Den som

inte står ut med att människor är komplexa varelser, ska inte läsa min blogg.

Simple as that.

Med det sagt, får jag konstatera att det har varit en händelserik dag. Mest inuti-händelserik. Dessutom ska jag redan nu varna för att det kommer en del svordomar i den följande texten.

Egentligen började det redan igår kväll… när jag upptäckte vid sängdags att dottern skickat ett sms… där det stod att några ungar hade utövat en del förstörelse på hennes arbetsplats – och att hennes chef, som tydligtvis just nu har ett behov av att skälla på henne för precis allt, hade gett henne skulden för att inte ha stoppat de här ungarna innan de hunnit förstöra… Hennes ton i sms:et var distanserat ironisk, men jag fattar ju att hon tar det väldigt hårt. Och jag kände hur jag blev alldeles… men-suck-uppgiven. Det är ju som själva förbannade tusan också… hon slutar på ett jobb för att där finns chefer som trakasserar henne, och väljer ett nytt jobb, där chefen till slut trakasserar henne… jag vet inte vad jag ska säga. Eller göra. Mer än att uppmana henne att ta ett allvarligt samtal med den här chefen, och även med hans affärspartner (som verkar ha ett mycket större engagemang i att personalen ska må bra).

Jag hatar att hon ska behöva utsättas för fler vuxna människor som beter sig som om de vore något mycket mer primitivt än alla andra däggdjur tillsammans. Jag hatar att vuxna människor väljer att bete sig så. Och jag vet verkligen inte om jag borde stövla in och ta ett snack med den här chefen som hon har… eller om det är hennes sak att reda ut den här situationen. Tar jag tag i situationen och pratar någon grad av uppfostrande vuxenspråk med denna chef, så kommer vissa att säga att jag curlar mitt vuxna barn. Tar jag inte tag i situationen kommer andra att säga att jag inte bryr mig om min unge… det enda som jag vet säkert är att hur jag än gör, så kommer det att bedömas som fel.

Det finns ju faktiskt inga sätt som jag kan göra något rätt. Det finns bara sätt som jag kan göra saker fel. Det är tydligtvis min roll i tillvaron… att vara den som vissa söker alla världens fel hos.

Om jag försöker tänka att de som har gjort det till en sport att leta fel hos mig inte finns, så konstaterar jag att jag bara känner ett ansvar som stiger mig tusen meter över huvudet och som jag inte har någon att dela det med, och att jag känner en desperat vanmakt över situationen. Jag skulle enkelt kunna gå dit och prata lite förstånd i denna chef… men jag tror inte att det är det bästa för min dotter. Jag tror att hon behöver lära sig att hantera den satans mänskliga jävla vuxenvärlden med egna krafter… men jag vet inte det säkert. Risken finns att hon verkligen behöver föräldrahjälp och stöd, fast hon är myndig, och att hon går sönder i själen av dessa nya kränkningar… och jag har ingen att ens rådgöra med. Än mindre att få stöd från, i vilket beslut jag än fattar.

Jävla förbannade skit. Det är ungefär så som det känns.

Tanken är att dottern ska komma hit och äta middag i morgon, och då får vi prata mer om saken. Ifall hon inte redan har sagt upp sig då, vill säga… jävla förbannade satans jävla vuxna människor. Snart blir jag smygterrorist, och skickar brevbomber till dem som världen vore betydligt trevligare utan… jag blir bara så jävla less.

Men okej. Jag vet inte vad jag kan eller ska göra med den situationen, förutom att inpränta i min unge att jag älskar henne och håller på henne. Det är vad jag gjort, och efter i morgon är det möjligt att jag kommer att prata med hennes chef. Om hon vill det…

Denna dag började med att jag kände mig dyster över det faktum att han jag sa ifrån till via mejl innan jul, inte har bemött mina synpunkter alls och framför allt inte har gjort det jag bad honom om. Samt att han pushat på mig i en fråga som är ganska oviktig och framför allt inte akut, som jag därför inte har bemött tillbaka. Så när min chef passerade mitt rum, bad jag honom komma in… och så sa jag att jag faktiskt inte vet hur jag ska hantera den här situationen.

Min chef hade inga jättebra tips eller åsikter i frågan. Jag bad honom säga vad han trodde att han skulle ha gjort om han varit i min situation… och han sa att han förmodligen (men inte varit stolt över det) skulle ha exploderat i den andras ansikte, alternativt åtminstone gått dit och krävt ett seriöst snack. Jag försökte förklara att jag inte känner att jag orkar bråka med folk just nu… samtidigt som jag också inser att gränsen är passerad för att se situationen med den här andra arbetsplatsen som något som jag ska låta passera. Det är dags att jag säger ifrån… eftersom de visar att de har för avsikt att fortsätta köra över mig.

Han berättade också att han hade pratat med sin chef om saken. För att han tycker att det är ett problem att den andra arbetsplatsen motarbetar mig/oss, och för att han inte heller visste vad man borde göra i den här situationen… hans chef hade tydligen svarat ungefär: ”lös det”, och det kan ju jag i min tur tycka lite synd om min chef för att han behövde få till svar, från sin chef…

Men men. Min chef tyckte att jag borde ta ett snack med den här killen som det berörde. Och jag fick till slut några bra tips på möjliga infallsvinklar att starta i… för jag känner att med människor som beter sig som de gör för att de faktiskt vill jävlas, så innebär en ”känslomässig” reaktion bara att de har fått situationen dit de vill, och känner att de ”vunnit”.

Så jag försökte ringa den här killen men det var bara upptaget. Så då skickade jag ett mejl där jag konstaterade att han inte gjort det jag bad om och inte heller gett någon respons på det jag skrev innan jul, och frågade när han hade tid för en träff.

Och så jobbade jag vidare med annat. Och fick inget svar från den där killen…

Sedan blev det lunch, som jag spenderade tillsammans med favoritkollegorna på den förra arbetsplatsen. En tidigare kollega som slutat på den arbetsplatsen dök upp, och eftersom jag jobbade en del med honom medan vi var på samma arbetsplats pratade jag mest med honom… så när exkollegan kom och satte sig med oss, sa jag ”hej” till honom men pratade i övrigt inte med honom alls… Och så kom min bästa favoritexkollega. Som skrev något kryptiskt på nätcommunityt igår… så jag förstod att det var något som var knas på jobbet, men kunde inte fråga där vad det var utan gav henne bara mitt stöd.

Men idag pratade vi lite, när den där tidigare kollegan hade gått. Och jag berättade för första gången, helt enkelt för att jag verkligen behövde få prata om det, om den där situationen med den där killen som inte svarat på mitt mejl… och bästa favoritexkollegan berättade att hon söker nytt jobb. För att hon blivit så jäkla motarbetad av ledningsgruppen på jobbet…

Det var skönt att få prata om det som är. Både att få höra, och att få berätta. Jag tycker att det är så infernaliskt synd att ledningsgruppen på hennes (och mitt gamla) jobb inte fattar vilken otrolig kompetens och resurs som hon är… det såg jag direkt när jag började där. Det är väldigt sällsynt, inom vår stora arbetsplats, med människor inom hennes område som är så kompetenta som hon… och jag vet vad jag pratar om, har många att jämföra med.

Exkollegan pratade jag alltså inte med alls, men både när han kom och när han gick sökte han öppet (dvs markerade inför alla att vi har ett speciellt ”band”) min blick och sa ”hej” och ”vi ses”… jag antar att det är något bra. Men jag inser att jag undviker honom, på något vis…

Under eftermiddagens fika såg jag att han jag bråkat med via mejl såg mig. Och undrade i mitt stilla sinne om han verkligen hade för avsikt att fortsätta försöka tiga ihjäl mig… inget mejl kom under dagen. Men en halvtimme efter fikat, ringde han… och jag tyckte att vi borde ses, hellre än att prata på telefon. Han verkade inte tycka att det var så viktigt, men gick ändå med på mitt förslag… så vi sågs på en neutral plats.

När vi satt oss och jag frågat i vilken ände vi skulle börja, föreslog han den delen som han ville ha svar på för att, som han sa, ”det är väl den enklaste saken att reda ut”… så då pratade vi om det. Jag förklarade vad som var viktigt för mig i frågan, dvs inte samma sak som var viktigt för honom… och efter en del prat fram och tillbaka hade vi kommit fram till en lösning som åtminstone gjorde honom nöjd. Sedan sa jag att jag tyckte att jag hade uttryckt vad jag tyckte om den andra saken, den som vi ”bråkat” om… så jag undrade vad han hade för respons på den (eftersom han inte hade gett någon alls). Och han började med att ilsket häva ur sig något om att han blivit riktigt förbannad över det jag skrivit, och inte alls förstod vad jag svamlade om… men det köpte inte jag, så jag tog över ordet och förklarade igen, muntligt den här gången, vad jag hade problem med och varför. Det blev ganska snabbt tydligt att vi hade väldigt olika bild av själva grundfrågan. Så därifrån blev det inte särskilt svårt att prata om det hela… ingen av oss hade velat trampa in på den andras områden, men båda hade uppfattat det som om det var vad den andra hade gjort. Vi fattade båda väldigt snabbt att synen på själva grundfrågan var så olika att vi inte kunde fortsätta att diskutera den…

Jag sa att jag inte på något vis har några synpunkter på hans ansvarsområde, utan att jag tyckte att sättet som han drivit den här frågan skapade problem som inte hade uppstått om han hade stått för sina egna åsikter och varit rak från början. Och det köpte han, faktiskt…

Så själva frågan som skapat problem den här gången, var överstökad på ingen tid alls. Men jag kände att jag ville förtydliga för honom vilka tidigare situationer och attityder både från honom och från andra på hans arbetsplats som jag inte längre accepterar, och som förstärkte min reaktion och mina åsikter när jag satte ner foten i det där mejlet. Så jag förklarade hur jag upplever situationen och attityden från hans arbetsplats, och att den tär så mycket på mig att jag allvarligt funderar på att söka ett nytt jobb… jag tror att han förstod det jag beskrev, men han kände sig uppenbarligen inte riktigt delaktig. Han inser inte vad han signalerar med sina ordval och attityder… så jag talade om det. Och han gick inte i taket, utan backade mer…

Vi pratade länge. Om själva jobbet, organisationen och dess problem, om vad som är viktigt när det gäller grundsynen på vad våra jobb handlar om. Han sa att han förstod och höll med… men någonstans i slutänden kände jag ändå att… han ser inte sin del, han tycker inte att han har med saken att göra och han är lika ointresserad och negativ som de andra på hans arbetsplats som jag har problem med, till att ha en öppen och serviceinriktad och samarbetsvillig attityd.

Det kändes bra att vi pratade om själva konflikten, för det innebär, tror jag, att vi rensat luften på det området. Men jag har tyvärr ändå känslan av att han inte ser sin del, och inte bryr sig ett dugg om hur min situation ser ut eller hur han borde bidra för att lösa de frågor som just nu har baxats över, utan tillstymmelse till beslut som underlag, på mig… Han behåller en distans som gör att jag efter några timmar fortfarande undrar både hur han ser på sitt jobb och hur han ser på mig. Jag landar, igen, i en känsla av att han antingen inte respekterar mig, eller rentav ogillar mig… och nu funderar jag på om jag ska ta tag i honom och fråga rent ut om min känsla stämmer. Den saken ska jag fundera lite mer på.

Jag fick i alla fall inte det jag bad om. Och vet inte hur jag ska betrakta den frågan… det är han som bestämmer om den saken, och det kan hända att det inte är dödsviktigt att det jag bad om får den plats jag önskade. Jag vet inte. Risken finns att hans ”nej” kommer att leda till att jag får mer skit från vår högsta chef… jag får prata med min chef i morgon, och höra vad han tycker. Om jag ska göra något mer eller ej.

Jag kände mig så lättad över att vi pratade om den här saken… så kanske, trots att jag fick mycket mer utrymme i samtalet, släppte jag frågan för lätt. Jag är kanske för rädd för att vi ska komma på kant med varann så mycket att jag blir hindrad i att sköta mitt jobb…

Jag vet inte. Det känns inte enkelt…

Jag åkte till affären och handlade mat både till idag och i morgon, och sedan åkte jag hem och gjorde yoga. Det kändes som om det gjorde gott… på något vis.

Annonser