Det finns ett talesätt…

… som är ”det är ingen idé att bli arg, för man blir bara förbannad”.

Vad det handlar om är nog att vilka känslor man än släpper fram och låter springa iväg med en, så skapar starka känslor bara ännu starkare känslor av samma slag.

Ofta är det nog bättre, på sikt, att försöka dämpa starka känslor. Styra om dem med tanken.

Och så tror jag att det finns en gräns där det inte längre är konstruktivt att inte bli arg.

Jag inser mer och mer hur lik jag är min pappa. Han hade ett oändligt tålamod när jag var barn… med allt och alla. Han uppfattades som ”alltid snäll”, och även för hans del så var det nog på gott och ont – maktsugna människor trodde, även när det gällde honom, att hans ovilja att explodera när de försökte klättra på honom eller trycka till honom, innebar att han var lite menlös och ofarlig. Samtidigt tyckte många om honom för att de kände sig trygga med att han inte exploderade titt som tätt…

Man kan alltid välja att bestämma sig för att den sortens människor som har ett behov av att ”maktmarkera” även när det inte är befogat, helt enkelt är en sorts människor som man tycker är oviktiga. Ointressanta små terriers som står och bjäfser på sin egen skugga i ett hörn.

Men det kostar energi att tvingas inta en sådan attityd. Man måste ta aktivt ställning i sitt inre, och låta sina egna handlingar följa den inre värderingen som man har kommit fram till, så att man verkligen behandlar de kloka och sansade och välvilliga människorna med respekt och ger dem utrymme, medan man ignorerar bjäfsarna. Alla är vi födda med instinkten att reagera på aggressivitet, för att vi behöver kunna rädda oss om den aggressiva skulle övergå till att hota ens liv. Det finns ett överlevnadsvärde i att förhålla sig till och ”hantera” aggressiva människor. Så man får jobba mycket med sina tankar och känslor, för att lära sig att inte reagera på aggressiva människor…

När jag hamnar i situationer där jag märker att människor beter sig mer eller mindre krävande eller maktmarkerande, så är min instinkt att ”oskadliggöra” konflikter och aggressivitet genom att hoppa förbi ”bråket” och direkt till lösningarna. Jag stannar oftast inte upp och tar en diskussion om hur det känns att bli illa behandlad utan annan orsak än att den andra har ett behov av att demonstrera ett övertag… Det finns situationer där jag faktiskt borde sätta ner foten och markera. För att den andra visar att den inte kommer att sluta testa gränserna förrän jag markerar. Och i sådana situationer är min startsträcka fram till övertygelsen om att jag har rätt att säga ifrån, ofta alldeles för lång…

Igår när jag berättade snabbversionen för min dotter av vad som hänt de senaste veckorna på jobbet, när det gäller de här människorna som har tjafsat med mig, så kom jag till slut fram till att jag behöver ta denna fråga med min chef. Att det inte innebär att jag är gnällig och missnöjd, utan att jag tar situationen på allvar och inser att det finns flera skäl till att lyfta den här frågan – inte bara för min skull, utan faktiskt för min arbetsplats skull. För även om det mesta av den där andra arbetsplatsens försök att styra och ställa utan att vilja bidra med konstruktiva attityder kring det som jag är ansvarig för, landar på mig, så har det också förekommit flera ”incidenter” som innebär att den andra arbetsplatsen tar sig rätten att försöka bestämma hur min arbetsplats ska prioritera bland sina resurser.

Den andra arbetsplatsen har uppgifter och ansvarsområden som innebär att de borde vara bättre än ”de flesta” på att förstå varför ”informationen” i den stora arbetsplatsen ser ut som den gör. I stället är det tyvärr min erfarenhet sedan många år, och den bilden bekräftar de tyvärr fortfarande kontinuerligt, att de har betydligt svårare för att förstå hur verksamheten ser ut och varför den fungerar som den gör… De är fruktansvärt duktiga på att avgränsa sitt eget ansvar för allt som de är inblandade i. Och visst är det så att om man inte ska bli utbränd så behöver man avgränsa och låta bli att ta ansvar för sådant som inte officiellt ligger på ens bord – men nu råkar det vara så att den arbetsplatsens ansvarsområden är av det slaget att de ska involvera en massa andra människor och finnas till för hela organisationen…

Jag är dödstrött på att höra dem säga ”det ligger inte inom mitt mandat”, när effekten av den avgränsningen blir att vissa saker blir omöjliga att genomföra. När de ovanpå den attityden har tendensen att vilja försöka bestämma över andras verksamheter på ett sätt som de definitivt inte har mandat att göra, så blir man till slut riktigt less… De vill inte ta fullt ansvar för sina egna områden, men de bestämmer gärna över andras.

Och det är mänskligt att vara på det sättet. Många människor lägger sig hellre i andras liv, än börjar med att styra upp sina egna. Det gör det dock inte mindre irriterande…

Det är här som jag tror att årstiden spelar in. Faktiskt. Det är mörkt, har varit det ett bra tag, och ljusbristen påverkar tallkottkörteln och därmed hormonproduktionen i kroppen. Möjligen är människan inte skapt för att vara så här socialt aktiv under den mörka tiden som vi numera är tvungna att vara…

För självbehärskningen rinner av folk, och får dem att släppa fram sina mer djuriska drifter. Förmågan att tänka och agera strukturerat försämras hos så gott som alla, och det förstärker så klart det kaos som uppstår när kommunikationen misslyckas…

Men med den där andra arbetsplatsen har jag känt mig hanterad med armbågen sedan jag började på det här jobbet som jag har nu. Och jag förstår att det handlar om en kombination av att de är medvetna om att de borde engagera sig och egentligen själva ta ansvar för frågan som jag nu har tagit på mig trots att det inte är uttalat delegerat till min arbetsplats (förutom på det viset att min roll har ansvaret för att administrera frågan), att de inte riktigt förstår den frågan och inte klarar att hantera komplexiteten när det gäller samarbete med andra som den frågan kräver, och framför allt att de är sura över att det inte var de som fick ansvaret från början för att utveckla den här administrativa frågan som jag nu har ansvar för. Det är i det avseendet som jag börjar tröttna ordentligt på deras attityd – jag tycker att de beter sig barnsligt som inte kan släppa att vad som än varit så är det nu som det är, och jag hade ingen del i att det var som det var så de får sluta straffa mig för något som jag inte har gjort…

Men det är faktiskt en av de mest revirpinkande arbetsplatserna inom den här delen av den stora organisationen.

När jag jämför både samarbetet och attityden kring fikabordet, mellan den arbetsplatsen (där jag alltså själv jobbat under en kort period för några år sedan) och arbetsplatsen som jag delvis varit på under det gångna året, så är skillnaden väldigt tydlig. Jag hör inte till någon av de arbetsplatserna längre, men ingen tittar frågande på mig när jag kommer och slår mig ner med dem jag jobbade med under året som gått. Det gör de på den andra arbetsplatsen… jag får nästan lov att motivera mig för att få sitta med dem. De välkomnar helt enkelt inte ”utomstående”… vilket också är otroligt illa, med tanke på arten av arbete och ansvar som den arbetsplatsen har.

Det som känns lite knöligt är att det nog inte skulle hjälpa om min chef pratar med deras chef. För det är inte den chefen som har skapat eller deltagit i att ”kulturen” utvecklats så som den gjort, på den arbetsplatsen… så det är inte troligt att den chefen har några större möjligheter att arbeta med att förändra den kulturen. Jag msåte helt enkelt själv ta det med var och en av dessa personer som odlar den här attityden… och jag har redan ägnat ganska mycket energi åt att försöka göra just det. Jag har pratat med var och en, och pekat på att ”nu är det som det är”, att det är oklart om det är de eller min arbetsplats som ansvarar för frågan som jag administrerar och att vi måste samarbeta för att den frågan ska bli bra med tiden… men den här jäkla armbågsattityden kommer tillbaka ändå, med ojämna mellanrum. Rätt som det är så får jag en känga som ”ansvarig” för något som de borde se sig som medansvariga för (eller egentligen huvudansvariga – de får faktiskt skylla sig själva att de tappat denna boll). Jag har pratat med alla dem som emellanåt har den där attityden och försökt få dem att förstå att jag är ensam om att ansvara för ett område som är ungefär lika stort som deras – medan de är en hel arbetsplats som hjälps åt… men det verkar inte som om de ens kan känna någon medkänsla med mig. Än mindre har någon lust att försöka samarbeta, snarare än att motarbeta mig…

Det är sådana här gånger som jag känner att jag total-ledsnar på att människor är så irrationella, expanderande och att de har så himla mycket ilandsperspektiv på sina liv…

Det är troligt att människan har överlevt som art, och expanderat så mycket på andra arters bekostnad på denna jord, för att vi har den där aggressiva expansionskomponenten i oss. Rent biologiskt. Förmodligen är det så att om alla människor hade fungerat som jag, så hade mänskligheten dött ut för länge sedan… livet på jorden handlar nog ganska mycket om att ”äta eller ätas”.

Men när jag tittar på den där sidan hos mänskligheten (och i synnerhet hos europeer, som det verkar, om man tänker på kolonisationen som europeerna genomfört runt om i världen), så har jag svårt att känna respekt för människan som art… framför allt blir det så otroligt tydligt att människan faktiskt bara är ett av djuren. Drivkraften att expandera på andras bekostnad, som en naturkraft, även när det inte behövs expanderas eftersom man har det tillräckligt lugnt och bra som man har det, känns inte särskilt förenlig med bilden av människan som ”högre stående varelse”…

Jag blir trött när jag tvingas mana fram en reaktion i mig mot andra, bara för att de själva inte förmår se var gränserna går för vad de har rätt eller anledning att expandera mot. Det kostar kraft och energi att tvinga mig till att frångå det vanliga förhållningssättet som handlar om att hoppa förbi tjafset och gå direkt på lösningarna, till att bli nödd och tvungen att bli arg, tänka ut hur jag ska sätta gränser, och driva igenom de gränserna… det ligger inte för mig att ha ett behov av att bråka. Som det uppenbarligen gör, för en del andra…

Annonser