Om att släppa, om att lyssna, och om öppenhet

Pratade en del i helgen med en vän om min ”beställning till kosmos” på kärleken i mitt liv, och det fick mig igår att leta rätt på den där listan jag gjorde för ungefär ett år sedan. Jag ville kolla vad jag egentligen hade skrivit på den och om det var något jag glömt eller borde formulerat annorlunda… eftersom den inte fungerade som avsett – den mannen jag ”fick”, visade sig ju vara någon jag trodde att jag känt väl i över 20 år, men som visade sig vara enormt psykiskt våldsam och dessutom ganska osympatisk på de flesta andra sätt också.

I samma burk där jag hade lagt beställningslistan, hittade jag en annan lapp som jag skrev samtidigt… den handlade om de saker (ffa människor och händelser) som jag ville släppa helt ur mitt sinne. Det var framför allt min pappa och exet, som jag ville bli kvitt, känslomässigt… och när jag hittade den lappen kände jag att ”felet” jag gjort, var att jag inte hade eldat upp den lappen sedan jag skrivit den – den fanns ju kvar, alltså blev de känslomässiga bindningarna kvar också… och jag tror, som jag minns det, att jag inte kände mig hundraprocentigt säker på att jag… vågade släppa exet. Trots att jag inte vill ha honom tillbaka. Det jag har varit rädd för, är nog att jag ska tappa möjligheten att hitta de fina aspekterna med honom hos en ny man, om jag ”glömmer” exet… tror jag.

Igår kändes det i alla fall fullkomligt självklart att det var dags att bränna upp lappen och verkligen lämna de saker som jag skrivit på lappen. Så jag tog med mig båda lapparna på min promenad i skogen, och på ett undanskymt ställe intill vattnet satte jag mig och eldade upp lappen med det jag ville släppa. Det kändes skönt. Sedan gick jag vidare till en ny plats, och där satte jag mig och läste upp, halvhögt, listan på egenskaper hos en man som jag önskade att kosmos skulle skicka mig. Jag hittade inga brister i den lååånga, detaljerade listan… möjligen var det en punkt som kan tänkas vara lite hämmande: att jag beställde honom inom tre månader, och att han skulle hitta mig. Förmodligen var jag dödens trött på att ta kontakter och att driva alla relationer själv, när jag skrev listan… 😉

Nå. Jag tror att den viktigaste aspekten i det jag gjort och gör just nu, är just det där med att släppa saker.

Dottern kom på middag framåt kvällen. Vi pratade och pratade och pratade, hade knappt tid att vare sig äta eller spela kort, som vi försökte… 🙂

Det mest… märkliga med vårt samtal, var att hon inledde med att säga att hon kände det som om hon har tappat livsgnistan. Att hon inte ser någon framtid för sig, inte ser fram emot något och inte känner någon glädje när hon tänker på något alls… inte heller sådana saker som hon alltid har blivit glad av tidigare. Precis som jag, så har hon varit ganska ”lagom” socialt aktiv och gjort saker som ”är kul” under de senaste veckorna, men trots detta så kände hon det som om hon var isolerad och inte hade något liv…

Det som var märkligt var alltså att hon beskrev sin känsla för sitt liv, just nu, i princip exakt så som jag har känt det… och jag har inte sagt ett ord till henne om det. Ännu märkligare blev det när hon sa att hennes pojkvän, alldeles spontant, hade sagt för några veckor sedan att han inte kände någon livsglädje… att allt bara kändes som grå-grå, grå-grå…

Och eftersom både jag och min dotter är sådana människor som vill förstå och se om det finns mönster i saker så att man kanske kan lära sig att hantera det som är, så letade vi omständigheter: vädret de senaste veckorna är en ganska självklar faktor. Det har varit mörkt och regnigt oavbrutet i några veckor. Människohjärnan och -kroppen reagerar på vädret, oavsett vad vi tycker om vädret. En annan faktor som både hon och jag har drabbats av under de senaste månaderna, är att saker har gått sönder i ovanligt hög utsträckning. Vilket har inneburit en massa merarbete, som tagit energi. Resan till det som skulle vara det varma och vackra landet, som dottern och hennes pojkvän företog sig för några veckor sedan, blev en sådan total katastrof att det egentligen inte är möjligt att så mycket kan bli så fel och dåligt… det har slitit hårt på våra känslor – mest för dottern och pojkvännen såklart, men det tog otroligt hårt på mig också att veta hur djupt besviken hon blev på denna resa som hon drömt om sedan hon var liten… det gjorde ofattbart ont i mitt hjärta att min dotter skulle behöva stå ut med denna smärta, när det enda som hon verkligen behövde och förtjänade var att allt skulle bli underbart…

En sak som vi också har gemensamt, jag och dottern, är att vi har förändrat våra liv extremt mycket det senaste året. Jag har bytt arbetsuppgifter, arbetsgivare, kollegor och lokaler helt och hållet, dottern har slutat skolan och jobbat på heltid på det ställe där hon också jobbat under något år (och där hennes chefer gjorde livet till ett helvete för henne och medarbetarna) och sedan har hon bytt jobb till ett helt nytt och annat ställe… Både för henne och mig betyder jobbytena stora förbättringar, men det kostar på att anpassa sig efter det som är helt nytt och att hitta sin egen trygghet i helt nya sociala sammanhang. Dessutom har hon flyttat hemifrån – något som givetvis påverkar både henne och mig fortfarande…

Jag tror att både hon och jag lever i ett slags ”efter-kris-läge” efter alla år då hon har mått dåligt och blivit sinnesskadande behandlad hos sin far. Jag fick ta skiten för allt hennes dåliga mående, och jag fick ensam se till att ”laga” henne, emellanåt mot hennes vilja eftersom hon vant sig så vid att skada sig själv för att hon inget var värd hos sin andra förälder… och hon har äntligen fått kliva ut i ett liv som inte dikteras av några ”gamla” ramar – och det som först kändes som en enorm frihet, har blivit grå och väldigt slitig vardag, och hennes kompisar som gått arbetslösa sedan studenten börjar en efter en att planera för att flytta härifrån, eller resa…

Jag sa till henne att jag har tänkt på att det faktum att jag har varit alldeles ensam om att bära henne och mig de senaste åren, medan jag har kämpat på alla fronter för att försöka skapa mig ett bra liv – och att det inte har funnits någon kärlek i mitt liv som har kunnat göra mig gladare eller avlasta mig emellanåt, kan ha påverkat henne negativt… att den bild hon har med sig av ”hur det är att leva som vuxen kvinna”, har blivit synonymt med att slita så inihelsike för försörjningen och att inte få någon glädje gratis, för att mitt liv tyvärr har sett så ut under hennes sista år innan vuxenheten. Jag vet att jag inte har gnällt särskilt mycket, jag vet att det jag har visat henne är att man ska tro på sin förmåga att skapa sig ett bättre liv och att man inte ska fastna på hindren utan resa sig och gå vidare direkt, men… det har varit en kamp. För både henne och mig, är det inte mycket som har kommit enkelt eller gratis… vi har fått jobba som dårar för allt gott vi har fått, eller skapat oss.

Det kunde ha varit värre. Det kunde ha varit fruktansvärt mycket värre… vi kunde ha varit utan både mat och husrum, vi kunde ha levt med någon som misshandlade oss… ja, utan att lista allt som kunde ha varit värre, så får jag konstatera att det inte alls har varit så hemskt – relativt sett. Men jag jämför med förutsättningarna som jag hade, medan jag växte upp… med praktiskt trygga, kompetenta föräldrar som levde tillsammans och aldrig bråkade, och vänner som faktiskt både lyssnade och förstod när jag behövde prata… vi lyssnade på varandra, och det var en gåva för oss alla att vi hade varandra. Visst hade jag jobbiga saker att hantera när jag var i dotterns ålder, men de yttre ramarna var så enormt mycket tryggare än de varit för min dotter… och någonstans sörjer jag det. Jag sörjer att mitt enda barn inte har fått den uppväxt som jag ville, trodde och faktiskt räknade med att hon skulle få…

Å andra sidan har hon en mamma som faktiskt förstår alla känslor. Som hon kan prata med om allt som hon vill och behöver prata om. Som kan ge feedback som hjälper henne att komma vidare med saker som hon inte vet hur hon ska hantera. En mamma som faktiskt står på sina egna ben, och klarar allt som är nödvändigt att klara, alldeles på egen hand… men framför allt har min dotter en mamma som alltid finns till hands om dottern behöver henne, och oavsett på vilken ”nivå” hon behöver det.

Det hade inte jag.

Igår pratade hon en hel del om sina kompisar. Att de är så olika, att de alla har bra sidor men att ingen… är som hon.

Och en sak som vi konstaterade, båda två, var hur konstigt vi tycker att det är att så otroligt få människor förmår sätta sig in i ens situation, eller känslor… inte ens om de själva har varit i liknande situationer, kan (eller vill?) de förstå.

Hur tydligt både hon och jag än förklarar vad vi känner, och varför, så verkar det knappt finnas någon som har förmågan att sätta sig in i situationen och säga ”jag förstår”.

Och vi är båda både frustrerade och förvånade över det. Hur kommer det sig att de flesta människor inte verkar kunna sätta sig in i andras situation? Är jag och min dotter verkligen så ovanliga i vår empatiska förmåga? Jag tycker inte att det är några märkvärdigheter det handlar om, för det mesta – de flesta saker som vi berättar om våra känslor och upplevelser, har våra vänner själva berättat historier om från sina liv… men när vi berättar, så är det som om de bara inte kan förstå…?

Det vore en sak om vi uttryckte oss väldigt luddigt och kryptiskt. Men vi är väldigt tydliga, både hon och jag… det finns oftast inget som går att missförstå… och ändå gör de vi har omkring oss det. De projicerar sig själva eller något annat på det som vi berättar, och vi får mer eller mindre väldigt märkliga responser på det vi säger… hur kan det komma sig?

Emellanåt säger min dotter att hon längtar efter mig ”för att du är den enda som lyssnar, förstår och bryr dig”. Och visst, så är det väl med föräldrar och barn, det finns kanske ofta inga utanför familjen som ställer upp eller bryr sig om lika djupt och mycket… men jag tycker faktiskt verkligen att dotterns kompisar uppvisar… ovanligt dålig förmåga att sätta sig in i och visa förståelse för hennes situation och känslor. Och för egen del så tycker jag nog att antalet människor som inte förstår det jag berättar, eller inte vill höra, har blivit större med åren…

Är det den självcentrerade nutidskulturen som yttrar sig på det här sättet? Eller hade jag bara extrem tur, som barn och ung, som faktiskt hade ganska många vänner som… lyssnade, och i alla fall försökte förstå? Vi visade varandra respekt och förståelse även när vi inte kunde känna igen oss i andras känslor eller situation – och idag visar människor inte förståelse, trots att de haft liknande erfarenheter själva… hur kommer det sig?

Jag vet inte. Jag har inte svaren. Men när min dotter säger att hon känner det som om livet bara kommer att fortsätta vara en grå uppförsbacke i motvind och att det inte blir bättre än så här, så säger jag till henne att så måste det inte alls vara. Det finns ingen ”naturlag” som säger att livet ska vara så här kämpigt… vi har bara inte haft turen att hitta ”nycklarna” än. Vi har jobbat som fullkomliga idioter på att hitta och samla på oss nycklarna till det goda i livet, både hon och jag… men vi har inte haft turen med oss, så mycket som vi borde haft i förhållande till våra ansträngningar. Och jag tror faktiskt på det. Trots att ingen av oss känner livet i oss nu och inte ser någon lycklig framtid i våra kristallkulor, så finns det inget alls som säger att det måste vara så här alltid.

Kanske är det till och med så att man behöver fastna så inibomben i känslan av att allt bara är skit… för att man till slut ska slå sig loss ur den, och göra något alldeles oväntat, för både en själv och omgivningen – något som sliter tillbaka livskänslan… kanske.

Och så har jag funderat en del på det här med öppenhet. Att vara privat och personlig och att fläka ut sina känslor och åsikter, för andra att se och ta del av…

Jag hade ett samtal med ett par kollegor på lunchen idag. Vi pratade om nätet, som kommunikationsmedium, om anonymitet och vad det för med sig i form av att vissa missbrukar förtroendet som ”samhället” på nätet ger, och häver ur sig s.k. ”näthat”… om mobbing och kommunikationskultur, och om sårbarheten som det kan innebära att visa upp ”privata” saker om sig själv så att människor som man inte tänker på att de finns där kan ta del av det. Om ungdomars omedvetenhet om riskerna med att exponera sig… och samtalet landade i frågan om vilken grad av ”öppenhet” som egentligen lämpar sig.

Egentligen inte för nätet, utan överhuvudtaget…

Den ena kollegan, som är av den lite äldre skolan som är skeptiska till ”passiva aktiviteter” som att sitta framför datorn eller titta på TV, sa med lite snörp på munnen att ”en del skriver ju varje dag på Facebook, om vad de gör, smått som stort – ska man verkligen fläka ut sig sådär, om sitt privata liv??” Den andra tyckte att vi måste prata med våra barn om riskerna med att ”berätta allt” eller lägga ut bilder som barnen tror att det bara är deras kompisar som ser, trots att de visar upp dem på publika ställen… och att ungarna ser det som om de har en sluten krets av nära vänner i sitt forum, samtidigt som de använder nätet för att de faktiskt söker bekräftelse och vill bli sedda, så på ett plan vet de ändå att ”alla” kan se det de gör på nätet.

De har bara inte en global verklighetsbild… deras hjärnor är inte tillräckligt utvecklade för att fullt ut kunna föreställa sig resten av världen, den som de inte ser i sin fysiska vardag.

Och jag nämnde att jag bloggat i många år, och att bloggandet har medfört en konstant pågående diskussion, bloggare och bloggläsare emellan, om hur ”öppen” man kan/får/bör vara om sina känslor och sitt liv… att det blivit oerhört tydligt för mig vilka otroligt stora variationer det är mellan olika människor, både i synen på vad man upplever som ”privat” och hur man tycker att man ”får” exponera sina känslor och sitt liv inför andra människor.

Jag nämnde också att jag trillade på en blogg idag, när jag sökte efter kontaktuppgifter till ett lokalt serviceställe, där tjejen som skrev inte bara talade om vem hon själv, hennes pojkvän, vänner och släktingar var, vad de hette och var de bodde, utan också hängde ut namn på personer som arbetar på lokala företag och som inte hade personlig koppling till henne själv. Hennes blogg skulle sannolikt åka dit på personuppgiftslagen, om någon skulle anmäla den… och jag skulle gissa att den tjejen inte tänkt tanken på att det hon skrev kan läsas av dem som det berör, eller att hon bryter mot lagar med sättet som hon skriver på. Hon var tillräckligt ung för att förmodligen vara en av dessa ”ungdomar” som har det där kluvna synsättet på ”det man gör på nätet” – att det är till för ens närmaste, men man lämnar det publikt för att kanske någon ny och spännande människa ska komma in i ens bekantskapskrets.

Ena kollegan pratade om att tidningarna borde censurera oerhört mycket hårdare bland de mer eller mindre sinnessjuka kommentarerna som hopar sig på deras webbupplagor. H*n jobbar inte själv som publicist och har inte haft någon anledning att fundera över ”yttrandefriheten” i sammanhanget, h*n tyckte bara att för tidningarnas egen trovärdighet borde de inte vilja bli förknippade med den sortens kommentarer som vanligtvis haglar in på varenda artikel som de skriver, oavsett vad det handlar om…

Jag insåg att mina år, och erfarenheter, i kommunikativa sammanhang på nätet, har gjort mig en aning luttrad. Jag accepterar att det förekommer oerhört mycket otrevligheter på nätet, från människor – men jag hanterar det genom att vägra delta som ”kanal” för den sortens beteenden. Jag tror numera att enda sättet att motarbeta de otrevliga uttrycken för mänskligt beteende som internet möjliggör, är att inte upplåta utrymme för den sortens uttryck när man kan, och att konsekvent ”kliva av” alla slags diskussioner när de börjar hamna helt utanför hagen (vilket de tyvärr oftast gör nuförtiden – det handlar allt mer sällan om att man ”diskuterar” saker som man är oeniga om, utan nivån på de otrevliga kommentarerna eller meddelandena handlar vanligtvis inte om ”ämnet” överhuvudtaget).

Men jag tryckte på, till kollegorna, att nätet fyller en väldigt god och behövd funktion för människor som behöver få sätta ord på jobbigheter i sina liv som de inte kan eller vågar prata med någon om. Att man, faktiskt fullständigt anonymt och utan att ”röja” några detaljer om sig själv som kan göra en identifierbar, kan få skriva öppet om sina känslor, relationer, liv… och på det sättet både få stöd och förståelse från andra, lika anonyma, människor, på ett sätt som man kanske aldrig har upplevt i sitt liv AFK.

Det var där någonstans, i samtalet, som jag såg på kollegorna att… nja. De var ganska skeptiska till att man ”ska få” vara hur öppen som helst, med sig själv… ”ska det verkligen vara nödvändigt att fläka ur sig?”, tänkte nog inte bara den ena utan också den andra kollegan… 😉 Och jag sa att ja, jag tycker att det är viktigt att vi för dialoger med varandra och med våra barn, om hur öppen man ”får” vara – inte bara på nätet, utan överhuvudtaget.

För vi svenskar är nog i allmänhet lite väl slutna om oss själva – framför allt för vårt eget bästa… det är inte bara inom psykoterapin som man vet att människors känslobördor kan lätta och rentav försvinna, om vi får dela med oss till andra om våra upplevelser av att vara människa.

Och med nätets stora variation av människor, i åldrar, klasser, kön, läggning, härkomst… så blir det tydligare än man får chansen att få syn på det i sitt vanliga vardagsliv (där de flesta man umgås med kommer från liknande sociala sammanhang), att det faktiskt inte finns några allomfattande, specificerade och allmänt vedertagna ”gränser” för ”hur öppen man får vara”. Det har blivit väldigt tydligt för mig, som trots allt har befunnit mig på nätet i väldigt hög grad under flera års tid… och när jag tänker på att de flesta av mina kollegor, kanske av svenskar överhuvudtaget, fortfarande använder nätet i stort sett bara för att söka (statisk) information och kunskap och för att köpa/sälja saker, dvs inte för att kommunicera djupt, brett och allmänmänskligt med andra människor, så… inser jag att det kommer att behövas att vi pratar mycket och ofta med de människor vi träffar i vår vardag om ”var gränsen går för hur öppen man får vara”, innan den allmänna uppfattningen om den gränsens relativitet, blir till en medvetenhet och en kunskap som man känner respekt inför.

En annan tanke, om öppenhet… Jag läste några ord på en blogg som handlade om att man kan använda sig av sin öppenhet som ett sätt att dölja sina känslor. Jag känner inte igen mig i just det, men jag har tänkt på att… om man är ärlig och öppen med sig själv, mot sin omgivning, så ger man dem snarare mindre än mer att… ge sig på, om de skulle vilja. Är man öppen med sig själv, så finns det inget dolt och sårbart som människor kan skada, avsiktligt eller oavsiktligt.

Man behöver nog vara ganska stark i sig själv för att våga och orka visa sin själ, sin personlighet, sina fel och brister och alla sina handlingar, för andra människor. Ända sedan jag fick veta i tonåren, av gemensamma vänner, att min närmaste barndomsvän sedan sju år tillbaka hade pratat skit om mig den senaste tiden så fort som jag lämnade rummet, har jag varit klar över att allt du säger till andra människor måste du vara beredd att stå för – eftersom det kan komma fram till den som du pratat om. Allt jag skrivit på nätet har jag redan från början varit helt klar över att jag kan komma att bli ställd till svars för, från människor som känner mig. Så allt jag skriver på nätet – står jag för. Samma sak gäller vad jag säger till andra människor. Det är fullt möjligt att jag skulle skämmas om jag blev ställd till svars för något jag sagt eller skrivit, i synnerhet om någon har tagit illa vid sig av det – men jag kommer aldrig att säga ”det där har jag inte sagt eller skrivit”, när jag vet att jag har det.

Jag tror faktiskt att den som är öppen med sig själv och visar sin sårbarhet, blir mindre sårbar än den som gömmer sig bakom tystnad, tjusiga omskrivningar eller hemlighetsmakeri. Nu pratar jag inte om att vara anonym eller inte – öppen är man som människa, inte som ”identitet”.

Och jag tror att vi alla kan lära oss mycket om oss själva, varandra och om att vara människa, om vi delar med oss mer av våra inre. Anonymt eller ej.

Annonser