Det är ont om män

som är… intressanta, värda att lägga energi på, som människor… sa jag till exkollegan när vi fikade idag.

Och när jag säger det, så är det med ganska stor sorg.

En man jag kommunicerat med en del under sommaren, skrev i ett mejl som jag tror var formulerat mycket mer av kvinnan som är förälskad i honom (och som han inte är förälskad i men inte heller ”markerar” det ställningstagandet mot – vilket jag tycker är hänsynslöst) än av honom själv, att ”vi har läst din blogg och sett ditt manshat”.

Han svarade inte på min fråga vilka ”vi” som han som jag skrev med, plötsligt hade blivit… 😉 Nå, vi har tydligen alla väldigt olika gränser för vår integritet och moral.

Härom dagen skrev han uttryckligen att det är hans ”sanning” att det är andra människor som skapar hur vi mår och känner oss. De orden stämmer väl med hans förhållningssätt mot mig i vår mejldialog, och även i saker han skriver om sin ex. En människa som… har släppt kopplingen till ”det vanliga livet”,  som har varit sjukskriven ganska länge pga utbrändhet, och som påstår sig vilja bli ”frisk” igen men som samtidigt vidhåller sin totala maktlöshet över sin egen hälsa och livssituation… det gör det väldigt tydligt för mig att det är en människa som varken vill eller kan bli ”frisk” (det är väldigt relativt vad vi kallar ”friskt” eller ”sjukt”, därav citattecknen – jag tror inte att jag kan avgöra om en människa är frisk eller ej).

Jag är inte läkare eller någon annan slags alternativ ”hälsokunnig” heller. Men jag är alldeles övertygad om att den som håller fast vid att det är andra människor som ansvarar för mina känslor… den människan har inga förutsättningar för att komma till ett läge där den mår tillräckligt bra för att fungera i ”det vanliga livet” igen. Den som inte förstår att ingen annan än man själv kan bestämma hur man ska reagera på sin omgivning… den som på allvar tror att andra styr ens känslor medan man själv inte har något alls att säga till om… den kommer ganska troligt aldrig att må bra med sig själv.

För det är ytterst ovanligt att människor får leva med enbart mjuka, gosiga, osjälviska, generösa, varma, kärleksfulla människor omkring sig… mänskligheten ser helt enkelt inte ut så. Människor kräver utrymme. Så fungerar människor. Och det betyder emellanåt att de kräver ett utrymme som någon annan har.

Intressant nog ägnar sig denna man åt att agitera emot våld och förnedring av kvinnor. Han som tyckte sig spåra ”manshat” hos mig… eller så lämnde han bara över hela tangentbordet åt denna kvinna, som älskar (och tror sig vara ihop med) en man som inför hela världen berättar att han inte är förälskad i henne och att han är singel, och lät henne ”klassa” mig som manshatare. Jag vet inte. Det enda jag kan konstatera är att han, eller de, inte ser nyanser och inte förstår skrivna ord.

Exkollegan, som är man, höll med mig till hundra procent. Mitt konstaterande, om män, var något fullkomligt självklart. Och han, precis som jag, har nära vänner som är män… så om jag är manshatare så är han det också. Är det någon som har kommit på tanken att beskriva en man som manshatare? Eller är det ett begrepp som är synonymt med ”feminist”, och som egentligen inbegriper endast kvinnor som vågar sig på att uttrycka någon grad av kritik mot den mansroll som alldeles för många män (de flesta omedvetet) väljer att kliva in i – för att det ger dem privilegier som de inte skulle få om villkoren i vårt samhälle vore rättvisa?

Jag är inte ett enda dugg manshatande, i alla fall. Jag är uppriktigt ledsen och besviken över att så få män… anstränger sig för att göra sig intressanta för kvinnor, genom att försöka odla lite personlighet, medkänsla, intresse för andra människor och flexibilitet. Sådär som kvinnor gör. Och har gjort under osannolikt lång tid. För mäns skull.

Men det är ont om män som det är värt att lägga energi på att försöka lära känna. Eller att försöka ha en fungerande relation med. Det tycker dessutom de flesta av mina manliga vänner… det är inte en tillfällighet att de män som har kvinnor som vänner, gör det valet. Även de har insett under livet att kvinnor vanligtvis är mer intressanta, roliga och inspirerande att umgås med… inte för att kvinnorna smickrar deras fåfänga, utan för att kvinnorna får dem att utvecklas. Tänka. Och bli glada

Och den enda lilla sorgsna taggen i mitt hjärta, över att exkollegan är gift och vill fortsätta vara det, beror just på det. Att jag numera vet, alldeles för väl, att det verkligen inte står mig ”tusen åter”…

I övrigt var det ganska skönt att ha detta samtal idag. Jag fick uttrycka det jag ville säga – att jag alltid har tyckt att han är oerhört sympatisk, att jag verkligen beundrar hans förmåga i sitt jobb (och att jag tycker att det är sällsynt med människor som är så självklart kompetenta som han) men att jag hela tiden har sett det som en självklarhet att han är lyckligt gift med sin fru och ska så förbli, och därför blev förvånad och förvirrad både av hans agerande på festen och av hans ord sist vi pratade – jag fick säga det, på mitt aningen distanserade och sakliga sätt. Utan att han… tog över, med känslor och spekulationer… och det berodde uppenbarligen på att han verkligen insett sedan vi pratade sist, hur riskabelt det är för honom att… ge fullt uttryck för sina känslor. Det kändes som ett bra samtal, för att han inte skickade ut lika mycket blandade budskap, och var rejält tillbakadragen… just så som jag förväntar mig av en man som är gift eller upptagen. (Eller kvinna, för all del, men jag hamnar inte i liknande situationer med kvinnor.) Det var skönt att få se honom… sådan som jag faktiskt förväntar mig att han ska, skulle, vara. Det var ett bra samtal, för respekten… och med det menar jag självklart inte att jag inte skulle respektera honom om han blev förälskad i mig, men att min bild av honom är att han både är väldigt ärlig och öppen och har en klar… moralisk gräns. Som jag själv…

Jag sa att jag blev glad och väldigt smickrad av de saker han sa om mig sist vi pratade. Och rejält berörd… förvirrad. Att jag behövde lite tid att sortera, landa i det som är, efter det… och bad om ursäkt för att jag kanske betett mig avvisande dagen efter då vi sågs i fiket. Han sa att han förstod, och inte tog illa upp. Han sa att han inte ville såra mig. Och jag sa att jag vet det.

Jag frågade om han undvikit mig de senaste veckorna. Först sa han, distanserat och nästan lite irriterat, att nej, det hade han inte, det hade varit så mycket annat bara… och jag köpte det, lät det vara så. Och då sa han att… ja, kanske på ett omedvetet plan, att han ändå… för att det kändes lite jobbigt… och när han frågade vad det var under festen som jag reagerat på, och jag berättade det han sa om att dansa – och att det inte var vad han sa, utan hur, så… såg jag på honom att han visste att jag hade rätt. Men sedan sa han att han inte riktigt kände igen eller kom ihåg situationen… och sedan fortsatte han med något om att jag kanske tolkat honom fel eftersom vi inte känner varann så väl, och jag gav honom rätt – så är det ju. Vi känner inte varann så väl på det viset… och han fortsatte med något om att ”vi har ju inte umgåtts på fester innan, kanske är man lite osäker på… hur man ska vara…” Han har såklart flera skäl till att inte vilja erkänna vare sig för sig själv, mig eller sin fru, vad han tänkt och känt… samtidigt har han ju redan ”erkänt”. För mig. Både idag och tidigare.

Det enda som kändes en aning mindre bra eller bekvämt, var att han hade en tendens till att försöka få det hela till att det skulle vara jag som har visat och uttryckt intresse. Inte han. Han t o m nämnde Glenn ”kaninkokerskan” Close – helt opåkallat… och så konstaterade han, när jag sa att ”det är verkligen inte-jag”, att det var en aning fåfängt av honom att ens tänka tanken… och så här i efterhand så känner jag att jag faktiskt blev förolämpad av att han ens tänkte tanken. Han pratade också om ”att skydda sin familj” (fast i ett annat sammanhang), och… ja, det verkar inte bättre än att han är rejält sugen på att försöka göra om det som har varit till att det är jag som drivit alltihop – och kanske även att han är det oskyldiga offret för mina trollkonster… typ. Han sa inget sådant rent ut, men kontentan av att han utan minsta lilla anledning nämnde filmen ”Farlig förbindelse” (som han dessutom sa att han inte sett!?) tyder på att hans frus reaktion, som uppenbarligen fungerat som en hink kallt vatten över hans huvud som fått honom att ”nyktra till”, har lett till att han vill friskriva sig från att ha känt… det han känt, för mig. Känner, förmodligen.

Sedan vi socialpratat om jobb och annat, på ett ovanligt svalt sätt faktiskt (plötsligt börjar jag förstå att hans varma, men för mig vanligt medmänskliga, sätt mot mig innan, kanske innehöll känslor som jag då inte alls kunde se), sa han till slut: ”nå, vad var det du ville?”

Och jag blev en aning ställd. ”Ville”… vad då, hade jag sagt att jag ville något…? Nej, det hade jag inte… och han fortsatte: ”ja, eftersom du ville träffas?” Eh… jaha… jaså. Var det på det viset vi skulle ha det. Efter att han pratat om hur jag skulle delta i hans familjesammankomster… inte riktigt schysst mot mig, får jag säga. Men väldigt tydligt att han hade mycket att bevaka och försvara, och kanske framför allt – han har insett att hans agerande mot mig fram till och med vårt senaste möte, inte alls är förenligt med den bild han vill ha av sig själv… men det känns trist att han låter mig betala för sina egna beteenden och känslor.

Men det var å andra sidan ungefär vad jag väntat mig. Så den här gången blev jag inte… överrumplad. Som jag talade om för honom att jag faktiskt blev, vid vårt förra möte… över hans ord, att han uttryckte… såpass mycket känslor, och att han tänkt så mycket kring mig och oss som han gjort, och som jag inte gjort…

Jag frågade honom hur han mådde. Han svarade ”jo, bra”, och beskrev sedan den fysiska hälsan. Berättade också om sociala aktiviteter, och födelsedagsfirandet för frun som varit nyligen, där vänner kommit på besök och det pratats och umgåtts till sent på natten… och eftersom han sagt ett antal gånger nu att han känt sig frustrerad över att han inte har några nära vänner här och att de inte har några riktigt bra gemensamma vänner, så väntade jag på att han skulle utgjuta sig om hur härligt det varit att ha vännerna här… men det han utgjöt sig om, var hur sent de varit uppe på natten. Och till slut, efter en lång berättelse om tillresande och övernattande vänner… och denna sena natt… så avslutade han med ett knappt märkbart ”och det var kul”.

OK. Förvånad. Jag, alltså.

Sedan frågade jag vad han sagt till sin fru, och hur hon reagerat. Han sa att hon blivit svartsjuk. Ganska nöjd såg han ut, över det… kanske handlar detta bara om det? Att han vill få sin frus uppmärksamhet, eller bekräftelse? Inte ovanligt i så fall… och jag sa att det inte förvånade mig ett dugg. Att jag rentav hade blivit förvånad om hon inte blivit det.

Och sedan sa han något som handlade om att han ändå hade berättat… censurerat, för henne, tolkade jag det han sa. ”Man kan ju välja hur man lägger fram det”, sa han, och jag frågade hur han lagt fram det men han passade på den frågan… jag misstänker förstås att han i stora drag påstått att jag velat träffa honom för att förklara honom mitt intresse. Och inte att det som hände, var det omvända

Han frågade hur jag hade tänkt och känt. ”Menar du innan vi pratade sist, eller efter?” Han menade innan… och jag sa att… ja, eftersom min bild var att han var gift, och jag förutsatte (som jag alltid gör) att han var lyckligt gift, så hade jag faktiskt inte känt något särskilt, innan… jag sa att jag hade tänkt att han nog är en av ganska få män som… jag skulle må bra tillsammans med. Han såg glad ut över det. Men på något vis så lyckades jag nog vara tillräckligt tydlig med att… det han uttryckte att han känt och tänkt, sist vi sågs, överraskade och påverkade mig väldigt mycket. Och han såg en liten gnutta störd ut över att jag sa att det var på ett teoretiskt plan… inte känslomässigt. Och efter det pratade han om sina tankar kring oss och sina känslor för mig, som ”teoretiskt sett”… 😉 Jag vill honom inget illa, men jag går inte med på att bli pratad om i samma mening som om Glenn Close, i den filmen… jag kan köpa att han har ett behov av att flytta över både känslor, handlingar och avsikter på mig, för att rentvå sin självbild. Men när han gör det genom att smutskasta mig, så… går jag inte med på det. Jag var dock tydlig med att vårt förra samtal påverkade mig väldigt mycket, gjorde mig väldigt berörd.

Han tyckte att det ändå var tur att inget… mer… hänt mellan oss… ”inte för att det skulle ha kunnat göra det, men på ett teoretiskt plan”… 😉 Yeah, right… 😉 Men jag lät hans uppenbara speglingsbehov passera, och sa att jag höll med. Att det hade blivit väldigt mycket jobbigare för alla parter om det hänt mer än att vi pratat… och han sa att han tyckte att det kändes bra att vi kunde prata om det. Han sa något om att han inte varit i en liknande situation sedan… tjugoårsåldern.  Jag frågade vilken slags situation han menade, och… ja, det var nog första gången jag sett honom… tappa ansiktet lite, leta efter orden… men jag ville ju bara att han skulle förklara vad han menade. Till slut… snirklade han ur sig något om… ja… att han varit intresserad av någon som… och jag fattade fortfarande inte. ”Menar du att du varit intresserad av någon annan, medan du varit i ett förhållande?” Ja… det var det han menade. Och med tanke på hans uppenbara… reaktion… på min fråga, så får jag väl anta att hans intresse är lite mer än ”intresse”. Men nu hade han ju bestämt sig för att han vill behålla självbilden av den trogne maken, så då kunde han inte säga det rent ut.

Jag förstår att han har ett behov av att hålla distansen, för att han vill fortsätta vara lycklig i sitt äktenskap och med sin roll, och att det kanske yttrar sig i att han försöker få det att verka som om jag ”jagar” honom… jag förstår hans behov. Men jag har ingen lust att ta rollen han tilldelar mig… eftersom den inte stämmer med verkligheten. Och för att han förnedrar mig, han förminskar mig… inte bara i relation till den jag är, utan faktiskt också i relation till vad han egentligen både tycker om och känner för mig. Och när han sa för säkert tredje gången under detta samtal (förutom de gånger han sa det sist vi pratade) att han inte ville såra mig, så brast nog mitt tålamod lite… och jag sa att jag vet, du behöver inte säga det, och det är ömsesidigt… för jag kände att han sa det för att få ett litet övertag. För att det skulle bli självklart att han, som har ett förhållande, skulle vara den som hade makten… och det gick jag inte med på. Så är det inte.

När jag sa att jag alltid blir glad av honom och att jag känner att det ger mig mycket att umgås med honom, sa han att det är ömsesidigt. Och att om jag hade haft en partner så hade vi förmodligen kunnat ge varandra de bitarna genom att umgås parvis… men eftersom jag inte har det, så är det en aning uteslutet att jag skulle umgås med honom och hans fru… 😉 Han sa att när han sagt till sin fru att han tipsat mig om sin svåger (dvs hennes bror), så hade hon utbrustit: ”är du inte klok, tror du att jag vill ha in henne i familjen när jag vet att det var dig hon var intresserad av från början!?”… och vi skrattade lite, båda två, och jag sa att… tid. En sak i taget. Man måste inte göra allt på en gång…

Det låter både ganska sunt och fullt begripligt att hans fru reagerat som hon gjorde – det enda som är lite konstigt är väl att han inte verkade se det komma, medan han drömde sig bort i spekulationer om honom och mig…

Jag var väldigt tydlig med att jag inte vill såra honom eller på något sätt röra till det för honom och hans familj. Jag sa också att det snarare ligger för mig att dra mig undan, när jag märker att jag inte är önskvärd… och så är det. Alltid, med alla människor. Jag var jättetydlig med att jag inte tror ett enda dugg på att man kan ”förföra” någon som inte är med på noterna – att jag inte skulle kunna få honom att välja mig, oavsett hur mycket jag skulle kunna krumbukta mig… jag är medveten om att den tesen inte alltid stämmer och att ganska många människor är osannolikt lättflörtade, men det ändrar inte min inställning. Jag skulle inte kunna falla för någon om jag inte ville det… och om jag trodde att jag skulle kunna ”snärja” honom, så skulle det säga ganska mycket om min (totala brist på) respekt för honom. Han höll med mig.

Om man vill kan man uppfatta det jag sa som att om han skulle falla för mig, så förutsätter jag att han tar det fulla ansvaret för det. Faktiskt sa jag just det också – fast inte om honom och mig, utan generellt: att jag förutsätter att vuxna människor bär ansvaret för sina egna känslor och val, själva… och det höll han med om.

Jag förstår att han inte är så tvärsäker på att han vill välja bort mig som han försöker intala sig själv och alla. Men jag förstår också att han är säker på att han vill behålla sin fru och sin familj… och jag gillar det. Det känns… sunt. Han vill ha ”familjen”, han har längtat länge efter det och är verkligen i fas för att satsa på det nu… och det känns som en sund inställning, att vilja behålla det. Samtidigt sa han att han och frun inte egentligen haft möjlighet att prata mer om sina känslor kring detta, det hade varit för många sociala aktiviteter och frun hade jobbat och varit bortrest ganska mycket sedan dess… visst kunde jag ha grävt lite i hans känslor kring sitt liv. Han slängde ut ett antal trådar. Men nu ville ju jag inte att vi skulle komma varandra närmare, eftersom situationen ser ut som den gör… så jag fångade inte trådarna. Jag kunde ha gjort mig mer ”oumbärlig” om jag velat. Men med en man som han, vill jag ha allt eller inget… åtminstone så länge som han är så ambivalent med vad han känner. Förhoppningsvis kan vi hitta en mer ”ren” vänskap igen – vi pratade en del om det, att hitta tillbaka till där vi var – men vi är inte där nu, och jag vill inte vara den som utgör hans känslomässiga stöd medan han samtidigt förnekar mig, på något vis…

Han sa att han blev smickrad av att jag såg honom som en möjlig livspartner, bortsett från att han är upptagen alltså. Väldigt smickrad. Och jag får inte ihop det riktigt, fast det handlar ju enbart om min bedömning av honom och mig… inget annat. Så det var inget jag nämnde. Det hade ju inte med honom att göra.

Jag sa att det kan ta lite tid och vara lite klurigt att hitta en umgängesform som känns okomplicerad, när man på vissa plan känner varandra väldigt nära, och på andra inte alls. Han förstod vad jag menade, och höll med.

Han berättade att han hade haft rollen som ”älskaren”, när han var yngre. Och att hans erfarenhet var att de kvinnor han haft förhållanden med, hade gått tillbaka till sina män till slut. Att det inte hade gjort honom så mycket… och jag sa ”det kanske passade dig ganska bra?”, och han… trodde att det kanske var så. Jag vet inte om han tänkte tanken att det kanske är så för mig, nu… att det passar mig ganska bra att… konstatera att det finns en man som jag tror att jag skulle må bra av att leva med, och som tror detsamma tillbaka, men som är upptagen och därför ingen som jag måste satsa på… men jag tänkte tanken. Har gjort det innan också. Och han är allt annat än korkad, på alla sätt tror jag, så han tänkte nog tanken han också…

När vi gick tillbaka sa jag att vi kanske kan ses och fika ibland, för att liksom försöka hitta tillbaka till den där mer balanserade relationen… och han sa att… kanske inte just nu… nu behövs det kanske lite…paus. ”Fast det kanske gör lite ont”, sa han… och jag förstår hur han menar, om han känner att han inte riktigt har koll på sina känslor – risken finns att vi ändå hamnar där som vi inte vill, i det röriga… jag kanske inte heller kan behålla kollen på mina känslor. Vi kanske inte kan umgås som vänner… i värsta fall aldrig… helt enkelt för att några parallella varianter av oss, faktiskt har både känslor och tankar och vetskapen om att vi är som gjorda för varann…

Och som sista avslut ville jag… kolla så att han inte känt att jag puttade bort honom. Jag vet inte om han förstod hur jag menade, jag hoppas det, för det jag ville att han skulle få veta var ju… allt det positiva som jag tycker, tänker och känner, om honom. Han sa att han inte kände det så. Om det var sant eller inte vet jag inte, men jag såg på värmen i hans ögon och hans min att han tog emot min avsikt.

Och så kramade han mig innan vi skildes… han kramade mig. Och jag kramade tillbaka. Ingen passionerad kram från någondera hållet, mer… värme. Fint.

Sedan har dagen varit mer än full av olika slags möten, väldigt socialt och trevligt har det varit, och jag har jobbat massor med att fixa till saker som blev fel sedan vi publikgjorde den där grejen i måndags.

Och i mitt nästa liv ska jag nog fortfarande gifta mig med den där exkollegan. Och med Caroline af Ugglas, som jag blir rent lycklig av att se och höra… 🙂 I mitt nästa liv ska nog kärleken vara lite friare, tror jag. Svartsjukan och ägandebovet lite mindre, bland dem jag har omkring mig. Exkollegan kan få vara gift med sin fru också, förresten. Och jag med Caroline af Ugglas. Och med en annan kollega, som jag inser beter sig plötsligt reserverat mot mig av samma skäl som exkollegan – han är också gift och planerar fortsätta vara det, men han har nog också ”fallit” lite för mig… och jag tycker att han är underbar. Intelligent, humoristisk, medkännade och jäkligt kompetent. Det är nog ungefär de sakerna som är mina ”kriterier”… 🙂

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s