På jobbet…

… är jag väldigt nätaktiv. Det hör ju liksom till jobbet. Men på det privata planet… ja, jag har liksom ingen ork. Igår startade jag inte ens datorn när jag kom hem.

Hade ett möte igår med några berörda av frågan som det varit en del tjorv kring de senaste veckorna. Mötet gick nog bra, men en av dem som var med hade återigen en attityd mot oss andra när h*n ville att vi skulle ta ansvar för frågor (som vi inte riktigt visste att vi skulle ta ensamt ansvar för), som var ”är du dum i huvudet?”. I morse när jag vaknade tänkte jag på att jag vid lämpligt tillfälle nog ska ta och citera Bagheeras omdöme om Baloos pedagogiska talanger när han ska lära Mowgli att bli en riktig djungelbjörn:

”Fin teknik du har där, din rackare… Säg mig – när du har knockat dina elever – hur tror du då att de ska minnas det du har lärt dem?”

Det finns fler sätt än rent fysiska att ”knocka” folk på. Det finns också en och annan till på min arbetsplats som inte verkar ha funderat alls över hur hur stor sannolikheten är att människor gör mer ”rätt” (enligt deras uppfattning) om man skäller på dem som en rabiessmittad bandhund…

Nåja. Jag var inte den enda under mötet som kände sig påhoppad, ifrågasatt och över-krävd. Men nu har jag hunnit lära mig den där personens sätt att försöka få andra att ta på sig både sitt och deras ansvar, så jag skämtade en del på den bossande personens bekostnad. Kan h*n inte ta det, så tar jag gärna ett sansat samtal som saken. Och efter mötet ville den bossande typen prata med mig om allt som h*n ifrågasatte i min senaste version av plan för det där uppdraget som jag sagt nej till att leda. Trots att jag baserade den senaste versionen av planen till säkert 80% av det som samma person hade synpunkter på förra gången, så sa h*n nu att h*n hade skrivit in kommentarer till varenda rad i hela den 15-sidiga planen… jaja. Jag orkar inte ta det på allvar till slut. Jag har tänkt på att ju mer dessa människor pressar på för att försöka få mig att ta det där uppdraget, desto mer negativ blir jag till hela området som sådant. Till slut kommer jag att bli dess starkaste sågare, i stället för dess lysande stjärna till förespråkare och ”ledare”, som de säger att de förväntar sig av mig.

Även om jag kan se hur psykologiska mekanismer fungerar, så fungerar även jag utifrån vanliga psykologiska mekanismer. Jag tappar sugen, helt enkelt, när jag omges av människor som har massvis med kritiska synpunkter på området men inte en enda av dem vill ta sig tid att sitta ner och tänka ut några konstruktiva lösningar.

Jag blev inte sänkt av mötet, men visst tog det en del energi. Jag jobbar just nu med 7-8 saker samtidigt som ska vara klara typ i morgon, och eftersom allt ska vara klart ungefär samtidigt så blandar jag allt. Det gör mig en aning splittrad. Men det finns inga bättre sätt att utnyttja tiden på.

Och en kollega frågade mig dagen innan, när h*n förstod att jag kände mig rätt sliten av jobbet, om vi skulle ta en ”gnällfika” ihop. Så jag såg faktiskt fram emot att få beskriva situationen och få medkänsla från någon… och därför blev jag rättså sänkt när det fikat resulterade i att även den personen raddade upp kritiska åsikter, och en massa krav, kring det där området som jag är satt att ta hand om… det tog faktiskt musten ur mig just igår. Den personen sa dessutom åt mig att jag såg jäkligt sliten ut. Nästan som kritik…

Tillsammans med att kollegan som utövar sexuella trakasserier, helt utan förvarning under lunchen la sin hand en bra bit upp på mitt lår när han vände sig mot mig för att säga något… under bordet, ingen såg, och jag stelnade först bara till och hoppades att han snabbt skulle inse hur jäkla fel han betedde sig, men han höll kvar handen. Då vaknade min ryggmärgsreflex, och jag ryckte undan benet… men säga något kunde jag ju inte, vi satt med andra kollegor. Han kunde i alla fall inte undgå att märka att jag inte gillade att han hade handen där… men jag låtsades inte om något i ord eller handling. Jag märkte att han blev lite rädd och orolig resten av dagen. Och jag blev tvingad, mot min vilja, att igen försöka tänka ut hur fanken jag ska hantera den här saken… det sänkte mig. Man känner sig skitig, gammal, prostituerad, utnyttjad, kränkt och äcklad av sådant här. Det enda jag vill är att han låter bli. Att ta i mig. Och i morse hade jag tänkt att jag måste säga det till honom… men jag känner att jag inte kan göra det på ett lugnt sätt, just nu. Och jag behöver kunna samarbeta med den människan även i framtiden… river jag upp himmel och jord om detta, så kommer det att rubba en hel massa relationer kring oss. Jag förlorar alltså även själv på att säga ifrån på skarpen åt honom… förbannade skit.

Det är för många saker just nu som jag inte får rätsida på hur jag ska tänka, och agera, kring. På jobbet.

Idag föll det sig i alla fall så att jag lunchade med en kollega som jag inte pratat med på ett tag, och fick berätta hur det ser ut med jobbförvirringen. H*n visade sig i stället förstå precis vilken rörig sits jag hamnat i, berättade om en situation som h*n varit i för flera år sedan som var väldigt lik min, nu… det var otroligt skönt att få både förståelse och medkänsla. H*n frågade mig dessutom om jag funderade på att söka nytt jobb (jag sa att det inte är vad jag vill, jag vill ha kvar mitt jobb och att det ska fungera), och sa att ”du måste tänka ut hur du ska hantera det här, för annars kommer du att gå in i väggen”. Mm… risken finns. Att leva med motstridiga krav och en otydlig både roll och ledning, är en typisk sådan situation som får folk utbrända… Men jag har ingen lösning, just nu. Jag vet att det kommer att komma utredningar och så småningom förändringar och beslut på just det här området. Men frågan är om jag orkar bli ryckt fram och tillbaka varannan minut, tills detta är klart…

Jag jobbar på. Med mina ”grundläggande” uppgifter. Så gott jag kan. Och en del saker kan jag riktigt bra. Mycket av det är kul. Jag avgränsar mig… det är vad jag gör. Kollegan idag sa att h*n tyckte att det är rätt väg, också. Vägra göra allt som alla rycker för att få en till… oavsett vem som rycker. Och nu är min chef bortrest ett längre tag, så jag kan inte prata med honom om det heller… jag försöker få allt att flyta tills han kommer hem igen. Och sedan får han och jag ta tag i saker… så måste det bli.

Och så ska jag kanske prata med chefen till kollegan som tafsar på mig. Fast jag misstänker att det kan bli att riva upp himmel och jord… ja, jag får se.

I morgon har jag möten i ett, nästan hela dagen. Direkt från ett till nästa, inga pauser emellan. Och i morgon kväll kommer C… och kanske kommer dottern hit och äter med oss. Jag har ingen aning om vad vi ska äta, och inte mycket hemma att göra något av… vi får åka och handla, tror jag.

Jag har tänkt på att jag uppskattar mindre att människor är jättesnälla och omtänksamma, än jag uppskattar att bara slippa folk som tävlar och konkurrerar och spelar tuffa och jävlas… livet är bra när ingen bråkar. Hellre det, än att ha vissa som skapar sandblästring och samtidigt få en massa värme och omtanke från andra… hur väl de än vill. Lite konstigt, kanske.

Men så är det i alla fall just nu.

Annonser