Igår…

… startade jag inte ens datorn, när jag kom hem. Det var länge sedan som min kära hemmadator fick stå stilla så länge… 🙂

Det kändes lite bättre när jag for från jobbet en stund efter sex igår. Helt enkelt för att jag hade hunnit läsa igenom en del av alla de dokument som ligger till grund för den där projektplanen som jag ska skriva, på någon vecka… men kul känns det tyvärr fortfarande inte. Att behöva göra det jobbet som följer med… som kommer att uppta det här året. Förutom allt annat jobb, som är i stort sett samma saker som i fjol… och som innebar ”extra kraftinsatser” från min sida redan som det var. Nej, allt är inte samma, den största saken gjorde vi klar i fjol. Men ändå… jag orkar inte leva på ett sådant sätt att tillvaron hela tiden innebär ”extrajobb”, dvs särskilda uppdrag som ligger utöver den vanliga arbetssituationen…

När jag kom hem igår tog jag en mugg te och förberedd mig mentalt för att göra ett yogapass. Då ringde C, som sällan brukar ringa på vardagkvällar… och så pratade vi en stund. Sedan gjorde jag ett speed-yogapass, för att kanske hinna se lite av Det okända som började klockan åtta… och jag missade knappt hälften, för jag var ju tvungen att fixa mig middag också.

Och efter det programmet ringde telefonen igen… och det var mamma. Som frågade, med en över-mjuk röst som inte passar henne, hur det var… och jag drog en snabb kortbeskrivning av läget när det gäller jobbet. Medan hon svarade ”mm…” emellanåt, med flera sekunders fördröjning och oavsett om det jag sagt borde leda till ett ”ja”- eller ”nej”-svar… hon lyssnade helt enkelt inte. Till slut frågade jag henne vad hon gjorde, eftersom det hördes att hon inte lyssnade… och hon sa att hon satt vid datorn och försökte fixa en grej… men hon lyssnade inte mer efter att hon sagt att hon lämnat datorn heller.

När jag berättat om nuläget i fem minuter, frågade jag henne hur det var med henne. Och hon hade liksom inget som hon ville berätta heller… jag fattar inte varför hon ringde. Jag var bara tyst och inväntade nästa sak om hennes liv, men hon fick verkligen krysta fram saker att berätta… jag fick känslan av att det var något som hon egentligen verkligen ville berätta, men det kom inget. Till slut frågade jag om hur det var med mannen hon träffar, men det var inget där heller. Och hon lät sådär generad när hon sa att hon umgåtts med den andra mannen – som om det var något förbjudet och något som jag egentligen inte skulle veta om…???

Antingen var det något som hon faktiskt ville berätta, men inte gjorde. Något stort som är på gång i hennes liv. Eller så ringde hon bara för att demonstrativt markera att hon minsann aldrig fick säga något när vi pratar, genom att medvetet inte-lyssna på det lilla som jag berättade… kanhända hade hon tänkt ut, innan hon bestämde sig för att ringa mig, att jag skulle prata jättemycket, så att hennes demonstrativa icke-lyssnande till slut skulle göra mig irriterad och det skulle leda till ett bråk som hon ville ha…? Ja, jag fattar mig verkligen inte på min mamma numera. Hon blir bara konstigare och konstigare för var dag… och det är inte ett dugg roligt. Hon lät inte naturlig en sekund under vårt halvtimmessamtal igår… något är uppenbarligen fel, men jag är inte kvinna att räkna ut vad det är. Det enda man kan vara ganska säker på när det gäller min mamma, är att hela hennes agenda handlar om att hon ska få allt utrymme och all uppmärksamhet. Men hur det yttrar sig, och vad det är hon försöker åstadkomma… det fattar jag inte. Kanske skäms hon bara över att hon är otrogen mot sin särbo. Men hon har ju redan berättat om den andra mannen för mig, och jag har träffat honom… och jag har ju inte fördömt att hon träffar honom. Det kanske är det hon vill att jag ska göra, så att hon kan motivera sin självcentrerade larviga skam. Jag orkar inte med hennes konstigheter. Eftersom hennes agenda alltid handlar om att sätta henne i fokus, så klarar hon kanske inte av ett vanligt samtal där hon inte vill sätta sig i centrum… jag vet inte.

Jag konstaterar att jag vet det mesta om min mammas beräknande, manipulerande och självcentrerade sidor, men inte mycket om några mer vanliga egenskaper. Inte heller mycket om några goda sidor. Jag vet att hon aldrig låter andras känslor, behov eller liv vara viktigare än hennes – och det är liksom allt som finns att veta, om henne… det är väldigt sorgligt, men jag tror inte att det finns några drivkrafter hos henne som handlar om att vara till för andra. Kanske blir hon så här konstig och tillgjord när hon försöker bry sig mer om andra än sig själv… kanske är det här hennes sätt att försöka bjuda till och ställa upp på de saker jag krävde av henne i fjol, men resultatet blir bara att hon låter extremt tillgjord eftersom hon faktiskt saknar förmågan och viljan att känna med andra…? Så skulle det kunna vara…

Jag sov dåligt i natt. Vaknade vid tretiden av mensvärk, och det tog någon timme att somna om. Under den tiden gruvade jag mig inför dagens möte, där jag skulle träffa den som jag skrev det där mejlet till precis innan julledigheten. Han som inte har svarat på det mejlet… eller gett några livstecken ifrån sig alls. Häromdagen såg jag honom i fikarummet, och han såg mig också, och han hejade. Jag hejade tillbaka. Vänligt, neutralt. Som om inget hade hänt.

Och idag var det alltså ett möte. Som jag hade kunnat strunta i att gå på, utan att det vore något konstigt. Men eftersom en annan kollega pratade med mig om en gemensam fråga som vi skulle behöva tydliggöra för oss i den gruppen, och som nu kom med på dagordningen, kände jag att jag borde gå på det mötet. Dessutom har det varit väldigt få möten med den gruppen under hösten, och ovanpå det har jag inte kunnat gå på de möten som varit. Så det var dags.

Lite oroligt kändes det innan mötet. Jag tänkte att om jag skulle komma dit före alla andra (som det ofta blir), så måste jag nog säga något… fråga om vi borde prata om den där mejlväxlingen, eller något. Men det kändes inte alls lika hemskt som tanken på att behöva ha ett möte med den som i slutänden inte kom på mötet som var i måndags… det känns som värsta mardrömmen, fortfarande. Och vi har ett nytt möte om en dryg vecka, så det kan jag tyvärr inte släppa och inte låtsas om… den människan har en teflonyta. Är expert på att inte visa känslor. Håller god min och gör sig helt oskyldig, när h*n driver elaka spel…

Men till dagens möte kom jag lite sent i stället, som det föll sig. Fast ändå inte sist. Och jag seglade in och sa ”hej” alldeles oberört. Han med mejlväxlingen hejade tillbaka, lika oberört och vänligt. Och sedan vände han sig mycket mot mig i de saker han tog upp. Som vanligt. Och jag visade inget annat än vänlig samarbetsvilja… som vanligt.

Och jag vill ju samarbeta. Det var ju därför jag skrev det där mejlet, innan jul… för att han inte samarbetade.

Nåja. Mötet fungerade bra. Det område som den gruppen berör mycket och som jag känner att jag fortfarande inte förstår helt, trots flera genomgångar, visade det sig idag att alla andra känner sig lika osäkra på. Det var lite skönt… för jag har känt mig som den klantiga tjuren som bara lyckas riva ner porslin i alla andras fabriker… men det blev tydligt att vi visst rör till det lika mycket för varann på alla håll och kanter, för att ingen känner sig säker på hur den saken fungerar och ska hanteras.

Och efter mötet var det flera stycken som ville prata med mig om jobbsaker. Så det mesta av eftermiddagen gick åt… och när jag kom tillbaka till mitt rum, var det för kort tid innan arbetsdagens slut för att det skulle vara lönt att sätta igång med den där stora saken igen om jag inte hade tänkt jobba till åtta eller så… och det orkade jag verkligen inte idag. Så jag for från jobbet vid sexsnåret.

I övrigt har tjejkollegorna på senaste gamla jobbet bjudit in mig till en after work nästa vecka. Den ska jag följa med på, och det som gjorde mig alldeles varm i hjärtat var självklarheten som de uttryckte när de bjöd in mig… inte minsta antydan om att de kände sig skyldiga att bjuda med mig. De uttryckte sig som om jag hörde till – tveklöst. Otroligt fint, kändes det… 🙂 De har frågat om jag vill med på en utflykt längre fram i vår också, men den har jag inte bestämt mig om än – för att jobbet stiger mig så långt över huvudet att jag bara inte förmår känna eller tänka efter om jag tror att jag har lust med den grejen… men jag är tacksam över att bli medbjuden. Det känns enormt härligt att den arbetsplatsen fortfarande räknar med mig… det gör inte precis den arbetsplatsen där jag närmast har sålt min själ i form av engagemang under en massa år. Fast det struntar jag i, det är nog mer vad jag betraktar som normalt… jag har inte uppfattningen att de flesta arbetsplatser bryr sig så mycket om medarbetarna som senaste exjobbet gör. Så jag är varmt tacksam över att de är sådär… äkta, varma, kärleksfulla faktiskt.

De senaste dagarna har jag tagit korta promenader kring lunchtid, och insupit den lågt liggande solen… fotat lite har jag gjort idag också. Det känns välbehövligt. Får jag dessutom sova hela natten i natt ska jag nog kunna tycka att det blir en riktigt fin fredag i morgon.

Annonser