Duktig

Jag slet som en tok hela helgen… inte mycket vila blev det. Men jag gjorde de saker jag skulle, och är nöjd med det ändå. Har nu ett ganska rent hem, en hel cykel med vinterdäck, en hel persienn, pantade burkar, diskat och tvättat och inköpt mat… gjorde dessutom yoga, och hann med en mysfika med dottern och familjen och att prata en massa med C i telefon. Men jösses så slut jag var, igår eftermiddag… först en vecka med överdimensionerat mycket jobb, varav det mesta handlade om att ha koll på hur mycket information som helst, och sedan en fysiskt arbetsam helg på det… inte riktigt en jättehöjdare.

Och idag har allmänheten fått ta del av allt det som vi gjort. Känslan, av att få se alltihop ”levererat”, var… ja, för ovanlighetens skull kände jag en riktigt förlösande kick, och lättnadskänsla samtidigt. Jag och en kollega som jobbat extra mycket med detta, flamsade runt som om vi var drogade… luften gick verkligen ur, laddningen släppte. Och vi som har kämpat ihop allt detta som andra nu kan få ta del av, vi känner allihop att… detta måste vi bara få fira. Vi behöver faktiskt få jubla lite… 🙂 Det blir nog något firande inom de närmaste veckorna, men vad och var ska vi prata ihop oss om.

För första gången på drygt två veckor, såg jag idag exkollegan i lunchrummet. Jag hade ätit klart och skulle bara ta en kopp kaffe med mig till rummet, och han kom då. Ganska sen lunch alltså… och… ja. Jag ska försöka beskriva mina observationer, för att kanske få syn på… vad det är som händer egentligen.

Jag såg honom i ögonvrån, satte muggen i kaffeautomaten och vände mig sedan om och såg på honom. Han… visste tydligtvis att jag var där. Först tittade han rakt fram (dvs åt annat håll än där jag var), och sedan vred han på huvudet – först tittade han på båda sidor om mig men inte mig, och när han märkte att jag inte tänkt låtsas att jag inte såg honom, tittade han på mig…

Han log varmt och såg väldigt besvärad ut samtidigt. Hur man nu kan göra det, men det gjorde han. Jag log, varmt som vanligt, sa ”hej” med mjuk röst, sådär som man gör när man möter någon man inte sett på ett tag och blir glad av att se… och så gick jag fram mot honom. Och han växlade mellan att… försöka bete sig naturligt (dvs som innan vårt samtal), se glad ut och… ja, plågad är faktiskt det rätta ordet. Han såg plågad ut. Så jag frågade, undersökande och uppriktigt, ”hur är det?”… och han sa ”jo, bra”, fast rösten lät som om han hade ont någonstans… och blicken flackade. Men så frågade han tillbaka, ”hur mår du?”, och det syntes att han verkligen ville veta, och just då var han närvarande i mötet… och jag svarade att det är bra.

Det var som om… luften var så full av… att vi har pratat, att det har lett till någon slags situation som gör att han uppenbarligen vill undvika mig, och det var inte att tänka på att säga något om det, där i lunchrummet… det fanns inget sätt att ”väder-och-vind”-snacka oss fram till att vi borde ses och prata. Så jag skippade allt small talk, och frågade hur hans vecka ser ut. Båda visste att jag menade att vi borde ses, det behövde jag inte säga. Och han började med att säga att tisdag och onsdag är fulla… litegrann kändes det som om han egentligen ville säga att han inte har tid att prata med mig någonsin, men sedan konstaterade han på egen hand att torsdag och fredag nog är möjliga… Min känsla av vad han signalerade, var: ambivalens. Han ville jättegärna få fika med mig – och samtidigt absolut inte på några villkors vis alls.

Så… stark reaktion…? Varför? Vi pratade ärligare och närmare än man vanligtvis gör ens med någon där intresset är ömsesidigt (och möjligt), under ett fika för ett par veckor sedan, men inget annat har hänt – vi har inte ens träffats sedan dess… så vad handlar de där starka känslorna om?

Jag sa att jag trodde att fredag funkade för mig, och att vi skulle kolla våra almanackor och höras om en tid. Och på något vis kändes det som om vi skildes åt med lättnad, för bådas del… Lite senare på eftermiddagen kollade jag min almanacka och planerade för andra möten, så då ringde jag honom. Frågade hur hans fredagförmiddag såg ut, och jo, han hade tid… och det kändes så osedvanligt spänt och osäkert, kanske gjorde vi varandra osäkra, jag vet inte, men det känns så konstigt, och faktiskt lite ledsamt också… jag tycker ju verkligen om den här mannen och vill inte förlora honom i jobbsammanhang… eller som vän heller. Vad är det som har hänt som gör honom så enormt spänd och stressad av mig…?

Efteråt funderade jag på om det är en så bra idé att träffas och prata, igen. Hur goda oddsen är för att det kommer att leda till något bra, bättre… och när jag tänker på alternativet – så inser jag att alternativet är att vi ska fortsätta att undvika varandra på jobbet. Hur kul eller lätt eller trevligt är det… det känns ju helt befängt. Så vi måste prata.

Kanske handlar hans reaktion om att han blev sårad när jag undvek honom, dagen efter vårt förra prat. Kanske tänkte han, efter det, att jag alltid skulle försöka undvika honom och det skulle bli pinsamt och jobbigt alltid… eller kanske handlar hans starka reaktion om att han insett att han klev för nära mig. Kanske tror han att jag tänker försöka förföra honom – en del i hans reaktioner tyder på det… eller så har han helt enkelt förstått att han närapå varit otrogen med mig, känslomässigt. Och att det inte är förenligt med hans äktenskap… kanske har frun blivit ledsen. Kanske har han kommit fram till att de känslor han visat mig, inte alls har någon bäring – kanske har han snarast kommit fram till motsatta känslor…? Och i så fall varför, när vi inte ens har setts sedan det samtalet? Ja, jag måste nog helt enkelt få veta av honom vad det är som är fel, och så måste vi försöka ta oss vidare från den punkten och till något gott och tryggt… jag önskar att det ska vara möjligt.

För på något vis och av något (eller några) skäl, så verkar det rätt tydligt att han inte mår så bra… och det vill inte jag. Att han inte ska må bra.

Jag önskar att någon kunde förklara för mig vad hans reaktioner handlar om… jag är ju som sagt totalt orutinerad på flirt- eller relationsfronten, jag vet inte hur jag ska läsa tecknen längre… och jag har fortfarande inte riktigt hämtat mig från insikten att hans syn på, och känslor för, mig, inte är/varit så ”bara-vänskapliga” som jag trott, och som mina trots allt varit för honom.

Puh… jag vet inte om jag ska se fram emot att få veta, få kontakt, eller om jag ska gruva mig, inför fredagens prat…

Annonser