Människotrötthet

Tabletterna funkar. Åtminstone så att jag kan sova, och det har jag gjort kopiöst mycket de senaste dygnen. Välbehövligt, tror jag.

Fast jag vaknade väldigt sent igår, hann jag ut på en promenad i det vackra vintervädret medan det var ljust. Jag tror på att nyttja ljuset så mycket som det bara går, och man får passa på när man är ledig… igår var det inte blodigt kallt heller, så det var en fin tur. Ganska mycket folk var det ute, och jag hamnade intill ett gäng icke-svenskar som fotade ”svensk/norrländsk vinter” i grupp; varenda en av de 6-7 personerna skulle fota samma motiv, vart de än kom… människan är en intressant varelse med aningen bristande förmåga att vara individuell. Ett av motiven som alla fotade, var den snöindränkta röda stugan med vita knutar där det satt en svensk flagga också… det var ungefär då jag fick klart för mig att gruppen bestod av mest tyskar… 😉

Just nu tycker jag att människan som kollektiv varelse är rättså irriterande. Jag har svårt att relatera till det fåfänga bekräftelsebehovet som alldeles för många drivs av, i stället för att ha en (eller, uttrycka och odla sin) personlighet. Jag skulle behöva umgås med… andra slags människor än de flesta som jag har eller ser omkring mig. Det är nog ganska bra att jag få vara för mig själv ett tag till, fast helst skulle jag behöva umgås med människor som i vissa avseenden är mer lika mig än majoriteten är.

C ringde igår och berättade att hon ”varit på dejt”. Och så var det meningen att jag skulle imponeras av det, så jag gjorde ett halvhjärtat försök att verka entusiastisk, för hennes skull… och det var den där dansläraren som hon plötsligt fattade sexuellt intresse för för någon vecka sedan, som hon varit på dejt med. Först hade hon varit på fest på lördag kväll med samma dansgäng, och i slutet av den festen hade läraren frågat henne om hon hade några planer för söndagen eller om hon ville gå en promenad med honom. Sedan hade hon inte kunnat sova den natten… och så hade de umgåtts i fyra timmar på söndagen, promenerat och pratat och övningsdansat en stund. Det lät som en väldigt trevlig upplevelse, och det sa jag.

Men jag hann bli irriterad på henne medan hon berättade både om festen och dejten, för att hon bara inte kan låta bli att försöka framställa sig själv som om hennes motiv med saker hon gör med mannen hon är intresserad av, handlar om helt andra saker än att hon är intresserad av just honom… Jag blir irriterad över att hon inte kan stå för sina känslor och motiv. Vi har varit igenom samma slags process medan hon var förälskad i en av mina jobbarkompisar för flera år sedan…

Det som gör mig irriterad är att hon å ena sidan visar väldigt tydligt att hon är beredd att hitta på vilka ursäkter som helst för att få umgås med den hon är intresserad av, men hon vägrar stå för att hon är så intresserad eller att hennes ”motiv” för att träffa honom är påhittade. Hon försöker lura inte bara mig, utan framför allt sig själv, för hon har enorma problem med att stå för att hon är starkt attraherad av en man… Jag frågade henne till slut, igår, om han är intresserad eller inte. Hon har tillräckligt bra koll på sina medmänniskor för att kunna avgöra det, men det vingliga sättet som hon berättar om männen som hon blir intresserad av ger mig bara känslan av att de inte är intresserade tillbaka… och hennes svar på min fråga var väldigt typiskt för henne: ”det vet jag inte, och det är inte viktigt. Det kan lika gärna bli ett förhållande som en vänskap av detta…” Och jag frågade efter en stund: ”kan det verkligen det? Mår du lika bra och är lika glad om det visar sig att han bara vill vara kompis?” Och när hon märker att jag genomskådar henne, så vinglar hon över åt andra hållet… och säger att… nja, det vet hon förstås inte. Det hade inte funkat särskilt smidigt att prata, dem emellan… hennes intresse för honom är inte på det mänskliga planet. Det är inte alls säkert att hon tycker att han är intressant som människa och vän. Hon är attraherad. Och därmed ganska blind för vem han är som människa.

Det som gör mig irriterad är att hon har ett så otroligt stort behov av att se sig själv som så rationell. Så när hennes handlingar och beslut emellanåt enbart baseras på känsla, så gör hon allt hon kan för att försöka hitta på rationella förklaringar… i stället för att bara stå för att hon känner det hon känner. Det är väl en slags maktfråga det också, hon vill inte låta någon man ha känslomässig makt över henne så hon hittar på att hon har koll på situationen. Jag skulle önska att hon kunde sluta låtsas… hon är för klok och mogen för att bete sig på det här vingliga sättet. Det gör mig irriterad att hon inte är ärlig. Men hennes behov av bekräftelse från män är mycket större än mitt; hon är nog mer ”normal” i det avseendet, än jag är… 😉

Jag har tänkt på att en ”brist” som jag har numera, är just att jag inte låter mig tjusas till piedestalsättning av män, bara för att de råkar vara just män. Jag tror att det är en förutsättning för att få till ett förhållande: att man som kvinna har en svaghet inför män, att ens hjärta (eller sköte) veknar enbart för att det är en man som man har framför sig… och så är det inte för mig längre. Jag tycker inte att de är gulliga bara för att de är män. Jag har ungefär samma slags ”filter” när jag möter människor, oavsett kön; jag noterar de egenskaper jag gillar respektive ogillar hos människor.

Och det funkar ganska dåligt i dagens samhälle. Det verkar fortfarande till stora delar baseras på att män ska ”komma undan” med betydligt sämre förmågor eller egenskaper än kvinnor… relationer mellan könen ska baseras på att kvinnor har överseende med männens dåliga sidor, som ofta går ut över dem.

Och så funkar inte jag. Jag ser det jag ser, och tycker det jag tycker om det. Jag kan bli förtjust eller förälskad, men det betyder inte att jag genast sätter igång med att försöka försköna mannens brister… jag blundar inte. Jag ser det jag ser, sedan kanske jag väljer mannen ändå – men jag låtsas inte att hans brister inte finns eller att de egentligen är förtjänster… men det gör C. Och ganska många både män och kvinnor. ”When a man loves a woman”, som handlar om att en man som älskar en kvinna blir blind för hennes brister… det tycker jag inte alls handlar om kärlek. Det handlar om passion, och det är något annat. Visst är det väldigt bra att vara lojal med den man älskar, men det är inte samma sak som att vara blind för den andras brister som kan ställa till det rätt mycket för relationen och familjen… att blunda för att ens partner är alkoholist kan t ex skada hela familjen.

Jag föredrar människor som har ett mer nyktert förhållningssätt till sig själv och sin omgivning. Jag tycker att det är bättre att se det som är, både det goda och det onda… man kan ju, som bekant, inte förändra det man inte erkänner. Men jag är medveten om att jag är ganska ensam om att ha detta förhållningssätt till livet… M har det, och några till jag mött genom livet, men det är ovanligt. De flesta människor står inte ut med att se verkligheten som den är. De flesta behöver försköna och linda in saker i tindrande bomull… men min erfarenhet är att sådana förhållningssätt i längden kan åstadkomma stora skador på både en själv och ens nära.

Men vi är olika. Ingen kan säga med någon säkerhet att det ena eller andra sättet att förhålla sig till livet, är ”rätt”. Vi är och gör olika. Och just nu har jag väldigt litet tålamod med flera av de mer socialt beroende sidorna hos många människor. Så det är bra att jag är lite för mig själv, just nu… 🙂

Annonser