Det är spännande…

… det här med nätet.

Idag uppstod ett samtal kring ett fikabord som handlade om webben, ur ett politiskt, demokratiskt och kunskapsmässigt perspektiv. Frågorna som behandlades kretsade kring ”modern kommunikationsteknologi”, generationsklyftor och vems liv som är intressant och vem som egentligen har rätt att uttrycka sig.

Det var verkligen otroligt intressant att lyssna på resonemangen.

Härom veckan pratade kollegor om Facebook som ett forum för social skrytsamhet. Idag lyfte en person (som jag upplever som både intelligent och kunnig) med frustration frågan ifall vem som helst verkligen ska kunna påstå sig veta något om frågor som de inte har dokumenterade (akademiska) kunskaper inom, och huruvida man verkligen har rätt att uttrycka vilka vardagliga trivialiteter som helst, i kommunikativa medier…

Det här är alltså människor i 30-40-årsåldern. Jag förundras och förvånas över hur mycket frustration dessa människor uttrycker, över att nätet släpper precis vem som helst fri att uttrycka precis vad den vill… 😉

Jag träffade min ex på en av de första svenska stora chattarna. För 12 år sedan. På den tiden hade jag inte internet hemma, och hur jag kom på att prova chatten på den ganska stora sajten minns jag faktiskt inte… men jag hade aldrig känslan av att jag gav mig in i något som var konstigt.

Och för ca fem år sedan läste jag i någon tidning om bloggportaler. Efter en hel del funderande bestämde jag mig för att starta en blogg… och visserligen verkade det inte som om någon i min fysiska omgivning ens hade hört talas om bloggar vid den tiden, men jag hade aldrig någon känsla av att ”befinna mig” i någon slags ”modern fas”… det är väl konsekvensen av att sakna behov av att inordna sig i en grupp. Eller trend.

När jag har deltagit i de där träffarna med människor som samlas för att prata om kommunikativa nätrelaterade fenomen, så har det slagit mig redan från början att de flesta verkar vara så… obekanta och otrygga med detta nya forum som webben innebär. Jag tycker absolut inte att jag ligger i någon slags ”framkant” av informationsteknologin… men när jag hör människor i min ålder prata om webbrelaterade fenomen, förstår jag att de flesta nog faktiskt har väldigt svårt för att hantera att ”webben” innebär ett nytt sammanhang där alla regler för… ja, allt!, får skapas på nytt.

Samtalet kring fikabordet idag fick mig att inse att den acceptans som jag har för att alla ”regler” för vem som får uttala sig, om vad och när och var, är helt satta ur spel när det gäller nätet, den acceptansen är väldigt ovanlig.

De flesta människor i min ålder tycker helt enkelt att det är läskigt, jobbigt och svårbemästrat, att vem som helst både kan och får säga vad den har lust med, på nätet… via bloggar, kommunikativa medier som Facebook, Twitter eller i kommentarsfält på dagstidningar eller nyhetsgrupper eller andra forum där man kan uttrycka sig… och det förvånar mig faktiskt.

Jag är ingen high-tech-människa. I mina egna ögon. Inte ur någon slags mer globalt perspektiv heller.

Men mina samhällsmedvetna, intelligenta och kunniga medmänniskor i livet utanför nätet… de har ganska stora svårigheter att hantera laglösheten som webben innebär.

Flera av de lite äldre i gruppen uttryckte hånfulla åsikter om hur kreti och pleti tar sig rätten att berätta småsaker om sina vardagsliv. Som om det vore intressant att läsa om att Kalle i Alingsås eller Stina i Grönköping har känt något vid ett möte, eller druckit kaffe eller… ja, ni vet. Vardagssaker. Små saker. De där sakerna som vi i slutänden brukar kalla för ”livet”…

Hur blir det egentligen, när vem som helst tycker saker om frågor som de inte med ett gediget CV kan bevisa att de verkligen kan och vet något om…? Hur ska man hantera att vanliga människor exponerar sina vanliga liv, tankar, känslor och aktiviteter, på det där ”internet” som man inte säkert vet vad det är för regler som gäller kring…?

Ja, jösses. Jag trodde nog att mina jämnåriga eller yngre medmänniskor hade en liten aning större nyfikenhet och acceptans för att nätet för med sig ett utrymme för just precis vem som helst att uttrycka precis vad de har lust med… jag är lite förvånad över att behovet av social kontroll är så stort hos mina medmänniskor, att de blir stressade av att ”behöva” hantera forum eller sammanhang där ingen har satt upp några regler…

Men jag är glad att jag får delta i dessa frustrerade diskussioner. För att det ger mig en gnutta större förståelse för… en del av de kommentarer som jag har fått genom åren. Och en del av de självhämmade bloggare som jag stött på. Jag förstår helt enkelt att de flesta människor har oerhört svårt för att frigöra sig från den roll som de uppfattar att de har i sina liv away from keyboard. Vilket jag ärligt talat tycker är ett väldigt mycket sämre beskrivande uttryck, jämfört med irl, alltså in real life.

I samtalet uttryckte jag mig… trots att jag kände tydligt att min syn på det hela verkligen inte passade med den allmänna stämningen. Men jag sa det ändå: ”på nätet råder djungelns lag, i den meningen att alla människor som har lust att uttrycka sig gör det, med precis vad de har lust att säga, utan att bry sig ett dugg om huruvida de är etablerade journalister, författare, forskare eller politiskt sakkunniga. Det är helt och hållet läsarens jobb att själv bedöma värdet av de saker som de läser, på nätet…”

Ärligt talat så känner jag att de som dragit igång de här mötena kring kommunikativa medier som jag deltagit i, också är av den sorten som egentligen skulle vilja skapa lite ordning. På nätet. Så att vilken ointressant dumskalle som helst, alltså människor som jag, inte ska ha ”rätt” att skriva vad som helst var de vill… 😉

Stackars alla journalister. Och forskare. Och andra slags ”experter”. Som är vana vid att man måste vara någon för att ha ”rätt” att uttala sig i olika frågor, för att få utrymme… de verkar verkligen ha stora problem med att de inte äger hela tolkningsföreträdet när det gäller sociala och kunskapsmässiga frågor, längre… 😉

Nåväl, det är verkligen inte mitt problem. Om människor har svårt att anpassa sig efter den verklighet som de lever i, så är det faktiskt deras problem. Jätteskönt, för mig… 🙂

Annars hade jag en väldigt god och trevlig kväll igår. Med några kollegor från gamla jobbet. Och en ny tjej, som jag hade några ovanligt givande resonemang om svårigheterna som kan uppstå när man ”importerar” en partner från en annan del av landet… 🙂 Både hon och hennes flickvän är betydligt yngre än mig och exet, och än vi var när vi träffades, men just de där sociala frågorna som kan uppstå när den ena parten är inbodd medan den andra inte är det, är nog inte åldersrelaterad. Eller könsrelaterad heller, för den delen.

Sedan jag farit hem från gårdagens samkväm slog det mig både att jag nog inte berättat så mycket om mig själv och mitt liv för det här gänget (som jag ändå verkligen älskar), och att jag inte kan minnas när jag pratade med någon om exet och vår relation… eller om jag ens gjort det alls, förutom med C. Det är inte otroligt att det är lite bra för mig att prata om det…

Utöver det så kämpar jag på med den där planen som dyvlades på mig, att genomföra med inget varsel alls. Jag har beklagat mig en del inför några vänner och kollegor… men eftersom min chef inte kan ge mig några klara besked om vad han förväntar sig av mig i frågan, och jag själv inte heller riktigt förmår greppa hur jag borde förhålla mig till det som lagts på mig från en annan chef (förutom att det just nu känns som om det faktiskt inte är roligt med ännu en helt ny och stor arbetsuppgift av ett slag som jag aldrig gjort förut), så gör jag bara så gott jag kan. Läser in mig, tänker som tusan utan bollplank eller en enda människa som delar mitt ansvarsområde, och skriver utifrån det jag kommer fram till. Det handlar om ett stort ansvar, och jag förväntas tänka, vilja och styra upp alltihop alldeles själv… i en annan fas av livet hade jag kanske tyckt att det hade känts lite coolt att ha så stort inflytande. Där jag befinner mig nu… vill jag bara få vara ledig.

Jaja. Plötsligt inser jag att både dessa föregående ord och det faktum att jag alls skriver en blogg, kan uppfattas som skrytsamt och som om jag tror att jag är något. The oldfashioned, swedish Jante… som yttrar sig i fåfänga eller självförringande. Jag är nog varken särskilt svensk eller särskilt kvinnlig… undrar vad mer jag är, som jag inte är ett dugg typisk för. Det är inte lätt att vara människa, för dem som bara är någon i relation till andra människor och vad de tror är deras förväntningar på andra. Gissar jag.

Nog för idag.

Annonser