Dagen började

med att jag vaknade alldeles för tidigt, med tanke på att det är lördag… och med den obekväma insikten om att jag har varit ganska dålig på att ta hand om mig, den senaste tiden. För mycket jobb, för många sociala sammanhang att vara tvungen att vara aktiv i, på jobbet… leder till att jag glömmer att äta bra, och dricker för mycket kaffe. Snusar för mycket också. Överhuvudtaget är det som om jag omedvetet straffar mig själv, när det är för mycket… jag har ändå kämpat som ett djur denna vecka för att styra tankarna i rätt riktning, och jag har inte fått tankarna att koppla ihop sig med goda känslor.

Ganska ofta undrar jag om det verkligen finns någon anledning att traggla vidare genom livet fram till åttiårsåldern… för jag kan inte se att det kommer att hända fler saker som har betydelse, i mitt liv, och inte heller kan jag se att jag behövs för något eller någon. Jag menar inte att jag funderar på självmord – utan bara att jag inte kan komma på vad som är vitsen med att fortsätta strävandet… De sista åren då dottern bodde hemma, var jag under perioder slut och allt kändes bara hopplöst och omöjligt. Då tänkte jag, till och från, att… ”jag måste leva tills hon flyttar hemifrån och klarar sig själv, men sedan slipper jag fortsätta leva”… Faktiskt tycker jag nog att det enda skälet jag haft för att leva, de senaste åren, har varit för att se till att både hon och jag överlever.

Jag gör som jag tror på, jag styr tankarna och gör saker som kan vara bra för mig fysiskt och/eller psykiskt, men det handlar bara om ett underhåll… jag minns faktiskt inte när jag kände livet i mig senast. Jag är glad dagligen och har lätt för att se både trevliga och roliga saker, händelser och människor, men det når inte ända in… jag känner mig vilse, dödstrött och helt frikopplad från alla sammanhang i livet. Hittar liksom inte igen något hopp… eller någon gnista av tro på att det finns saker kvar i mitt liv som kan få mig att känna mig… trygg, glad, lycklig…

Det är inte så att jag mår direkt dåligt. Eller känner mig otrygg. Det är mer att jag ser tillbaka på min livskurva… och ser att på varje stora ”plus” i livet, så har det varit minst tio ”minus” också… ända fram till nu, egentligen. Nu… är vardagen ganska trygg, bitvis väldigt vänlig och trevlig, och så har jag gått på ett antal riktiga smällar med män som gått in för att försöka knäcka mig, som har tagit en massa energi som jag faktiskt inte hade… fast det märkte jag inte förrän efteråt.

Jag har helt enkelt inget lager att ta av. Ingen buffert, längre. Den har jag nallat på, i föräldraskap och jobbduktighet och i att hantera lite för många människor som har varit ganska mycket för otrevliga, under så många år… ja, egentligen sedan dottern föddes, faktiskt. Fast inte alls på grund av att hon föddes. Jag har gått på minus sedan dess – inte hela tiden och inte bara, men totalt sett… till slut orkar man nog inte fortsätta tro att ”snart så är det min tur att få det bra”… åren går, och det kommer nya, hårda smällar, men inte det där övergripande positiva, den där vändningen kommer aldrig… jag har trott några gånger under det senaste året att nu så håller det nog på att vända. Och på jobb- och försörjningsfronten har det definitivt gjort det. Jag har ett jobb som är otroligt roligt och stimulerande för det mesta, och arbetskamrater som är… trevliga. Inte ens någon chef som försöker trampa sönder mig, det är en ganska ovan sits… 😉 Jag har gått från en arbetsplats där det sociala tonläget är… tondövt, får man nog säga, alldeles utan finesser och där jag har varit en av få med någon grad av social kompetens, och med chefer som är maktgalna, till ett par arbetsplatser som… närmast får jämföras med himmelriket, tror jag. Det är underbart och borde vara vilsamt, men jag har blivit så van vid att träffa kantiga och socialt och emotionellt inkompetenta människor hela dagarna att jag har glömt hur man gör när man umgås med vanliga människor…

Men på det privata, personliga planet… har det inte vänt. Jag har i stort sett ingen familj alls längre, ingen som man kan lita på eller luta sig mot när det blåser.

Jag tycker att exkollegan faktiskt behandlar mig illa, i sin strävan att återta sin självbild som den trogne, älskande och perfekta maken och familjefadern, men hans typ skulle jag också vilja ha som partner – dvs en man som fortsätter att vara lojal med mig och familjen… den sista spiken i den tillitskistan, slog exet i. Jag trodde inte att han kunde överge mig och oss så totalt som han gjorde… jag hade alla skäl att tro att han var en sådan lojal man.

Men så var det inte. Och eftersom jag inte kan se hur en man signalerar om han tänker vara lojal med mig eller inte, eftersom min ”radar” på det området bevisligen inte har fungerat, så… vet jag inte hur jag ska förhålla mig till de män som kommer min väg. Jag inser också att min emellanåt rejält krävande attityd mot de män jag träffat, beror på att jag har helt slut på skäl till att lita på en man…

När jag var ute vid sjön idag kom jag att tänka på en gång när jag promenerade där och pratade i telefon med Ma. Jag minns att jag var oerhört hård mot honom… vi pratade, som oftast, om hans situation med hans barn. Och idag insåg jag att anledningen till att jag var så hård mot honom, var att jag ville ”tvinga” honom till att bli den där mannen som… går att lita på. Och det visade han ju att han inte var, genom att ha noll koll på hur han skulle agera med sina barn…

Jag såg ett avsnitt av Dr Phil häromdagen som handlade om en kvinna med extremt kontrollbehov. Hennes man fick inte klä sig som han ville, han fick inte disponera de gemensamma pengarna alls… ja, det var ingen ände på hur extrem hon var i sitt kontrollbehov. Men nu hade hon sökt Dr Phils hjälp, för hon förstod att det inte var okej att vara så mycket kontrollfreak som hon var. Dessutom höll hon på att tappa orken till att ha koll på allt, dygnet runt… Och det som kom fram efterhand, var att de gånger i hennes liv som hon hade lämnat över kontrollen till andra människor… då hade hon blivit utsatt för ett sexuellt övergrepp som femåring, för att skydda sin yngre syster, och blivit våldtagen som 18-åring… ja, alla gånger då hon släppt lite på kontrollen, så hade det gått åt helvete, faktiskt. Verkligen.

Och Dr Phil, som fått ta del av hennes ”avgörande händelser och människor” genom att han ställer de frågorna till alla sina gäster, sa till henne att han tyckte att det verkligen inte var konstigt att hon inte ville lämna ifrån sig någon kontroll… att det snarast var ofattbart att hon klarade av livet alls, egentligen.

Och jag tänker på alla oss som har mer eller mindre kontrollbehov… jag känner inte till någon som är så extrem som den kvinnan, men många försöker kontrollera saker som inte går att kontrollera eller som inte är viktiga. Förmodligen har vi alla liknande händelser med oss i bagaget… jag har det i alla fall. Och jag har dessutom, de senaste åren, snarare gett upp all kontroll, över allt… det jag sa till exkollegan igår om att jag aldrig ”slåss” för att någon ska tycka om mig, är en variant av det. Jag tror inte att jag har minsta lilla förmåga att påverka människor till att känna, vilja eller göra saker som jag vill, om de inte själva har kommit på det först… jag undervärderar förmodligen min förmåga att påverka andra människor. Ger upp direkt, när någon säger ”nej” till att hjälpa, ställa upp på eller tycka om mig… sådan har jag inte alltid varit. När jag kom hem från dagens promenad, slog det mig att jag har varit ganska ”bråkig”, alltså för att vara tjej (hade jag varit kille och gjort som jag gjort så hade ingen ens tänkt på det). Jag brukar påstå att jag inte är konflikträdd, men inser att alla de stenhårda tacklingarna som jag fått under de senaste tio åren faktiskt har gjort mig till en som hellre blir förnedrad än tar strid… för att jag lärt mig att det kostar mig alldeles för mycket att ta de där striderna, och jag ”vinner” ändå inte.

Det är lite den känslan jag bär på, den inställningen kanske… vetskapen om att vad jag än gör, så blir det ändå inte som jag vill eller behöver. Och då kostar det mig mindre kraft om jag helt enkelt låter bli att försöka, från första början… jag har tagit ”Sinnesrobönens” budskap lite för långt. Eller rättare sagt: nog har jag förstånd, men mina erfarenheter har lett mig till att emellanåt felbedöma skillnaden mellan sådant som jag kan förändra, och sådant som jag inte kan förändra och därför bör släppa. Jag släpper för många saker och situationer, numera… ger helt enkelt upp, faktiskt.

Slåss inte för mig själv.

Och jag har slagits för mig själv, helt vansinnigt mycket har jag gjort det, som yngre… det hjälpte inte heller. Jag tror faktiskt inte att man kan få någon att tycka om eller vara lojal med en… om den inte vill det själv.

Men jag förstår att jag förmodligen har lärt mig fel. För jag ser ju att det finns människor som med sin ”charm” lyckas manipulera hela sin tillvaro till att äta ur deras händer… och visserligen tycker jag att det är rätt äckligt att se människor manipulera eller låta sig manipuleras, och jag vill inte ha människor nära mig som lämnar över kontrollen över deras känslor och liv i andras händer. Men jag förstår att det jag lärde mig, av mina föräldrar som inte tyckte om mig och inte stod (eller står) upp för mig, var att det faktiskt inte finns några sätt som jag kan få människor att vilja tycka om och vara lojala med mig… och det faktum att jag tror så, leder förmodligen till just det.

Hur jag ska göra för att förändra den saken har jag faktiskt ingen aning om… jag kan inte se hur man lär om, på det planet. Jag kan stå upp för mig själv och säga ifrån när jag tycker att någon trampar in för mycket eller på fel sätt, jag tolererar inte respektlöst bemötande mot mig, men jag vet inte hur man gör för att bli omtyckt… nu har det ju funnits ganska många människor genom mitt liv som har tyckt om mig ändå, men jag har inte hittat en man som är lojal med mig på det sättet som exkollegan är med sin fru. När det kommer till kritan så tycks jag ha valt män som… har sin lojalitet någon annanstans än hos mig. Förmodligen för att det är det jag är van vid… det är en blind fläck i mitt synfält.

Och jag undrar om jag kommer att hinna lära mig att lita på en mans lojalitet, innan jag dör… det är svårt nog ändå att hitta en man som jag både gillar som personlighet och blir attraherad av. Och ska han dessutom vara singel, så… ja, då finns de ju inte. Inte där jag bor… så är det ju faktiskt.

Men jag lider alltså av någon slags… utmattning, just nu. Har kämpat länge för att försöka hitta orken att göra ”kul saker”… men bara fått inse att… de saker som jag tidigare har tyckt varit kul eller som jag borde gilla att göra, väcker… i bästa fall en känsla av… nöjd, eller något. Inte glad… och jag tror att det handlar om att jag verkligen behöver både kärlek och trygghet med en annan människa… jag behöver tanka, fylla på. … inte bara ge, som livet annars ser ut, och har gjort lite för länge…

Annonser