Annandag

Gårdagen blev ett evinnerligt flängande över stan, till ingen direkt nytta alls… 😉

Jag tog en promenad på dagen när det var ljust. Mamma klagade bara på att det var för kallt, och hade av någon anledning bestämt sig för att det inte skulle hjälpa med mer kläder, så jag lät bli att tjata på henne utan gick ut själv i stället. Skottade lite snö, och gick sedan en sväng längs en skogsväg. Rätt som det var kom det någon springande alldeles bakom mig, och när jag upptäckte det och vände mig om visade det sig att det var den andra av de två singelmän som jag känner sedan tidigare. Han blev glad att se mig och ville nog kramas, men jag kände att jag var förkyld och ville inte smitta, och han var hyfsat svettig eftersom han var ute och sprang… 🙂 Det får bli en annan gång, kanske. Vi småpratade en stund om julfirandet, jobbet och livet (han frågade mig ”hur är det annars då?” på ett sätt som definitivt lät som om han undrade om jag träffat någon… men eftersom det inte var vad han frågade rent ut, så lät jag förstå att jag är singel fortfarande, utan att säga det rent ut). Det verkade inte som om han träffat någon heller, men han var bortbjuden på nyår så den där festen som jag blev bjuden till men tackade nej till, var inget alternativ för hans del heller. Fast han hade inte blivit bjuden dit heller… nå, jag tänkte att om det visade sig att det är möjligt att komma dit efter middagen (så att jag kan äta med dottern och ändå gå på fest) så kunde vi kanske göra sällskap dit. Men det kunde han alltså inte.

När jag kom hem, ungefär 20 minuter efter den preliminära tiden då maten skulle vara färdig, satt mamma och åt och sa med lite hätskt tonfall att hon inte kunde vänta eftersom maten blev kall… men inte var den kall när jag tog av den, det var bara ett av hennes plötsliga anfall av behov av att bestämma vad som är viktigt och inte. Jag ignorerade, så gott jag kunde… fast nog är det lite tröttande…

Så småningom skulle vi börja bege oss mot stan för att hämta upp dottern på hennes jobb, och därifrån åka vidare till dotterns hem. Innan vi gick till bussen hade jag börjat berätta lite för mamma om en vän till mig som jag upplever har förändrats i sin personlighet så väldigt mycket på kort tid utan att jag kan se varför, och mamma… svarade med ett avmätt och ointresserat tonfall, som om jag hade pratat om något olämpligt. Jag fick ingen respons eller förståelse från henne. Vi pratade sedan om det här med att tro folk precis på de ord som de säger, eller att tro, förstå eller ana att det kan finnas andra avsikter bakom de ord som sägs (som kan motstrida själva orden), och då påstår mamma att hon är sådär godtrogen och naiv och tror allt som folk säger… och jag tappade bara hakan, eftersom hon är otroligt bra på att tro att folk har ”rävar bakom örat” och att de kan påstå saker om sig själva för att försöka dölja andra avsikter…??? Och så diskuterade vi det en stund, för hon vidhöll att hon snarast är dum-naiv (fast det märktes att det, som alltid när det gäller mamma, egentligen var så att hon tyckte att det var en bra egenskap), medan jag tog exempel på saker hon säger som handlar om att misstro andra på sätt som jag aldrig skulle kunna tänka ut ens i min vildaste fantasi…

När vi till sist satt på bussen frågade jag henne det jag tänkt göra tidigare: om hon har berättat för brorsan om den nya mannen som hon har vid sidan av den gamla (som bor på servicehus och inte vet om den nya mannen). När mamma berättade för mig i somras om den nya mannen, så trodde jag att brorsan kanske inte skulle ta det så bra att hon träffat den där nya… fast sedan dess har brorsan blivit ihop med sin frus väninna, och ska skiljas från frun, så kanske vågar han inte moralisera så mycket över mamma. Jag har frågat henne så gott som varje gång vi pratat i telefon under hösten om hon har berättat för brorsan, och hon har svarat nej… och när jag nu frågade, sa hon att o ja, det hade hon gjort för länge sedan och brorsan hade t o m träffat honom, i somras någon gång…!? Jag blev helt förvirrad, och sa till henne att hon ju har svarat mig varje gång vi pratat att hon inte sagt något till brorsan… och mamma tyckte, som alltid, att hon ”hade rätt”, så att hon hade sagt till mig att de pratat om det, och träffats… så galet frustrerande. Hon har en självbild som hon friserar om i samma sekund som hon gör saker som hon inte vill stå för… ja, herregud. Situationen kändes otroligt obekväm, för jag visste inte vad jag skulle säga när hon kom med så extremt tydliga självmotsägelser och dessutom försökte få det till att det var jag som hade hört eller fattat fel… hon vet redan att jag inte tycker om att hon skarvar med sanningen, men tydligen accepterar hon inte att det faktiskt gör mig upprörd att hon ljuger för mig.

Jag blev bara tyst.

Jag vet inte hur jag ska hantera henne när jag inte på något vis kan nå fram till henne, ens få henne att förstå det jag säger… och jag vet inte om jag ska tänka att hon, som ofta tidigare i livet, framställer sig själv som en människa som jag inte alls känner igen, för att hon vill få tro att hon är ett helgon (medan hon dissar mina känslor, upplevelser, värderingar) eller om jag bara ska tänka att vi är olika, grundläggande i våra personligheter, att det inte finns minsta chans att vi ska kunna förstå varandra någonsin… Det blir svårt att veta när jag måste sätta ner foten och markera att hon inte kan få som hon vill, helt enkelt för att om jag inte gör det så eskalerar hennes krävande beteende, och när jag bara ska hålla tyst och låta hennes beteenden passera…

När vi kom till dotterns jobb, och satt och väntade en stund på henne, försökte jag släta över och låtsas som ingenting. Mest för dotterns skull, för att hon ska slippa hamna i en irriterad stämning som inte alls handlar om henne, men också lite för att mamma ju har odlat myten om mig under hela mitt liv som är att jag ”alltid ställer till med bråk”. När hon själv startar och driver bråk, och jag till slut reagerar eller säger ifrån, så gör hon om det i sin världsbild till att det är jag som bråkar… och den tillfredsställelsen vill jag inte ge henne längre – samtidigt som jag som sagt vet att ibland driver hon saker (som oftast är obegripliga för mig) enbart för att få vara den som bestämmer vad (eller vem) som är viktigt… och de gångerna måste jag vara beredd, och ha orken och kraften att markera för att få henne att sluta. För om jag inte gör det, så blir hon bara värre och värre… pushar gränsen efterhand, och blir till slut direkt olidlig att ha i närheten.

Under de här dagarna har hon använt sig av sina olika taktiker för att få vara den som är viktig. Hon avbryter medan jag pratar, för att markera att det jag säger är ointressant – det bemöter jag numera genom att fortsätta prata väldigt tydligt och långsamt och tills jag har sagt det jag ville… och det blir väldigt tydligt att hennes avsikt verkligen är att förringa det jag säger och få tyst på mig, för hon blir hätskt irriterad varje gång jag gör så.

Ja, herregud… min mamma är verkligen narcissist… tyvärr. Allt handlar på ett eller annat sätt om att hon ska få stå i centrum, vara bäst och duktigast och få det som hon vill på de områden som är viktiga för henne… samtidigt som hon behandlar andra som om de vore sinnesslöa när de kämpar för att få det som de vill på de områden som är viktiga för dem, men inte för henne…

Nåja. När dottern väl var klar med jobbet och vi kunde gå till bussen, hade mamma tydligen avreagerat sig klart för stunden, för då var hon mer lugn och ”normal” igen. Så vi tog bussen, dottern berättade saker om jobbet och jag lyssnade och gav respons medan mamma som vanligt inte gjorde det (eftersom det inte handlade om henne och hennes värld)… och när vi klivit av bussen, längst bort i andra änden av stan från där jag bor, så insåg dottern att hon inte hade sina hemnycklar med sig.

Så det slutade med att vi lånade en grannes nyckel och ställde in dotterns saker i hennes förråd, och sedan tog vi bussen tillbaka igen… sammantaget tre timmars resande, helt i onödan. Dottern tyckte att det var pinsamt och skämdes över sin slarvighet, men jag tyckte, som alltid, att det som har hänt har hänt och det är ingen vits att hetsa upp sig över det – det är bara vits att lösa saken så fort och enkelt som möjligt. Och mamma blev inte irriterad heller, trots att hon nog tyckte att det var rätt störande… och hem kom vi igen, och där fanns dotterns hemnycklar – hon hade hängt in dem i nyckelskåpet, och sedan glömt dem helt… men det var ju jätteskönt att vi hittade dem.

Sedan åt vi middag tillsammans, såg TV, och till slut tog dottern bussen hem till sig igen… stackars unge, var det någon som hade skäl att vara less så var det ju honäven om det var hennes eget ”fel”.

Och mamma, som gör en stor sak av att hon vill gå och lägga sig så tidigt alla kvällar för att hon vaknar så tidigt på morgnarna (”bra människor vaknar tidigt” i hennes värld, så har det alltid varit och hon blir enormt provocerad av att dottern och/eller jag sover till nio eller så – det kan få henne att explodera om man inte passar sig), gäspade stort och demonstrativt och sa att nu måste hon nog gå och sova… och när jag satte mig vid datorn en stund medan hon var på väg i säng, så var hon väldigt nära att säga åt mig att jag måste gå och lägga mig så att jag skulle komma upp tidigt… men hon nöjde sig med lite aggressiva antydningar om att jag ”behöver väl sova, du som inte är frisk”, och jag svarade ”javisst” och struntade sedan i henne.

Det här är ett stort skäl till att det är mycket mer stressande att ha mamma här, än att hälsa på henne… hon blir så himla störd av att vi lever på vårt sätt (som inte är ”konstigt” på något vis), och kan inte bara låta det vara. Jag försöker anpassa mig så mycket jag kan och som känns rimligt, efter hennes åsikter och behov när hon är här, jag har slitit som ett djur med att se till att julfirandet skulle bli så bra som möjligt för allas behov, men det kostar på att behöva hantera hennes oförmåga att acceptera att vi inte tycker att samma saker är viktiga, som hon tycker… och hennes sätt att svara irriterat och ointresserat när jag eller dottern pratar om saker som vi tycker är viktiga.

Jag försöker verkligen att inte bli stressad av hennes attityd. Jag försöker att låta det rinna av mig… och ändå märker jag att jag drömmer om saker som hänt, och att tankarna har svårt att släppa sådant när jag får tid ensam. Den här gången har det inte varit några stora saker som hänt, men det faktum att jag inte nappar på hennes krokar gör att stämningen mellan oss blir ännu mer avståndsfull… det känns verkligen lite för ofta som om vi är fullständiga främlingar. Jag försöker att inte tro att hon försöker skapa bråk, jag försöker tro att vi bara är olika och att hon vill väl… men en del saker hon gör eller säger, finns det helt enkelt inga vettiga förklaringar till. Och kanske är det så att hon har ett glapp någonstans i sitt förstånd, kanske kämpar hon inte alls om all uppmärksamhet… jag försöker verkligen att se både henne och oss ur andra vinklar. Jag försöker tro henne om sådär gott som hon själv hävdar är hennes avsikt… men ibland går det inte. Det finns inga rimliga förklaringar till att hon gör eller säger vissa saker – inga andra skäl än att få dominera… och jag vet ju att hennes syskon och föräldrar har/hade det där beteendet också.

Jag har märkt att jag inte har någon önskan att anförtro henne något alls om mitt liv längre. De ytterst få försök jag har gjort under de här dagarna för att prata med henne om sådant som har betydelse i mitt liv, har hundraprocentigt resulterat i en attityd från henne som signalerar ointresse och direkt ogillande – hon beter sig som om jag tog upp frågor som är olämpliga att prata om… och det handlar alltså bl a om mitt jobb. Rätt upp och ner bara, att jag jobbar och med vad… definitivt inte olämpliga samtalsämnen – utan bara ämnen som inte inkluderar henne… så nu har hon tydligen bestämt sig för att försöka göra alla ämnen som jag tar upp och engagerar mig i, till något som hon låtsas att jag ”startar bråk” om jag tar upp.

Det är ganska svårt att inte känna sig kvävd, med henne… och det är förbannat tråkigt att det är så. Verkligen ledsamt

Hon åkte vid lunchtid idag. Vi har alltså inte pratat om något som är personligt eller viktigt… i princip har vi bara pratat om julfirande-saker. Och jag skulle gissa, eftersom hon faktiskt inte har dragit igång något drama alls den här gången, att hon har ansträngt sig halvt fördärvad för att inte vara så krävande som hon var när hon var här under mellandagarna i fjol… och jag får väl vara tacksam för det.

Jag gick och handlade lite saker på affären, där det var i princip helt tomt på folk. Sedan gick jag hem igen, och idag blåste det verkligen kallt… jag hade inte klätt mig efter blåsten, utan efter termometern, vilket var ett misstag… 😉 Nå, solen sprack fram lite idag i alla fall, det var härligt.

Och när jag kom hem värmde jag lite Janssons frestelse och köttbullar till lunch, och gjorde sedan ris á la Malta som jag åt till filmen som jag fick av Gunilla i julklapp… en jättemysig film var det, som bl a handlade om att inte ge upp trots hårda motgångar. Jag förstår tanken, och den uppskattas… 🙂

Sedan frös jag och kände mig febrig, och halsen började göra riktigt ont, men jag satte på Era och bakade de mest misslyckade kakorna jag någonsin åstadkommit – skönt, då var det gjort liksom, nu kan det inte bli sämre! 🙂 Jag gjorde precis som det stod i receptet, men det som skulle bli nötkakor blev i stället som ett enda gigantiskt havreflarn över hela plåten, som jag fick skära isär efter gräddningen… 😉 Nå, de smakar gott i alla fall, fast jag tycker nog inte att man kan bjuda på dem… tanken var ju att jag skulle bjuda diverse grenar av familjen på fika i morgon, men jag ringde just dottern och sa att med det halsonda och lite febriga, och när jag börjar hosta så fort jag pratar, så känns det inte som ett bra läge att bjuda folk på fika… jag har inte orken att vara social, och dessutom riskerar jag att smitta ner dem vilket är rätt onödigt. Det får bli nästa helg i stället.

Nu ska jag kolla Harry Potter på TV, som dottern tipsade om. Och så småningom laga mig en pastasås på rester från julbordet… och sedan vore det underbart om jag kunde få sova gott och en hel natt i ett sträck, i natt…

Annonser