Intressanta turer

I morse gick jag till min chef och frågade om han hade någon kommentar till den lön jag fått. Han sa direkt att ja, det hade han – löneökningen motsvarade inte hans uppfattning om mina arbetsinsatser… han hade velat ge mig betydligt mer. Han sa att han var väldigt nöjd med mina insatser sedan jag anställts, tyckte att jag gör ett bra jobb.

Hade jag varit man hade jag förmodligen argumenterat hårt mot det han sa… det är den klassiska orsaken till att kvinnor halkar efter i löneutvecklingen, det här att vi bryr oss mer om att få höra och veta att vi gör bra ifrån oss, än att det visar sig i lönen. Men nu har jag faktiskt en lön som jag är väldigt nöjd med… faktiskt. Och jag vet att det råder rejäl obalans i lönerna inom arbetsplatsen. Vissa grupper ligger betydligt lägre än jag, och jag tycker inte att skillnaden är motiverad.

Jag fick åtminstone höra från chefen att han inte har några invändningar alls vare sig mot vad jag valt att genomföra eller hur jag har gjort det.

Sedan pratade vi lite om det där uppdraget som den andra chefen vill att jag ska ta. Jag frågade min chef om han tycker att jag ska ta på mig det, och fick veta att han tyckte det. Jag försökte kort förklara att jag är trött… att hela förra året innebar nya arbetsuppgifter där jag fick lära mig hela arbetssättet medan jag utförde uppgifterna, och att jag verkligen tycker att det är roligt att lära mig nya saker men att jag inte orkar arbeta med överkraft mer, utan en vilopaus… jag var faktiskt nära tårarna när jag sa att jag villigt har tagit på mig att göra saker som ramlade ner för det mesta utan någon direkt förvarning, stora saker som krävt både mycket arbete, samordning och planering – och att jag fått ta av extrakrafterna igen och igen och igen… och att det inte finns mer extrakrafter att ta av, just nu.

Han frågade vad jag kunde eller ville bli avlastad med för att orka ta på mig det där uppdraget. Och… jag sa inte det, men jag kände att jag nästan började gråta vid tanken på att det kostar extra energi att behöva tänka ut vad jag kan lämna ifrån mig, och sedan leta rätt på någon som är beredd att ta över, och lära upp den… det är ganska lätt att säga till någon annan att den ska prioritera och delegera, men är man redan överbelastad så kostar det faktiskt en massa energi att göra det.

Jag sa att jag skulle återkoppla till honom efter mötet på eftermiddagen, som jag gruvade mig för… och då sa han att ”du säger ganska ofta att du oroar dig för möten, men när jag sedan frågar dig hur det gick så säger du för det mesta att det gått bra”… och visst, det stämmer att jag ibland oroar mig i onödan. Men oftare är det så att det blir ungefär så jobbigt som jag förutspått – det är bara det att innan jag går till det där mötet så har jag hunnit arbeta upp ett skydd som gör att jag klarar att hålla jobbigheterna ifrån mig… och det är väl bra, men det som gör att jag ”klagar” till min chef är att jag egentligen inte har vare sig orken eller viljan att behöva lägga energi på att arbeta upp det där skyddet.

Jag frågade chefen om han förstod min frustration över den här situationen, eller om han bara tyckte att jag gnäller… Han sa att han förstod och inte tycker att jag gnäller, men kanske är han bara snäll. Vad vet jag. Jag kan inte göra mer än att fråga… och är han inte ärlig kan jag inte göra något åt det. Fast det tror jag att han är. Ärlig, alltså. Jag hoppas det i alla fall.

Sedan skrev jag ett antal mejl och planerade en hel del, innan det var dags för det där mötet som jag gruvat mig för. Med kollegan som jag blev väldigt irriterad på innan jul, över hur h*n hanterade en fråga som jag lyfte med en hel hög människor. Vi kan kalla den kollegan för B, och den medverkande chefen (som alltså inte är vår chef) för A.

När jag kom till mötet var alla där, och alla sa ”hej”, och sedan blev det tryckande tyst en stund… jag vet inte varför. B tittade lite skyggt på mig när h*n hejade, och hade en allmänt undergiven attityd. Jag var… neutral.

Chefen A började med att berätta om den del saker som händer och som påverkar våra områden. Och så pratade han som vanligt massor om att de människor som ska jobba med våra områden, inklusive vi som är ansvariga, ska vara stjärnor som brinner för våra områden. Spetskompetenta, typ. Drivande, ta plats, vara framåt, vilja leda… det är vad han förväntar sig av oss.

Och vi har redan på tidigare möten signalerat att vi inte riktigt ser hur vi ska kunna ta på oss den rollen, eftersom vi är anställda på andra ställen där vi ingår i grupper med förväntningar på andra arbetsuppgifter från oss.

Det var en del saker som kom upp, sådant som hänt tidigare i utvecklingen och hur det har gått till, som denna chef inte hade klart för sig. Han hade andra förväntningar på utvecklingen än vad som är tänkt eller hur organisationen ser och sett ut. Och så lyfte kollega B några frågor som handlade just om hur h*n ska hantera den här rollen som chefen A förväntar sig att vi ska ta… och berättade att kollegans arbetsuppgifter just nu är odefinierade och att avdelningscheferna på B´s jobb kommer och ifrågasätter vad h*n gör och ska göra. Det framgick att det finns vissa organisatoriska och ansvarsavgränsande problem på den arbetsplatsen… och det är ju delvis sådana saker som jag har blivit lidande av i mitt jobb under förra året och som till slut fått mig att tappa tålamodet i mina försök att få till samarbeten. Så jag blev inte förvånad. Men det var bra att få höra aktuella och konkreta exempel på hur den arbetsplatsen fungerar…

Chefen A blev väldigt frustrerad. Pratade igen om att vi ska vara stjärnor och brinna… och både jag och B försökte igen att förklara att vi befinner oss i ett sammanhang som vi inte kan bortse från om vi inte vill köra fria race som innebär att vi sätter oss i konflikt med våra arbetsplatser. Chefen A verkade inte förstå eller acceptera det.

Och till slut kom vi till den där planen som jag fått i uppdrag att skriva. Jag inledde med att tala om vilket bakgrundsmaterial jag använt när jag gjort planen, som enda lösning (för mig) på det faktum att det inte finns någon övergripande strategi för våra områden tillsammans – vilket vi områdesansvariga har lyft flera gånger som ett problem och som något som vi inte kan se att vi var och en kan driva på varsitt håll, men som A hela tiden bollat tillbaka till oss. Jag förklarade också några saker som inte är färdiga i planen, och varför. Chefen var tyst och såg otålig ut.

Sedan lyfte han en fråga – den text som jag låtit stå kvar från de föregående planerna för uppdraget som talade om vem som var uppdragsgivare. Dvs den här chefens arbetsplats… det tyckte han var fel. Han tyckte att min arbetsplats borde vara uppdragsgivare. Och jag sa att det blir konstigt att byta ansvarsfördelning under pågående uppdrag… och då bytte han otåligt och frågade om jag inte har tänkt ta på mig ledningen för det där uppdraget??? Jag började svara… utifrån de saker som jag pratat med min chef om. Att det är en ny arbetsuppgift som jag aldrig gjort tidigare, hur det gångna året sett ut för mig och att jag just nu inte känner att jag riktigt orkar ta på mig något nytt som jag inte behärskar. Chefen A sa att jag kunde få utbildning, och jag sa att det ville jag gärna ha – men sedan vände han det och sa, som ett skämt, att det skulle jag ju få medan jag gjorde jobbet… och jag skrattade inte med. Utan sa att min ork just nu är helt slut när det gäller att påbörja nya saker som innebär att jag får lära mig hur det ska skötas genom att göra alla misstag längs vägen…

Det blev olycksbådande tyst. Lugnet före stormen. Och när jag uttryckt min tveksamhet till om jag verkligen är den som är bäst på att driva det där uppdraget och varför, utbrast chefen att ”då är det ingen mening att vi fortsätter det här mötet”. Sedan sa han saker om att bara stjärnor ska jobba med honom, att utifrån det jag sa nu så skulle han ta över beslutet om vem som ska leda uppdraget och att då kommer det att ske helt utan min medverkan och ovanför mitt huvud. Han bokade genast (under pågående möte) in ett möte med sin chef för att diskutera den här krisen.

Jag minns inte exakt hur mycket jag sa av min orkeslöshet och hur inihelvete effektivt jag jobbat med saker som ramlat ner i skallen på mig under hela året och att jag faktiskt driver saker och tar för mig och är väldigt glad för att få göra nya saker – men att jag också är anställd, inte frilans, och att min roll på den arbetsplatsen är helt ny, har aldrig funnits förut, och att denna nya roll dessutom har förändrats mycket under året som gått samtidigt som jag fortfarande inte har fått en självklar plats i den organisationen… inte av illvilja från min chef eller från någon, utan för att rollen har förändrats och att det tar tid för både mig och organisationen att hitta formerna för hur och med vad jag ska arbeta. Och att jag helt enkelt är trött och behöver få vila lite, en stund… jag sa att visst kan jag ta på mig den där uppgiften, med risken för att jag inte orkar vara så ”duktig” som jag borde och som de förväntar sig, och att jag går in i väggen.

Där någonstans vände chefen A, och sa att ”det är ju inte så att vi inte förstår det du säger, och under mitt chefsskap har jag alltid sett till att mina anställda jobbar järnet under några månader men att de sedan får en paus och vila upp sig…”. Jag sa som det är, att jag har jobbat järnet i princip oavbrutet under ett helt år.

Och situationen blev väldigt förvirrad. Han hade tagit ifrån mig allt inflytande över processen på en sekund för att jag uttryckte bristande ork. Och bokat ett möte med sin chef direkt efter för att lösa krisen med att någon annan måste ta mitt uppdrag. Det draget kan lika gärna innebära att han kommer att kräva att någon annan tar över halva mitt jobb, som handlar om det där området som det särskilda uppdraget berör, så att jag faktiskt blir uppsagd. Samtidigt sa han att han förstod mig…???

Jag hade inget mer att säga. Så det enda jag sa, sedan han upprepat att min åsikt om att han skulle vara uppdragsgivare eftersom uppdraget handlar om hans ansvarsområde innebar att han tänkte ta ifrån mig allt inflytande, var: ”det är alltid svårt att veta hur ärlig man ska vara. Jag kunde ha sagt glatt ja till detta, i medvetenhet om att jag själv inte litar på att jag kommer att orka med det”… och då sa kollega B att h*n tyckte att man måste vara ärlig. Det tyckte chefen också. Jag sa att det är möjligt att jag klarar av det om jag får uttalat stöd i arbetet, men så har det inte fungerat hittills när jag bett om stöd från olika håll som borde ge det, och jag fick inte intrycket av att det var vad den här chefen vare sig hade resurser till eller ville ge… han vill ha självgående människor som driver saker stenhårt. Och det kan man kanske vara om man kan det man ska driva…

Han sa att han skulle ta upp det med sin chef, och att mötet var avslutat. Jag frågade hur jag skulle göra med den där planen som jag gjort, och han tyckte att den kunde vi väl göra klart… men det lät inte som om den precis var värd något. Fast den är det, eftersom någon annan får lov att göra den annars.

Under chefens utbrott satt vi alla bara avvaktande. Alla blev tysta och visste inte vad vi skulle säga. Kollega B gjorde till slut ett försök att lätta upp stämningen och stötta mig i det jag beskrev… men det hjälpte inte direkt, när det gällde chefen.

Och så lämnade jag och B mötet. Direkt när vi kom ut sa B: ”wow… vilket meltdown han fick…” H*n var ungefär lika tagen av utbrottet som jag. Eller mer, rentav. Och så stannade vi och pratade lite om svårigheterna med att vara alla till lags, typ… att våra arbetsplatsers sätt att jobba inte riktigt fungerade som den här chefen förväntar sig. Vi tyckte båda att chef A´s intentioner, med uppstramning, tydlighet, resultatinriktning och kvalitetstänkande, är bra och riktiga. Men att det är svårt att sitta på de här mötena och försöka leva upp till saker som man inte visste att man borde ha gjort eller saker som inte är förenligt med resten av våra jobb och våra arbetsplatsers förväntningar…

I ett sammanhang nämnde jag att jag haft ett mer eller mindre animerat möte med B´s kollega, ”jag vet inte om han sagt något” sa jag, och att döma av B´s min så hade han det… men jag sa bara att jag tyckte att det mötet slutat i bra anda, och att han och jag också pratat om de organisatoriska svårigheterna.

Nåja, jag upplevde B som oväntat ödmjuk och ”low profile”, jag var förvånad över att h*n snarare gav mig stöd än att det blev jobbiga diskussioner… det kändes bra.

Och riktigt hur jag känner det för chefen A´s utspel, och de möjliga konsekvenserna av det… vet jag faktiskt inte riktigt. Jag gick utmattad tillbaka till mitt rum, och när chefen var på väg hem stack han in huvudet och frågade ”hur gick det, du överlevde eller?”. Jag bara… tittade på honom, och andades ut, ljudligt… och han sa ”vi får prata om det i morgon”, och jag sa ”ja”.

Det känns obehagligt att inte veta om jag blir helt bortkopplad från både uppdraget och mina grundarbetsuppgifter efter detta. Det är obehagligt att offentligt få höra att någon annan inte tycker att man duger utan borde bytas ut. Det är obehagligt att inte leva upp till andras förväntningar… men grundkänslan som jag har efter mötet, hittills i alla fall, är mer en stolthet över att jag var ärlig. Trots att denne chef är… enormt drivande, karismatisk, kategorisk, en sådan man som är van vid att alla skrattar åt hans skämt och som markerar tydligt mot dem som inte spelar med.

Jag kanske inte duger på det här jobbet. Så är det kanske. Men då är det lika bra att jag och vi får det klart för oss. Jag känner sandgnissel innanför huden för att jag känner igen mig i känslan av hur jag reagerar när jag upplever överväldigande, oklara eller motstridiga förväntningar på mig… jag blir ”gnällig”. Och tidigare har omgivningen oftast reagerat som om de blir besvikna på mig för att jag är en svag gnällspik. Men den här gången har jag gjort vad jag kan för att försöka vara tydlig gentemot min chef och mot chefen A, och känner att trots att jag inte till 100% kan sätta fingret på vad som är det största problemet så respekterar jag mig själv och mina behov och begränsningar. Det gör mig stolt, trots allt.

Vi får se hur det blir i morgon sedan jag pratat med min chef. Turbulent är i alla fall bara förnamnet på min arbetssituation just nu… 😉

Annonser