Det är så många saker…

… som swoschar förbi i min hjärna.

Idag har tankarna fått inspiration av dagens och gårdagens DN samt lokaltidningar. Dessutom av radion. Och av människor jag sett, och i vissa fall tjuvlyssnat på, på stan… 🙂 Och ovanpå detta har vardagslivet skvalpat runt i skallen medan jag yogat, och så har jag sett ett program med (om) Sting som gav de mest närliggande funderingarna.

Jag har sett program om Sting tidigare också. Summan av intryck som jag får om den mannen, ser ut så här: han har ett överdimensionerat behov av att se sig själv som väldigt märkvärdig (mest troligt tycker han att han borde bli adlad, som Bob Geldof), samtidigt som han faktiskt både är ödmjuk på riktigt, och verkligen inte särskilt intelligent… inte ens sådär överdrivet duktig på det han gör. Dvs musik. Han är mest bra på att föra sig som en adelsman. Såvitt jag vet är han fortfarande en hängiven yoga- och hälsokille, men han tar sig själv på alldeles för blodigt stort allvar…

Men programmet slutade med rysansvärt härlig och vacker musik, i den makalöst vackra Durham-katedralen i närheten av Newcastle.

Jag fick lust att resa till Irland igen. Och dessutom till Toscana, eftersom delar av programmet var inspelat där och jag just sett (två gånger) filmen som Gunilla skickade mig som utspelar sig i Toscana.

Man skulle kunna sammanfatta det med att jag fick lust att resa, igen… för det var en oherrans massa år sedan jag kände minsta lilla lust att göra det. Även om mamma och jag hade en fantastisk bergsvandrarresa i Bulgarien för inte många år sedan.

Jag tänker ganska ofta på det där med livsglädje. Inte bara programmet fick mig att fundera över det, jag gör det lite då och då mest hela tiden… eftersom jag har tappat bort… den där känslan av att livet… är ett äventyr. Jag har tappat känslan av att något i livet skulle vara till just för mig… att jag har någon roll i det levandes tillvaro.

Utan att reflektera över det, så har jag nog alltid – tidigare – tyckt eller trott att det faktum att jag lever spelar någon roll.

Men den känslan har jag tappat.

Helt.

Sedan exet försvann… tror jag.

Med honom försvann min känsla av att det fanns någon mening med just mitt lilla liv.

De senaste åren har jag… ja. Så här.

Nästan varje dag konstaterar jag att jag egentligen inte känner något särskilt.

Jag är oerhört tacksam över att jag numera slipper känna den där rastlösa känslan av att livet försiggår någon annanstans och att jag borde försöka ta mig dit, där livet händer. Den känslan var som starkast under tonåren och ett tag därefter. Egentligen ända fram till att jag blev tillsammans med exet… när vi väl flyttat ihop, så kände jag det som om jag hade kommit hem. Inte behövde sträva längre.

Och så… ja, sedan hände en hel massa fruktansvärt hemska saker. På mitt jobb, med min pappa och övriga familj, och så småningom med exet.

Jag förlorade alldeles känslan av att det är någon mening med livet… eller att det kommer att bli bra, till slut. Den känslan har inte kommit tillbaka. Det är som om jag har hamnat i det andra livet, det där hemska där inget är eller blir rätt, i Sliding doors.

Hoppet. Känslan av sammanhang – KASAM. Den är försvunnen. Inget i livet är magiskt och det finns ingen mening med något. Allt som sker, är bara slumpen… det är min känsla, numera. Jag blir tacksam och varm i hjärtat för varje fin sak som en människa gör eller säger, men jag surfar inte längre på den där vågen som handlar om att tro att det normala är att människor är goda och att det goda kommer till mig.

Det är verkligen som om jag har gått med ett skimrande regnbågsfärgat raster mellan mig och världen, och nu har det rastret gått sönder helt och för alltid… världen har blivit som i Waterworld. Den har gått under, och kvar är bara det fula, skitiga och onda… det finns ingen nåd. Jag tror att det är det enda ordet som beskriver känslan jag haft tidigare… den där som gör att livet blir en aning mjukt, varmt och generöst. Nåd.

Tidigare tog jag på ett annat sätt alla de goda saker som händer i vardagen som något självklart. Numera noterar jag de gånger de händer… och ser dem som undantag.

Jag har alldeles tappat bort alla skäl till att tro att meningen med livet är att det ska vara gott.

Jag är glad över att jag väldigt sällan känner ångest, oro eller osäkerhet heller. Jag vet inte om mitt ”normala” sinnestillstånd går att beskriva som ”en känsla”… men om den är det, så är den… ganska stillsam. Stillsamt glad, eller tillfreds. För det mesta. Med en underliggande känsla av att ha sålt allt smör och tappat pengarna, och att vare sig smöret eller pengarna någonsin kommer att komma tillbaka. Eller att det kommer att komma något nytt smör, eller något annat heller som skulle kunna kännas ungefär lika… glädjande.

Jag har haft oerhört många män och förhållanden under den första halvan av mitt liv. Ibland tänker jag att jag tror att jag har fått mer än min beskärda del av chanser.

Jag har helt förlorat känslan av att män är vackra eller magiska… ja, det finns någon enstaka man som jag finner vacker sådär så att det går rakt in i själen. Inte utseendemäsigt alltså, utan som människa. Men den där förmågan som jag har haft, att känna att det finns potential hos de flesta män och människor som jag möter… den är alldeles försvunnen. Kejsaren har blivit naken… och helt oavsett vad alla andra ser, så ser jag att kejsaren är naken. Det berör mig inte vad andra ser. Jag ser det jag ser.

Och jag tror på det jag ser. Tyvärr, kanske… men det är så som det är.

Hörde Hans Rosenfeldts Vinter-program från juldagen idag, via datorn. En och en halv timme satt jag i min soffa och följde med i känslorna som han förmedlade när han berättade om sin mamma. Han gjorde något så unikt som att berätta om sin kärlek till sin mamma – med distans och ett visst objektivt seende… det är extremt ovanligt att män pratar om sin kärlek till sina mammor, och om de gör det så hörs det alltid att de är så känslomässigt fastbundna vid sina mammor att de förvrider och förskönar en relation som egentligen handlar om känslomässigt beroende och väldigt osunda band. Men Hans Rosenfeldt gav faktiskt intrycket av att kunna se sin mamma som den människa som hon var – och att kunna älska den människan som hon var. Oerhört uppfriskande. Unikt. Jag har faktiskt aldrig hört en man beskriva sin mamma med kärlek och distans tidigare. Det fåtalet svenska män som ”älskar” sina mammor, har egentligen satt henne på en piedestal som ingen får ifrågasätta, men som har skadat deras syn på kvinnor för alltid. Män som ”älskar” sina mammor är tyvärr ofta de män som hatar kvinnor som allra mest.

Resten av männen är helt fokuserade på manliga gemenskaper.

Så det är ungefär Hans Rosenfeldt. Och kanske… tio till? I det här landet? Män som inte hatar kvinnor…

På bussen hem från stan idag noterade jag flera unga killar som var måna om sitt utseende. De hade speciella, moderna frisyrer, och kläder som… i alla fall kostar en del pengar. Det finns en teori som säger att den som bemödar sig om sitt utseende är medveten om att dens attraktivitet inte är självklar. Män i min generation, och äldre, har aldrig bemödat sig om att vara attraktiva för kvinnor. Vissa av dem har haft ett visst utseendemedvetande, men det har alltid varit riktat mot att imponera på andra män.

Jag vet inte om de unga männens utseendemedvetande är någon garanti för att de kommer att bli mer jämställda i relation till de kvinnor som de lever med. Men man kan ju hoppas.

Men för min del… männen i min ålder som inte redan är så gifta att de aldrig kommer att vara annat än gifta med samma kvinna, de har inget fokus på att göra sig tilltalande för kvinnor. De intalar sig gärna att de förödmjukar sig för att hitta en kvinna, men i själva verket går de bara omkring och är skitförbannade på alla kvinnor som inte älskar och hyllar allt som de är – som de är. Fotsvett och skitigt hår, slapphet och krav på konstant service… män som bara kan få det bra med en kvinna från ett land där livet är tusen gånger hårdare än i Sverige. En kvinna som tycker att det är himmelriket att behöva vara slav åt en svensk, skitig, slapp karl som i bästa fall bidrar med pengar men inget mer, jämfört med att leva med en man som super upp de pengar som man själv drar in, och sedan misshandlar en medan barnen får svälta ihjäl.

Männen som är över… de som inte lever i stabila förhållanden. De lever själva för att de blir skitförbannade bara vid tanken på att anpassa sig efter en kvinnas behov. Det är därför som det är så in i grunden deprimerande att komma nära en sådan man… för han är värdelös som partner betraktad, samtidigt som han är skitförbannad på kvinnor – så han blir inte bara en dålig partner och älskare, dessutom får man stå ut med att han hatar kvinnor.

Förresten vimlar det av gifta män som hatar både sin egen kvinna och alla andra kvinnor också. Eller så är de bara frustrerade och förbannade över att livet inte blev den där räkmackan som de räknat med att surfa på, så de är väldigt otrevliga att behöva umgås med i vilket fall.

Det är helt enkelt osannolikt ont om män som är något att ha – som människor.

Människor strävar i allmänhet inte efter att bli bra människor. De flesta strävar efter att få enkla liv med en massa bonusar och gratismat utan att de lyfter ett finger för att förtjäna något gott.

Men det spelar ingen roll. Det finns ingen korrelation mellan att vara god eller ond som människa, och hur ens liv utvecklar sig. Väljer man att försöka vara så ”god” som man kan, så gör man det enbart i relation till sin egen själ, sin egen moral. Inte för att man tror, hoppas eller förväntar sig att det ska leda till ett gott liv för en själv.

Det är slumpen som avgör om man får kärlek och lycka i livet, eller inte.

Slumpen och total brist på sammanhang mellan något alls, är hur jag betraktar livet numera. Det enda som man kan vara någorlunda säker på, är att man kommer att stöta på och tvingas hantera människor som av en eller annan orsak vill jävlas med andra människor. Så vitsen med livet blir att göra vad man kan för att försöka undvika de värsta otrevlingarna. Och att bli glad för de små tomtebloss av värme, omtanke och vänlighet som människor gör för varandra. Undantagen. De vackra.

That´s it.

Annonser