Vintern nalkas…

Igår hann dottern och jag nästan göra klart godiset innan hon fick kasta sig på en buss för att åka till julbord med pojkvännens familj. Medan jag slutförde det sista och höll på att städa undan, ringde telefonen. Det var barndomsvännen K, som jag inte pratat med, annat än som hastigast på hennes födelsedag i september, på evinnerliga tider… tror att det var i början av sommaren som vi pratade senast.

Jag sa att jag tänkt gå ut en sväng medan det fortfarande var ljust, så jag bad att få ringa upp henne från mobilen sedan jag kommit ut. Sedan gick jag en liten promenad kring sjön medan jag pratade med henne. Trivsamt.

Vi uppdaterade varandra på livs- och familjefronten. Förutom att hennes nyvuxna barn verkar drabbas av både det ena och det andra, som låter framför allt som psykosomatiska saker (som låter som ”på liv och död”-allvarliga när hon beskriver det; vi har alla våra olika sätt att handskas med det vingliga och kluriga i att släppa våra ungar ur boet), så lät hon så tillfreds och ”accepterande” kring allt i sitt liv som jag nog aldrig har hört henne tidigare… inte så att hon brukar vara någon gnällspik, inte alls, men hon har brukat tycka att saker är… svårare att hantera, än hon verkar tycka nu. Jag hörde hur min egen beskrivna nu-situation lät väldigt mycket mer… tungrodd. Just nu har jag helt enkelt inte den förmågan som hon tydligtvis har, just nu, att undvika att uppleva det som att saker och människor i livet är… arbetsamma att hantera. Och hon dömer mig inte alls, det ligger inte för henne… det är jag som hör hur mycket frustration och uppgivenhet jag uttrycker. Jämförelsevis, alltså, eftersom hon just nu låter som… ja, nästan som om hon nått nirvana faktiskt. Hon låter sådär som jag också vill låta… och jag är glad att jag fick höra henne beskriva sin upplevelse av sitt liv just nu – det är inte så att det händer saker i hennes liv som är märkvärdiga och lyckokänsleskapande på det viset, hon bara accepterar det onda och gillar det goda.

Och det gör ju jag också, för det allra mesta. Men det var ändå någon slags skillnad i graden av… harmoni, som hon och jag signalerade, under samtalet igår.

Och våra liv har ju inte sett likadana ut de senaste åren. Hon har en någorlunda fungerande ursprungsfamilj och väldigt tighta relationer med sina barn, hon har en man som hon levt med sedan tonåren… hennes liv inramas av betydligt fler trygghetsfaktorer, än mitt. Hon har inte behövt kämpa på så många fronter samtidigt som jag, under de senaste åren… men jag inser ändå att det också handlar om vad man väljer att se och känna.

Man måste ha en viss buffert i sig, som kommer ur hur ens liv har sett ut, för att orka känna att det goda verkligen är väldigt gott. Det tror jag. Och jag tror att… hennes attityd, under gårdagens samtal, inspirerar mig.

Planen var att jag skulle göra yoga och sedan åka på en konsert, men jag insåg att jag inte skulle hinna med det om jag skulle hinna prata i lugn och ro med K. Så jag valde bort konserten – har varit på så många konserter och uppträdanden av olika slag den senaste tiden, och inte pratat med K på länge, som sagt.

När vi pratat klart gjorde jag ett långsamt yogapass och åt sedan en sen middag medan jag såg en av alla de filmer som plötsligt visas på söndagskvällar… ”The Holiday”, romantisk dramakomedi med ett gäng snygga populära skådisar; jag har sett den tidigare och mindes inte riktigt att alla medverkande var överdrivna, hysteriska och amerikansk-könsrolls-bundna som de faktiskt var… men det är ju en lättviktig film med lyckligt slut, och det känns helt rätt att bara ta in lyckliga saker just nu. Även när de är totalt orealistiska och klyschiga… 🙂

Under helgen har jag funderat en hel del över om jag borde ta upp förra veckans frustration med min chef eller ej. Till slut kom jag fram till att jag borde det. Så i förmiddags bad jag chefen om ett samtal, och när jag visade honom det inledande mejlet som jag reagerade på i fredags, utan att först ge några signaler om vad jag tyckte eller kände, så reagerade han direkt på samma saker som jag… och när jag nämnde några av de episoder med dessa människor som situationen berör, så tyckte chefen att det var bra att jag tagit upp saken med honom. Han tyckte inte att det var en bagatell… det var skönt.

Han undrade om det var något som han kunde eller borde göra, men jag sa att det enda jag behöver från honom var ett uttalat stöd. Att han är lojal med mig om det skulle hetta till när jag tar tag i det hela… och det sa han att han absolut är… även om han föreslog sätt att hantera situationen på som indikerade att han ändå förväntade sig att jag skulle… hantera det mer sansat än han trodde att han skulle göra själv. Tyvärr är det oftast så att människor tycker att de själva har rätt att reagera både starkt och irrationellt, medan de har mindre tolerans eller förståelse för när andra gör likadant. I synnerhet kvinnor förväntas vara mycket mer diplomatiska, kontrollerade och hellre undergivna än arga… men men. Jag har själv inget intresse av att bli osams med de här människorna som det handlar om – men i en situation där de beter sig respektlöst, så måste jag ju reagera på det för att få till en förändring… det gäller bara att reagera på ett sätt som gör att det blir en konstruktiv förändring. Och jag är ingen direkt talang på att hantera när människor beter sig dissande eller respektlöst… jag blir oftast så överraskad över att folk kan bete sig så, att jag mest bara blir tyst och gör inget alls

Nåja, idag hann jag inte ta tag i saken. Hoppas att det finns tid och möjlighet i morgon, för jag vill inte gå och dra på det här, det mår jag bara dåligt av… och till slut kommer jag att strunta i det, som det oftast blir, fast den obehagliga känslan försvinner ju inte av det. Nå, det visar sig i morgon hur det blir.

I morgon har jag en sittning med chefen om en sak som vi behöver bli klara med. Hoppas att vi hinner få den saken klar, det är verkligen hög tid… fast det är tyvärr verkligen inte som jag inte har mer att göra innan årsskiftet än det är tid kvar på året. Suck… och julklapps- och julmatsstressen ligger över mig som en mindre ångestfilt, som inte lär försvinna innan julafton… men sedan är det ju ändå ett antal lediga dagar då jag förhoppningsvis hinner koppla av.

Idag kom vintern i alla fall. Mer på riktigt, sådär. Med flera minusgrader och lite fallande vacker, skimrande snö… det är härligt. Och jag har sett Dog whisperer, det är alltid intressant och lärorikt. Nu ska jag slå in några julklappar och förbereda så gott det går för att skicka… det vore skönt att ha någon del av julklappsstressen klar, och kan jag få iväg det i morgon så skulle det kännas väldigt bra. Sedan återstår bara klappar till dottern, till mamma och till dotterns pojkvän… dottern och jag har pratat om att följas åt för att köpa till pojkvännen, men frågan är om det blir någon tid då vi har möjlighet att göra det när den enda dagen då hon inte jobbar är på söndag… jaja, det får lösa sig på endera viset. Jag var extremt nöjd med klapparna till honom i fjol, och ännu mer nöjd med rimmen till de böckerna… 🙂 Kan bli svårt att överträffa det, men det får duga ändå, bara det blir något.

Annonser