Tur i otur…

Jag hade ett inbokat flertimmars möte idag. Med några människor som det gnisslade till lite med innan jul – och en människa som det gnisslade rejält med… såpass att jag har känt att det nog blir lite svårt för mig att låtsas som ingenting, när vi väl ses. Den människan trampade, med ganska otrevlig attityd dessutom, en bra bit in på områden som inte var dens att trampa i… och det var inte första gången under förra året, så mitt tålamod tog tvärslut. I mitt svar på övertrampet var jag tydlig, förklarade en gång till, markerade några gränser men var inte alls otrevlig. Men min attityd till den människan, som visat ganska tydligt att h*n har höga karriärambitioner och är beredd att ta fram de vassa armbågarna när den tycker sig behöva det, har varit att ”spela lite dum” och låta saker passera. Och den här gången visade jag att det som den gjorde, spelade roll. För mig.

Så jag har oroat mig, mer eller mindre, för detta möte. Under hela helgen. Fast mest igår… då jag ändå hade saker att göra och kära människor omkring mig som distraherade bra.

Jag tycker verkligen inte om att bråka. I synnerhet inte när bråken handlar om att folk beter sig respektlöst – och vet om att de gör det, dvs det är med avsikt som de beter sig respektlöst… det är så svårt att bemöta medveten otrevlighet. Man kan liksom inte låtsas att man tror att den andra ”bara råkade”… för det är alldeles för uppenbart för alla som sett det, att det fanns en avsikt att testa gränser eller sätta sig på en. Sådant tycker jag är väldigt jobbigt… jag kan inte slåss under bälten eller oschysst, har aldrig kunnat. Och inte hittat några fungerande strategier för att öppet reda ut det som hänt, men utan att behöva ta på en hård rustning… Människor som medvetet försöker ta sig plats på andras bekostnad är ju inte sårbara eller mottagliga för känslouttryck. Ja, man kan likställa det med mobbing, på sätt och vis – det finns en tävlande eller konkurrerande avsikt, och om den som utsätts för ”behandligen” visar sårbarhet så innebär det bara för den andra att den har fått det dit den ville.

Skitjobbigt. Tycker jag. Så jag gruvade mig…

Och under förmiddagen kom ett mejl från den som det gnisslade mycket med innan jul, om att den var hemma och sjuk. En viss lättnadskänsla infann sig… nu behövde jag inte träffa alla som det var gnissligt med på en gång. Och mötet blev av, med dem som… det egentligen var utrett med, redan, som det inte kändes omöjligt att vara avslappnad med.

Jag fick på något sätt en liten… frist. Eller… ta de jobbiga sakerna i etapper, kanske. Inte allt på en gång, som det oftast annars brukar kunna vara när något känns sådär riktigt jobbigt.

Men mer jobb fick jag ju. Så nu är jag redan överhopad med stora saker som ska vara klara jättesnart… det känns inte bara kul. Ganska stressad kände jag mig när jag gick hem… efter tre arbetsdagar efter ledigheten. Det känns inte jättekul, att det är så… men jag hoppas att jag ska kunna jobba mig mentalt till att känna att jag ändå har grepp om situationen. Tror att en del av lättstressadheten kan hänga ihop med en släng pms också.

Imorgon ännu ett ganska stort möte. Men med människor som det inte gnisslar med… ett vanligt möte, med andra ord. Det kommer att leda till mer jobb för mig, men det jobbet känns det som om jag har hyfsat grepp om ändå.

Men när jag cyklade hem, och cykeln nästan rullade som vanligt i nollgraderna, tänkte jag på att så länge som min arbetssituation ser ut som den gör nu (och som jag inser att den nog gjorde under största delen av förra året också), så förstår jag inte hur jag skulle kunna rymma ”fritid” eller ”nära relationer” också… jag har inte den kapaciteten längre. Orkar inte anpassa mig så mycket, känslomässigt… men jag insåg också att det inte var mer än ett drygt halvår sedan som normalläget var att alltid byta från ”full uppmärksamhet på jobbet” till ”full uppmärksamhet på dottern”. Varje dag, fem dagar i veckan. Man klarar det man måste – men det är inte säkert att man mår så bra av det…

Jag har börjat känna att jag faktiskt tycker att det är skönt att leva själv. Det gör inte ont i hjärtat varje dag, av tanken på att inte ha någon som jag delar kärlek med. Jag må vara mer ensam och konstig än någonsin, men jag känner mig sällan ensam och konstig. Just nu, i alla fall. Det hänger nog delvis ihop med att jag verkligen har känt mig spyless på att så många människor är så… irrationella, omogna, själviska, oansvarstagande för sig själva… jag tycker inte att särskilt många människor är särskilt charmiga. Det mesta annat här i världen än människor, kan vara både charmigt och lite magiskt… men människor har jag verkligen känt mig väldigt trött på.

Jag hoppas och tror att den känslan kommer att gå över. Man har väl sina faser… som beror på belastningar av olika slag. De senaste åren har människor inneburit mycket mer belastning än glädje. Men jag hoppas att det kommer att förändras, som sagt.

Annonser