon tyckte att det var bra att jag inte backar, utan att jag försöker tvinga fram lite strategiska beslut och lite ansvarsfördelning… och det här är en tjej som definitivt inte bråkar – inte för att hon är menlös, som jag, utan för att hon har mycket bättre verktyg än jag för att driva igenom saker utan att det blir tjafs. Men hon tyckte alltså ändå att det var bra att jag driver på om detta… det kändes faktiskt skönt att få höra.

Nåja. Hur jag än gör, så känns det som om allt blir fel. Jag är min egen bästa piskare. Jag duger inte – som människa betraktat alltså, jag duger bra som arbetare och för att hjälpa andra. Jag har en del talanger, men jag är bara skräp, som människa… tråkig och besvärlig. Tyvärr. Det är min livslott.

Annonser