Massa tankar

Jag har så himla många tankar som jag skulle vilja skriva ner… för många. Jag orkar inte skriva om allt, fast jag skulle vilja…

Det handlar om sådant jag läst de senaste dagarna, både i dagstidningarna och i tidningen Leva, och sådant jag hört på radio. Dessutom om sådant jag varit med om, jobbsaker, familjesaker och aktiviteter jag varit på de senaste dagarna… det är för många trådar, och samtidigt håller de ihop på något vis.

Det handlar om konsumtionssamhället som vi lever i just nu. Hur det förstärker impulsstyrda beteenden hos människor, på alla möjliga plan. Om könsrollerna och deras förändring, eller inte-förändring. Om hur mediahypen de senaste åren, tillsammans med internets möjliggörande av att ”alla kan bli stjärnor”, driver västvärldens människor mot allt mer bekräftelsesökande och allt mindre egen självkänsla. Hur knappt någon idag kan göra något i sitt liv utan att försöka skapa uppmärksamhet för det…

Min dotter berättade när hon var här i fredags, att hon fått ett sms-svar från sin pappa där han skrev att han satt i ett möte – och avslutade det med ”vännen”. Och jag fick faktiskt riktiga äckelkänslor… det fick min dotter också, och hennes pojkvän hade ryst när hon läste upp det för honom och sagt att ”‘vännen’ skulle ju inte ens jag skriva till dig!” ‘Vännen’ är ett ord som jag använder i väldigt få relationer. Sådana som präglas av mycket värme och ömhet.

Min dotters far har blivit av med sin flickvän. Som alltid när han ”krisar”, och det brukar infalla när det tagit slut i ett förhållande för hans del, så sätter han igång ”projekt personlighetsutveckling”. Då pratar han om sina känslor med alla, inklusive sin dotter, och han får för det mesta för sig att han ska bli mer öppen och känslosam mot sin omgivning. Den här gången har han berättat för mig att en av de saker som han hade önskat få från sin numera exsambo, var de där små vardagliga ömhetsbetygelserna – t ex i sms… och tydligen ingår det i hans ”projekt” att själv bli mer ömsint i det vardagliga. Men eftersom han aldrig haft det tilltalet till sin dotter tidigare, och han dessutom uppenbarligen inte har hittat ”formerna” själv för hur han ska hantera det, så blir det bara väldigt fel

Det som gör att jag inte gillar de faserna, är att jag vet vid det här laget att de är just faser… när han träffar någon som han blir ihop med framöver, hur lång tid det än kan ta, så kommer han att återgå till att vara den hårda, ogenerösa och omedkännande mannen som min dotter har sett mest av under sin uppväxt. Det äcklar mig att se hur han nu lägger över sina känslor, som är av det slaget som man riktar mot en kärlekspartner, på sin dotter…

Under dotterns uppväxt har han vanligtvis varit sluten, snäsig och ibland direkt elak mot henne. Hård. Så länge som hon varit ett barn som har behövt saker (som barn givetvis gör, det är ju därför som de bor med sina föräldrar så länge), så har han mestadels behandlat henne som något irriterande som är i vägen och kostar arbete och pengar. Det är vad han har sagt till henne också.

Nu har hon blivit vuxen, flyttat hemifrån, och han ser plötsligt att hon är en ung kvinna… och så har han blivit av med sin partner. Så då beter han sig delvis mot sin dotter som han gör mot en partner… jag ser det, om inte annat för att jag har insett i efterhand att det var precis vad min pappa gjorde mot mig efter att mamma skilt sig från honom. Han gav mig rollen som mamma, hustru, dotter, kvinna… ja, alla kvinnoroller i hans liv projicerade han på mig. Inte med några sexuella inslag, det har inte min dotters far heller gentemot sin dotter, men ett visst inslag av uppvaktning finns det där… på ett sätt som en pappa inte ska ha mot sin vuxna dotter.

Min dotter är medveten om att detta är en ”fas” som hennes pappa går igenom, hon har sett några sådana här faser vid det här laget. Men hon har också fått vara så utsvulten på positiv bekräftelse från sin pappa under sin uppväxt, att risken ändå finns att hon förlorar sig i njutningen av att äntligen den… så att hon inte helt klarar att hålla den gräns som hon behöver, gentemot honom. Och den dagen han träffar en ny kvinna och då ”överger” sin dotter igen… så kan hon få ont i själen. Igen.

En av min dotters bästa kompisar har en pappa som är i en liknande situation. Även denna pappa har varit oengagerad, disträ och direkt oempatisk, inte lyssnat när hans dotter pratat med honom, tills han nu behöver sina barns ”stöd” för att få rätsida på sin självkänsla… är det verkligen okej att medelålderskrisande män använder sina barn på det sättet? Jag tycker inte det. Inte alls. Jag tycker att det är direkt äckligt.

Jag tycker överhuvudtaget att det är irriterande att män som tar till sig ett mer ”traditionellt kvinnligt” förhållningssätt till familj och nära relationer, nödvändigtvis måste göra det till stora projekt som hela världen ska se och applådera. Jag är medveten om att de allra flesta män (oftast omedvetet, men ändå) definierar ”manlighet” som ”allt som inte är kvinnligt”. Och att mansrollen därför kan bli lite knölig att hantera för män som kommer på att de vill prioritera nära relationer före de traditionella manliga aktiviteterna – karriär, sport, ”pryl-hobbies”, sådana saker… men jag tycker ändå att det är irriterande att mäns anammande av ”kvinnliga värderingar” måste formuleras som dramatiska projekt för att de inte ska tappa bort sin ‘manlighet’.

Även om jag ser att det på något plan förmodligen handlar om det som jag önskar mig – minskande värdeskillnader mellan ”det manliga” och ”det kvinnliga”.

Min dotters far blir såhär ”religiös” när han krisar. Och det går över lika fort, och han har inte lärt sig något under tiden… för han gör inte detta för att utvecklas själv, utan för att få omvärldens bekräftelse. Och i mansrollen ligger en medfödd (befogad) förväntan att få uppmärksamhet för allt man gör, helt enkelt för att man är man. I kvinnorollen ligger inget motsvarande – män bestämmer vad hos en kvinna som ska få positiv eller negativ respons, och kvinnor anpassar sig likt flöjlar i vinden efter de olika förväntningarna. Det är också kass. Könsrollerna är helt enkelt värdelösa. För båda könen.

I DN läser jag en väldigt intressant artikel om vad det smala kroppsidealet för kvinnor handlar om. Att smala människor traditionellt har förknippats med ”självbehärskning, medvetenhet och produktivitet”, medan fetma förknippas med ”otyglat begär, omättlig hunger och oberäkneliga impulser”. Kvinnokroppen har förknippats med värderingar som ”omedvetenhet, primitivitet, innehållslöshet; den passiva vegetativa materian”. Mannen är den ”aktiva, tänkande, viljestyrda själen” förkroppsligad. Sedan finns det olika tolkningar av varför kvinnor satsar på att vara smala – en är att männen ser dem mer som icke-hotfulla ”likar” om de är smala och kontrollerade, en annan är att kvinnor tvingas anpassa sig till männens förväntningar för att ha en chans att få del av makten i samhället.

Ur ett nutids-samhällsperspektiv tycker jag att det här stycket är väldigt intressant:

”Det moderna, avancerade konsumtionssamhället utgör den kulturella mark där matrelaterade problem som anorexi, blimi och fetma får sin grogrund, säger [Bordo]. Det alstrar nämligen en ”instabil, kämpande personlighetstyp”, där individen klyvs å ena sidan i ett medvetet, självbehärskat ”producerande jag”, å andra sidan i ett impulsstyrt, ”konsumerande jag”, som viker sig inför begär och starka känslor. I en sådan kontext kan den smala kroppen läsas som ”det hägrande idealet av ett välkontrollerat jag där allt är ‘i ordning’ trots konsumentkulturens motsägande budskap.””

Själv kan jag intyga, av egen erfarenhet, att ganska många människor (i synnerhet män) blir väldigt provocerade av rationellt tänkande kvinnor som har förmågan att styra över sina reaktioner i någon mån. Det är lättare att kontrollera en människa som är ett ständigt offer för sina impulser… så länge som impulserna inte är för aggressiva, för då blir det ju besvärligare. Men jag känner ju inte alls igen mig i den där kvinnobilden, och det gör att det blir ännu mer tydligt för mig att det handlar om projicering från det manliga kollektivet… de försöker flytta över sina egna ”drifter” på kvinnor, för att slippa stå för dem. ”Kvinnan har, i sin kroppslighet, ansetts långt med benägen att falla offer för just de passioner, drifter och fysiska impulser som så innerligt föraktats inom västerländsk kultur”, står det i artikeln. Och min erfarenhet är att det är vanligare att män är ‘offer’ för sina drifter, än kvinnor. Ser man till våra respektive hormonsystem och hur de fungerar, så verkar det mer troligt att män är mer impulsstyrda än kvinnor. Och tydligen har män sedan långt tillbaka inte velat ‘äga’ ansvaret för sina impulser… så de har försökt flytta över dem på kvinnor. Det är nog tyvärr inte en otrevlig slump, varje gång som kvinnor som blir våldtagna antyds ha ‘dragit det på sig’ själva… traditionen att se kvinnor som ansvariga för mäns drifter och impulser går långt tillbaka i tiden.

En undersökning som gjordes i Norge eller Danmark (minns inte säkert vilket) av människor som dejtade via nätet, visade att kvinnorna i högre utsträckning sökte män som de trodde skulle kunna försörja dem. Pengar hade alltså viss betydelse. Männen däremot, de struntade helt i om kvinnan var sjukskriven eller arbetslös eller hade några pengar överhuvudtaget… och det skulle man ju, om man så ville, kunna tolka som att män mer än kvinnor söker ”äkta kärlek” snarare än status. Man kan också tolka det som att männen är så trygga med att det är de själva som ska stå för huvudförsörjningen, och därmed ha makten, så att de gärna ‘tar’ en kvinna som är i ett påtagligt underläge… och det är ju ganska ovanligt att kvinnor tjänar mer än män, men det hade varit intressant att se hur männen skulle välja om de stötte på kvinnor som hade mer pengar än de själva.

Igår hörde jag ”På nätet”, som handlade om nätdejting. Där var det en kille som nätdejtat under många år och inte hittat någon än, en ‘nätdejtingkonsult’ och en psykolog som bl a är relationscoach på Parship. Konsulten kom med snabba, förenklade managementtermer som handlade om att ”marknadsföra sig”. Hon sa att hon tyckte att man skulle träffas ganska snabbt när man fått kontakt, och jag tror att hennes tanke var att man inte ska hinna bygga upp för mycket förväntningar och kanske bli besviken. Killen hakade på – inledde med att säga att ”jag är ingen skrivare, jag skriver inte en hel A4” – och beskrev sedan ett vanligt scenario med kvinnor som han fått kontakt med: ‘man ser något intressant’, rättade sig: ‘läser något intressant’, tar kontakt, och när han skrivit fram och tillbaka lite under några dagar med en tjej så brukade han föreslå att de skulle höras ”på luren”. Då brukade tjejerna backa… säga att de inte var redo för det steget. När han berättat detta suckade konsulten högt, sa att ”man kan ju undra om de här kvinnorna inte vill träffa någon??”, och det hördes att killen också var rejält frustrerad över att kvinnorna ville fortsätta skrivas (när han nu inte var så bra på det). Då protesterade psykologen och sa att det faktiskt finns fog för kvinnor att vara försiktiga i möten… och killen sa att absolut, det hade han förståelse för. Men – och det var här han sköt sig själv i foten – han själv var ju av den sorten som naivt alltid tror människor om gott…

Där hade han nyckeln till att han inte fått till det med en kvinna. Som jag ser det i alla fall. Han utgår ifrån hur han fungerar i sina situationer… det är det största felet som män gör. Eftersom de själva sällan hamnar i sådana situationer som kvinnor hamnar i ofta, så förstår de inte saken från kvinnors håll. De kan inte kliva ur sig själva och sin situation, och se det från kvinnans håll. Det är det som är dödsstöten för ett långvarigt förhållande. Tror jag. Det är i alla fall min erfarenhet. Kan man inte kliva ur sig själv och förstå hur den andra känner det emellanåt, trots att man själv inte alls reagerar likadant på samma sak, så får man ingen närhet i relationen.

Sedan sa han igen att han inte är någon ”skrivare”, och det hördes tydligt vad han tyckte om att kommunicera via skriven text. Han ville träffas och ”känna energierna”… och jag kände att oj, vad den här killen är vanlig på dejtsajterna. Den där sorten som skriver en presentation av typen ”ja hej ja man är ju inte så van vid att prata om sig själv men hör av dig och fråga om du undrar över något”… och varje gång jag ser en sådan presentation tänker jag: ”vad ska jag fråga om – du har ju inte gett mig något som jag kan fråga om???” Det är säkert inget fel på de killarna. Men hur i hela världen de kommer på att de ska använda nätet, vars i stort sett enda kommunikationsmöjlighet är det skrivna ordet, för att försöka träffa en kvinna när deras sätt att fungera kräver ett möte, det fattar jag inte riktigt… det är klart att de killarna blir frustrerade efter ett tag med nätdejting. De vägrar ju anpassa sig efter forumet…

En man som inte kan uttrycka sig själv med ord, skrivna eller talade, som inte kan beskriva vem han är utan som vill basera en relation på ”energier”… det är inget för mig. Och tydligtvis är jag inte ensam om att känna det så… fast jag hoppas ju, för hans skull, att det finns kvinnor som gillar det.

Det som var mest störande med programmet var att ingen ifrågasatte hans förhållningssätt och val av forum. Tvärtom så trodde någon av damerna att han skulle få massor av intresserade kvinnor efter programmet… och visst, vi är alla olika. Han verkade trevlig, den där killen, men jag tror att han skulle behöva lära känna sig själv bättre och dessutom fundera över sina förväntningar på kvinnor. Näst mest störande var att konsulten bara hade ytliga, fartiga och förenklade åsikter, och dessutom allt fokus på ‘dejting’ (dvs ett ständigt prövande och lekande med nya människor) och inget alls på ‘möjligheten att skapa en hållbar kärleksrelation’. Psykologen var mer inne på att det är en människa som man möter och att vem som helst faktiskt inte passar för någon, dessutom tyckte hon att man borde ifrågasätta om man verkligen måste ha ett förhållande till varje pris. Hon pratade mer om att lite för många människor lever kvar i relationer som de inte mår bra i, för att de tror att det är så himla viktigt att leva med ‘någon’. Konsulten, som såklart lever på att folk vill träffas, menade att ”det är en drift hos människan att vilja leva i ett förhållande”.

Ansatsen var alldeles för ytlig, lättsam och icke-analyserande för att det skulle bli ett bra program. Ovanligt dålig kvalitet, för att vara ett P1-program. Men jag tänkte på att det nog var tur att jag inte var med där i studion, för jag hade ställt alla de där besvärliga, problematiserande och nyanserande frågorna som panelen tydligen inte alls var där för att fundera kring… 😉

På nätet kommunicerar man via skriven text. Någon gång via webbkamera. Skrivandet är uppenbarligen ett sätt att kommunicera som generellt passar kvinnor bättre än män… kvinnor ökar också som användare, på Facebook och andra sociala plattformar. Nätet skulle kunna bidra till att ‘tvinga fram’ mer lika förutsättningar för kvinnor och män, och därmed bidra till jämställdheten… om fler män släppte sitt krav på att få bestämma hur samspelet ska gå till.

Själv får jag rysningar av att höra män som ”inte är någon skrivare”, inte kan uttrycka sina personligheter verbalt heller, och som lutar sig mot ”energier” (lika med sexuell attraktion) i sitt sökande efter en partner. Det finns säkert kvinnor som det passar jättebra för. Jag vill ha en människa som tycker om att tänka både på det stora och det lilla i livet, och som vill förmedla sig själv och lära känna mig som människa. ”Energier” räcker inte långt, för ett långvarigt förhållande… attraktionen handlar givetvis också om att man gillar den andras utseende, men framför allt handlar den om att mötas på riktigt som människor. Att se och förstå varann, känna med varann, vilja varandra väl och ha ett ömsesidigt intresse av att få veta vem den andra är. ”Spänning” handlar inte för mig om att tävla om makten, eller att jaga/jagas… spännande är att få följa en annan människas tankegångar.

Nå, jag har som sagt lagt ner det där med dejting nu… 🙂

Jag har en massa funderingar kring jobbet också. Men nu är det sängdags.

Annonser