Känslodrömmar

Det är mycket känslor. Eller, vissa känslor är det gott om, just nu.

Sorg… tror jag. Mest. Eller bearbetning av saker som hänt, och som det inte fanns plats för att bearbeta när de hände. Kanske.

När jag umgås med min dotter har vi oftast både djupa samtal och oerhört mycket skratt… och ändå har jag hela tiden känslan av att jag inte når fram till henne. Hon har alltid varit bra på att dölja sina verkliga känslor, inte bara för mig och alla andra utan framför allt för sig själv. Ska jag nå fram till henne, så räcker inte några timmar av prat och aktiviteter… det behövs oändligt med tid. Och det ger mig sorg i hjärtat… jag vet inte om hon också känner att vi inte når varandra. Kanske gör hon det, fast kanske inte av samma skäl som jag upplever det… hon märker nog bara att jag inte förmedlar något av mig själv till min omgivning längre. Jag har inget att berätta. Det händer inget vare sig i mitt yttre eller inre liv… tankarna har slutat komma.

Jag märker det ännu tydligare när jag fikar eller lunchar med kollegor på jobbet. Jag deltar, jag lyssnar, jag får många goda skratt och jag kan ibland hålla med… men jag bidrar inte med något. Jag berättar aldrig något själv. Folk kan ta upp samtalstrådar som absolut intresserar mig – men jag väljer hela tiden att inte delta… det är som om jag inte orkar, på något vis. Som om min hjärna har degenererat och inte kan sätta ihop ord och meningar längre… det är så det känns, men så är det förstås inte. Jag kan prata fullständigt begripligt – om jobbsaker. Men jag har absolut noll ork att… driva frågor. Orkar inte hitta argument… orkar inte ens ta ställning för något. Orkar inte börja prata om något, bara för att genast upptäcka att de jag pratar med inte förstår eller, framför allt, inte är intresserade.

Mycket av den här tröttheten handlar om de sista åren med min dotter. Om hennes enorma behov av att jag ska se henne, och samtidiga behov av att visa mig att jag inte är viktig. För henne. Man orkar inte kräva att få vara lika viktig som andra, hur länge som helst… till slut tystnar man. Och har man väl blivit tyst, så märker man att det går lika bra det också. Det gör mindre ont att vara tyst och slippa bli osynliggjord, än att uttrycka sig och bara bemötas med konkurrens om utrymmet och tolkningsföreträdet…

Det är komplicerat att hitta formerna för umgänget med sitt våldsamt hemifrånflyttade barn. Jag inser att min tillit till henne faktiskt verkligen gick sönder, när hon försökte slå mig sönder och samman med alla medel hon hittade, inklusive att hitta på saker som inte var sanna och att berätta förtroenden jag gett henne, för sin far (som hon visste skulle använda dem emot mig)… Fram till att det hände, hade jag tillit till att hon i grunden var lojal och faktiskt tyckte att jag var ”den bästa mamman i världen (för henne)”. Jag hade också tillit till min egen förmåga att vara förälder. Jag klarade att inte ta hennes utbrott, som handlade om tonårsutveckling och naturlig frigörelse, personligt. Jag trodde att jag hade en aning om vad som är bra för tonåringar i allmänhet, och vad min dotter behövde i synnerhet… men den hon blev när hon gjorde allt för att försöka krossa mig, var en person som jag inte kände. Jag hade faktiskt inte sett att hon hade den… personligheten i sig. Jag visste sedan innan att hon sällan klarade att se sig själv eller sin värld realistiskt när hon ville slippa se eller ta ansvar för de fula sakerna, jag visste att hon kunde ljuga mig rakt upp i ansiktet och gå bakom min rygg… jag hade kämpat i många år för att försöka få henne att förstå att hon måste vara ärlig, och att samtidigt ge henne förtroenden för att hon skulle få chansen att visa att hon förstod och kunde leva upp till dem, samtidigt som jag ju visste att jag aldrig kunde lita fullt ut på henne.

Jag gjorde mitt allra bästa för att vara en så bra förälder som möjligt för just min dotter. Som är väldigt olik mig, som personlighet.

Och nu präglas vår relation av… min sorg över att hon svek mig så totalt, hennes skuldkänslor över den vetskapen, och hennes medvetenhet om att hon fortsätter att inte vara ärlig mot mig – som hon kombinerar med en avgrundsdjup, vildsint önskan om att jag ska se igenom henne, tvinga henne att vara ärlig genom att tala om att jag ser vad hon är, gör, känner… och hennes sorg över att jag inte orkar göra det längre.

Vi skrattar mycket, vi pratar på riktigt och vi är väldigt fulla av kärlek mot varandra, när vi träffas… men det finns ett glapp mellan oss som vi just nu inte kan överbrygga. Och jag tror att vi båda bär en stor sorg, över den vetskapen… jag är inte säker på att jag någonsin kommer att känna mig trygg med min dotter igen. Att relationen kan bli trygg igen.

Igår sa hon att ”det är en sak som jag inte har berättat för dig”. Bara det sättet att uttrycka sig, talar om att den andra personen medvetet har undanhållit en något… och därmed gått bakom ens rygg. Därefter är det inte så viktigt vad det är som den andra berättar… själva inledningen talar om att det finns saker i den andras liv som den medvetet undanhåller från en. Det är inte öppna spjäll och raka puckar… och det spelar ingen roll varför det är så, eller vad det handlar om.

Det hon inte hade berättat för mig var att hon och pojkvännen bestämt att han ska flytta hem till henne. Förra gången hon tog upp den saken, som en tanke, sa jag till henne att jag tyckte att det vore lite synd, med tanke på att hon själv sagt att pojkvännen skulle behöva bo själv innan han flyttar in hos en ny ”mamma”… och att jag inte tycker att hon har bott själv tillräckligt länge för att veta vad det egentligen innebär.

Så egentligen kan man inte säga att det var något som hon inte hade berättat för mig. Men det faktum att det var så hon valde att lägga fram det, igår, visar att hon vill markera att det finns saker som hon vill försöka undanhålla mig.

Ja, jag tycker att det är lite synd att de flyttar ihop. Dels för att hon kommer att stå för det mesta av kostnaderna eftersom han inte har någon inkomst, och dels för att min dotter alltid har haft ett starkt ångestladdat förhållande till separationer – så jag förstår att om hon skulle må fruktansvärt dåligt av att bo med pojkvännen, så skulle hon aldrig någonsin välja att de ska flytta isär igen… hennes ångest över att det ska ta slut med pojkvännen är starkare än det extremt dåliga som hon mår när hon far illa av hur han är mot henne ibland. Och jag tror att om hon hade ”tvingat” sig till att bo själv ett tag till, så kunde det ha gjort henne mer stark i sig själv, mer självgående…

Hon har fortfarande inte helt lärt sig att när hon känner något så gör hon vad som helst för att intala sig att hon kan, vet eller kommer att göra på ett sätt som jag vet, av erfarenhet, inte händer när det kommer till kritan. Nu säger hon att om pojkvännen inte får ett jobb och kan försörja sig sedan han gått ut gymnasiet längre fram, så kommer hon att säga att han får flytta hem till mamma igen eftersom dottern inte kan försörja två personer på sin lön. Men jag vet… när det kommer till kritan… så kommer hon inte att göra det. På samma sätt som hennes tvärsäkra, benhårda inställning för ett drygt halvår sedan, att pojkvännen måste bo själv innan hon vill flytta ihop med honom, nu har smält bort som glass i solsken… Hon har fortfarande inte lärt sig att det inte räcker med att uttrycka sig tvärsäkert för att något ska bli ”sant”.

Och jag blir… trött. Och dels lite ledsen för att jag inte tror att de gör det som är bäst för dem båda, och dels ledsen på ett helt annat plan över att tvingas kontrastera hennes enorma drivkraft för att flytta hemifrån, mot hennes (nu) lika enorma vilja att bo med pojkvännen. Inget av detta sa jag till henne, såklart.

Och jag vet att det är fullkomligt självklart och naturligt att barn vill flytta hemifrån, och att de vill flytta ihop med den som de är kära i. Det är inte så att jag inte fattar. Men det gör ändå lite ont… i mig. Ingen människa i hela världen har någonsin gett henne så mycket kärlek, tid, stöd och uppmärksamhet, som jag. Så är det, och det tycker hon också. Hon inbillar sig inte att pojkvännen ger henne mer stöd och kärlek än hon får, och fått, av mig… det gör hon faktiskt inte. De första åren med honom gjorde hon det, men efter tillräckligt många katastrofer mellan dem som handlade just om att han inte brydde sig tillräckligt mycket om henne, accepterade hon att det var så. Ingen av oss har några exempel i vår omgivning på män som bryr sig mer eller lika mycket om sin kvinna som om sig själva, så hon förväntar sig nog inte att det från en pojkvän heller…

Det gör ont att den som har gett henne mest kärlek, är den som hon väljer bort. Att de som ger minst kärlek är de som hon vill ha. Det gör ont dels för att jag förstår att det tyvärr är vad hon har lärt sig av sin pappa och hans tidigare sambo, och dels för att det är ledsamt att även min dotter blir en kvinna som de flesta andra… som nöjer sig med inget alls.

Men sedan gör det nog helt vanligt separations-ont också. En del av det som gör ont i mig, handlar om att det är smärtsamt när ens barn flyttar hemifrån… och kanske gör det lite extra ont när man har valt bort sig själv och sitt liv helt under några år för att försöka hjälpa och rädda sin unge. Jag vet inte. Det gör kanske lika ont oavsett. Det är hursomhelst en process som man ska ta sig igenom… sörja sig igenom, antar jag.

Vi hade en jättemysig kväll igår, med restaurangbesök, oerhört mycket fniss, bio och värme och gemenskap. Hon sa att hon hade mammalängtan, och vi pratade om att hon skulle komma hit i veckan och äta middag. Det har blivit allt glesare mellan både möten och samtal, sedan jul… och det kommer nog att ta några år till innan vi hittar mer långvariga, stabila former för hur vårt umgänge ska se ut, utan att det gör ont.

Jag tänker att jag kanske ska vara glad över att jag har någon relation som känns. Men det är ledsamt att det verkar som om den enda känsla jag känner, är smärta

Jag drömmer om dottern, om exet och om jobbet på nätterna. De flesta av drömmarna är smärtsamma och mer eller mindre ångestfulla. Kanske är det ofrånkomligt… kanske är det saker som måste bearbetas.

Annonser