I morse,

just innan jag vaknade, drömde jag att jag hade cancer. Två sorters t o m, den ena leukemi. Det var som om min hjärna ville försäkra mig om att jag skulle fatta att mitt tillstånd verkligen var dödligt

Jag kände mig… trängd. Och jag tvivlade på min förmåga, men framför allt på min ork, att försöka övervinna cancern… jag ville inte dö, men jag hade inte kraften att vilja leva heller.

Väldigt, väldigt obehaglig dröm.

Så i morse blev det faktiskt omöjligt att hitta några goda känslor, eller tankar.

Men jag gick till jobbet. Såklart.

Där jag fått en ny, tillfällig medarbetare, som jag har guidat in i jobbet under största delen av dagen. Visat runt, presenterat för kanske sjuttio av de människor som jag umgås med dagligen. Förmiddagsfikat tog vi ensamma, lunchen med ett gäng (som egentligen bestod av två), och etfermiddagsfikat med ett tredje. Stackars min nya medarbetare, jag kunde inte erbjuda en trygg och lagom stor grupp människor så att den stackaren skulle kunna få höra till fler än bara mig… 😉 Men det är ju så jag har det själv, och jag hoppas att den nya ska hitta någon hemmakänsla i allt detta ändå. För jag kan inte heller bli livegen själv, jag måste ha en viss frihet att röra mig på… och det kommer nog.

Att vara på alerten både socialt och jobbmässigt under hela dagen, har höjt min energinivå lite i alla fall. Säkert nyttigt, i alla fall på kortare sikt.

Under lunchen fick jag veta att exkollegan, han från i höstas som var förtjust i mig men försökte få det till att jag skulle jaga honom, har utsetts till chef över ett område på den arbetsplatsen. Jag tror verkligen att det kan bli väldigt bra – han är engagerad, drivande och otroligt bra på att styra upp de saker som han är ansvarig för. Kollegorna jag pratade med var också väldigt positiva till att ha honom som chef. En stund senare, när de andra exkollegorna gått, dök han upp och delade lunchbord med bl a mig. Jag sa ”hallå där!” med värme, och hade tänkt gratulera honom till jobbet, men jag var mitt i ett intensivt samtal med den nya medarbetaren så det rymdes inte mer än att han sa ”hej!” tillbaka, också med värme… sedan pratade han på sitt håll och jag på mitt, och när han reste sig för att gå igen vände han sig till mig och sa ”jaha… ja, det var trevligt att ses, vi kanske får tillfälle att prata också någon gång!”, och skrattade… 🙂 Han menade inte prata-prata, utan bara faktiskt byta ord med varandra också och inte bara med alla andra runt bordet. Jag skrattade också och sa ”ja…”, och när han gick förbi mig på väg från bordet strök han mig på armen/ryggen. Helt… varmt, bara, vänskapligt, lagom ömsint. Inget som vare sig han eller jag behöver skämmas för… inte som när den tafsande kollegan lägger sin hand på mitt lår, under bordet. Eller vrider sin arm halvt ur led för att ”råka” nudda vid mitt bröst… hurv. Men med exkollegan kändes det inte obehagligt eller otillbörligt på något sätt. Bara… varmt. Medmänskligt, kanske. Jag blev glad. Och insåg, av minen hos min nya medarbetare när vi pratade vidare om det vi var mitt inne i, att jag tydligen rodnade lite också… 🙂

Nåja. Jag blev glad, bara. Jag behöver… lite värme, nu. Eller få känna att det finns någon som… faktiskt tycker om mig. Som inte backar ur och ändrar alla sina känslor för att det har varit lite tjorvigt eller konstigt… det värmer faktiskt oerhört mycket, just det. Så gott som alla människor drivs ju bara av passion, och när den går över brukar den övergå i antingen ogillande eller likgiltighet. Så det värmer djupt in i själen, att få veta att någon som har tyckt om mig faktiskt fortsätter att göra det… det händer ju i princip aldrig, med människor.

Det blev sent på jobbet för mig idag, för jag hann ju inte jobba nästan alls genom att jag skulle introducera den nya medarbetaren. Satt i över en timme och brottades med en jäkla bild som inte ville hamna där jag försökte placera den på webben. Jag fick ge upp till slut, och mejla supporten… som kanske kommer att kunna hjälpa mig fixa det i morgon.

Hade tur och lyckades precis pricka in en buss hem. Förra vintern åkte jag buss de flesta dagar… jag minns att jag kände mig så otroligt trött, särskilt när det var dags att gå hem. Men av någon anledning känns det inte lika tungt att gå även hem, den här vintern. Trött är jag… rätt igenom slut på energi, mycket tröttare än förra vintern, men tydligen på ett annat sätt nu. Och när jag kom hem kunde jag inte annat än fundera på hur det kan komma sig att hela ens inre kan förändras så mycket över en dag. Från att jag inte har känt igen mig själv, mina känslor och tankar, under i stort sett hela helgen, så kunde jag känna åtminstone små skärvor av både glädje och… värme. Värme för andra människor. I morse fick jag faktiskt ge upp mina försök att hitta varma känslor alls… och när jag kom hem, hade de kommit tillbaka.

Det är inte helt enkelt att förstå vad det är som händer med mig. Eller vad jag ska göra åt det. Att styra tankarna räcker tydligen inte… kanske har jag någon brist i kroppen, något som behöver balanseras? Jag borde nog kontakta den där alternativa hälsomänniskan som en kompis tipsade om…

Annonser