Jajaja…

… jag ska inte vara så neggig. Det är trevligare att läsa eller höra människor som bara är glada och ser allt från den ljusa sidan, jag vet ju det. Själv har jag den senaste tiden faktiskt blivit rejält irriterad över att ganska många av mina vänner och bekanta som finns på det där nätcommunityt, tamigtusan aldrig kan vara nöjda med sakernas tillstånd…

Först handlade (de självvalda) kommentarerna om att det var för mörkt (tidigare i höst), sedan om att det regnade för mycket, och när det sedan frös på blev det för halt – och när snön då till slut kom, precis lagom innan jul, tror man ju att samma personer äntligen skulle säga ”yippie, äntligen kom snön, så härligt!!”… visst hade man kunnat vänta sig det? Jodåvars, en och annan var nöjda med snöfallet i säkert en dag. Eller halv dag, i alla fall. Sedan började det klagas på att det snöade för mycket… men herregud, jag tror jag blir tokig. Ska det vara så himla svårt att hitta någon enda positiv sak att kommentera, i sitt liv!?

Mitt sätt att hantera det jag har upplevt som en enda gnäll-anslagstavla, under hösten, har varit att i stort sett bara lyfta fram saker som jag tycker är trevliga eller komiska. Några reagerar positivt på det, men de flesta av dem som verkar träna inför världsrekord i gnällighet verkar tyvärr inte påverkas i någon positiv riktning…

Det är sådant som emellanåt gör mig less på svenskar. Eller västerlänningar, kanske. Att beklaga sig över saker som gör känslomässigt ont emellanåt, behöver nog alla människor. Men att hetsa upp sig över att plogbilen missat en snösträng på cykelvägen (sedan man har kommit dit man skulle – så hur stort var problemet egentligen?) eller att det är trångt i mellandagsreabutikerna… eller för all del att klaga över varje uttryck som den vanliga, svenska vintern tar sig (och vintrarna varit i stort sett likadana under hela livet), det tycker jag är att ägna för mycket kraft åt sina ilandsproblem.

Det var en av sakerna jag pratade med både M och C om, häromdagen. M sa att frustration, irritation och missnöje med sin rådande situation kan innebära ett energi-startskott för att inte nöja sig, och för att så småningom själv se till att skapa förändring. Och det låter väldigt rimligt och stämmer nog delvis. Men tittar man efter på vilka människor som faktiskt åstadkommer förändringar i sina liv, så är det i stort sett aldrig de som har gått och gnällt först, år ut och år in… de som gör förändringar kommer nog oftast på själva att de är missnöjda med något, men i stället för att ens säga det till sin omgivning sätter de direkt igång med att göra förändringarna.

Det är förmodligen oftast så att de som inte gör något annat åt sina liv än att klaga och gnälla, upplever sig själva som maktlösa. Och tittar jag på t ex C, så tycker jag att hon är en av dem som är ovanligt bra på att göra förändringarna utan att klaga först. Och känslan av att ha någon makt över sitt liv… är ju inget man snyter ur näven precis, den behöver man nog oftast öva upp. Och att förändra sin personlighet gör man inte på en fikarast. Men jag blir ändå emellanåt trött på dem som inte ens försöker

Och jag har sådana områden, jag också. Där jag känner mig maktlös. De senaste åren har inneburit situationer och upplevelser där jag, med hjälp av väldigt hårda smällar, har fått lov att acceptera att jag inte kan styra över de saker som jag vill och försöker att styra över. Människor som försvinner utan förklaring, att bli av med jobbet, närstående som plötsligt beter sig väldigt elakt utan förvarning… jag har nog alltid tidigare i livet haft upplevelsen av att jag har möjlighet att styra mitt liv i en riktning som jag vill. Jag har inte tyckt att jag är maktlös… men de senaste åren har bjudit på ett antal tillfällen då jag faktiskt inte har kunnat påverka, trots att jag har försökt allt jag kunnat. Jag har blivit tvungen att byta strategi, att ge upp önskan om att kunna påverka, för att stå ut med livet som det utvecklat sig… man kan komma in i känslan av maktlöshet från olika håll. Det verkar som om de flesta skaffar sig den strategin tidigt i barndomen och håller sedan fast vid den, oavsett om deras liv ser ut på ett sätt som egentligen ”bevisar” att de har ganska stora möjligheter att styra själva. För min del är känslan av maktlöshet ett resultat av ett stort antal erfarenheter de senaste ca tio åren, av att det faktiskt inte spelar någon roll vad jag gör – jag kan inte förändra saker i den riktning som jag önskar i alla fall.

När det gäller exet och det faktum att han är gift… Jag har sett delar av en dansk programserie på Kunskapskanalen som heter ”Kärlekens bud”. En tjej som blivit sviken av sin man, som hon har ett barn tillsammans med, söker upp präster av olika slag för att fråga dem om kärleken och alla de saker som följer med den. I ett av programmen frågade hon hur hon skulle göra för att våga öppna sig för en ny kärlek… och jag måste säga att prästerna inte har gett mycket till vägledning, men hon har i alla fall fått lyfta sina frågor. När hon beskrev sin upplevelse av separationen – att det kändes som om hennes ex hade dött – så kände jag igen mig. Prästen sa att det många gånger kan vara enklare att hantera en ”ren” separation som beror på att en människa verkligen har dött, än en där människan finns (eller kanske finns) kvar… han tog exempel inte bara med skilsmässor, utan också på situationer där människor ”försvunnit”, i diktaturer eller katastrofer, för att illustrera ”orena separationer”.

De pratade om att det var en sorgeprocess som hon gick igenom. Och jag kände att… ja, det har ju varit samma sak för mig. Med den skillnaden, kanske, att jag inte har gjort något väsen av min sorgeprocess… jag har inte sökt terapi för att bearbeta separationen ur ett sorgeperspektiv, har inte pratat särskilt mycket med min omgivning om den, och inte heller fått särskilt mycket förståelse från omgivningen. Många tror att alla ”göra slut”-historier bara är en enkel del av livet, inget viktigt… många förstår inte att det finns relationer som går lika djupt som (eller djupare än) ”familjen”. Och när man har försökt få andra att förstå hur djupt denna relation går för mig, utan att nå fram… så slutar man försöka. Jag vet vad exet betydde för mig och att han var en viktigare trygghet och ”familj” för mig än hela min biologiska familj sammantaget, och om andra inte kan förstå det så kan jag inte göra mer åt det. Däremot kan jag bli lite irriterad när jag får käcka tillrop som handlar om att ”mister du en står dig tusen åter” – skulle någon våga säga sånt till en förälder som förlorat ett barn??? I så fall måste det vara en extremt ytlig människa som inte knyter an till människor överhuvudtaget… och exets betydelse för mig och min dotter, var lika viktig som ett barn. Viktigare än en förälder. Även om man har svårt att relatera till det för att man själv aldrig haft någon relation som betytt så mycket, så kan man väl i alla fall försöka att respektera att när jag säger att det är så, så är det så…?

Exet är inte utbytbar. Det han betydde för mig går inte att jämföra med någon av alla de relationer med män som jag haft både före och efter det. Inte ens med min dotters far. Exet var den enda som jag litat på, som ”familj”… det var vad han betydde för mig. Och därför söker jag inte en skojig liten flört med en man som jag bara leker med… jag söker en riktig människa. Och det är ont om riktiga människor… och när det finns ungefär tio singelmän att välja mellan i min stad och jag har träffat dem alla, så stärker det inte oddsen för att jag ska träffa en till ”mannen i mitt liv”. Rent objektivt och statistiskt ser det inte särskilt lovande ut, helt enkelt.

Jag har funderat ganska mycket på de två begreppen: ”sikta mot stjärnorna, så hamnar du i alla fall i grantopparna”, respektive ”förvänta dig inget, så blir du inte besviken”. De bygger på rakt motsatta förhållningssätt, och båda används (i varianter) ganska ofta som ”klok-ord” människor emellan. Mest poppis just nu i tiden är det första uttrycket; de flesta personlighetsutvecklings-människor menar idag att man ska måla upp vackra visioner (målbilder) av det allra bästa som man kan tänka sig, så kommer man att få det. Jag tror att det andra begreppet har varit rådande under tidigare år, då människor har fått kämpa mer för sin överlevnad än vi behöver idag.

Man kan ju säga att båda begreppen äger sin riktighet. Förväntar man sig att bli behandlad som skit av livet, så blir man nog det ganska ofta. Dr Phil brukar säga att ”du lär människor hur de får behandla dig”, och så är det ju. Samtidigt… så är det nog faktiskt ganska få människor som får exakt allt som de önskar sig av livet. Och om man då aldrig nöjer sig med det som man faktiskt får, så hamnar man i ett konstant läge av missnöjdhet… tricket är väl någonstans att lyckas lära sig att förvänta sig det bästa, men att vara beredd att omvärdera det man faktiskt får hela tiden. En kollega jag jobbade mycket med för några år sedan brukade säga till oss andra: ”förvänta dig inget, men var beredd på allt”. Det är ett sätt att säga ”lär dig acceptera att du inte har någon kontroll, och att vara glad och må bra i den ovissheten”…

För min del har jag befunnit mig ett längre tag i en känsla av meningslöshet. Jag får inga direkta glädjekänslor av att tänka på någon av de saker som jag tidigare har tyckt varit roliga. Man kan säga att jag har lärt mig att leva med att allt flyter, allt förändras hela tiden och inget är beständigt… men jag har inte kommit till en känsla av att det är underbart att det är så. Jag känner mig mest uttröttad och utsliten av det…

Jag har lärt mig, de senaste åren, att det mesta som jag önskar mig och hoppas på inte händer. Därmed har jag till slut insett att jag bara gör mig själv illa om jag drömmer om något – som jag ändå inte ser ut att kunna få… det finns såklart enklare saker som är värt att drömma om, t ex att jag ska träffa minst någon kollega under min arbetsdag som är trevlig mot mig, för att ”statistiken” (erfarenheten) säger mig att det helt enkelt är väldigt troligt att det kommer att ske. Sådana saker kan jag hoppas på och drömma lite om, utan att det gör ont att drömma. Men att drömma om eller hoppas på att hitta en man som jag kan älska, och bli älskad av… tja. Man måste nog vara helt utan förmåga att lära sig av sina erfarenheter, för att lyckas hålla ett sådant hopp vid liv och samtidigt tro att det är ett realistiskt mål, när man har gått i mina skor i några år… eller kanske måste man vara 100% känslomänniska och romantiker, och jag är varken det ena eller det andra.

Jag känner inget sug efter att få träffa en man längre. Jag ser att de flesta förhållanden kostar ganska mycket för minst någon av de inblandade, att de flesta relationer snarare krymper och skadar människor än ger dem större livskvalitet. Jag lever hundra gånger hellre ensam, än i ett sådant förhållande… Jag är för lite fåfäng, har för lite önskan om passion och för litet bekräftelsebehov, för att kunna ingå i ”ett vanligt förhållande av idag”. Jag är för lite rastlös, har för litet behov av ständiga förbättringar och utmaningar… jag vill ha det ganska stabilt och vänligt och varmt, utan elakhet och utan maktkamper. Men så ser inte relationer av idag ut. Så… jag tror att jag har det bäst som jag har det. Jag tror t o m att det kan vara så att jag har fått min livsdos av förhållanden… jag har levt i förhållanden, nästan utan pauser emellan, från 16-årsåldern och tills jag var 38. Känslan jag har, är att jag har fått den kärlek, gemenskap och livsutveckling som det var meningen att jag skulle få för det här livet… nu är det bara att traska på, lite lagom stillsamt, fram till döden. Ett liv som är lite lagom stillsamt och emellanåt trevligt, där folk kanske t o m oftare är vänliga och trevliga än elaka och otrevliga… det är vad jag hoppas på.

Högre visioner har jag inte.

Annonser