Fransk nougat och rödvin

är efterrätten till middagen idag. Väldigt mumsigt.

Dagen började med att jag vaknade en stund innan sex. Helt onödigt, men vad gör man. Jo, man tänder några ljus, och oljelampan med citrusdofter, tar en mugg grönt te och lägger sig på spikmattan en stund… lyssnar på en skiva med vackra ljud, och kikar lite i dagens tidning. Och en stund senare gör man sig en riktig frukost, med kaffe, yoghurtdrink och ett par mackor, och tar med det till sängen där man hamnar i egyptiska dofter, färger och känslor en stund, via en bok.

Sedan blir man långsamt påmind om persiennen som behöver lagas, och cykeln (som spenderat natten i badrummet för att tina upp) som behöver fixas.

Det är vad man gör.

Så när förmiddagen inte har lidit alltför långt, kliver man ur säng och pyjamas och in i duschen. Därefter tar man fram det Stora Tålamodet, när man griper sig an det otroligt motsträviga företaget att lossa ett bakhjul från en skitig och oljig cykel, men framför allt, att bända ut en slang ur dess alldeles för tight sittande däck… jo, jag svor lite fult där en gång när verktygen slant för femtitionde gången, men tog mig raskt samman och Vägrade Ge Upp.

Och tålamodet lönade sig. Eller vad det nu var som gjorde att resten av hålletandet, hållagandet, avbändandet av sommardäck och påbändandet av vinterdäck, samt ipillandet av slang och pumpande av däck (med en cykelpump vars munstycke INTE ville sluta tätt runt ventilen så att pumpandet resulterade i både såriga och uttröttade fingrar, svett och ryggvärk). Cykeln hamnade i badkaret och blev åtminstone nödtorftigt tvättad, innan återsättandet av bakhjul inklusive växelanordning (med några lossanden för att jämna till kedjespänning och balansering av hjulet) ägde rum.

Vinterdäcket visade sig vara osannolikt lätt att dra på fälgen. Om detta kommer att resultera i framtida cyklingsbekymmer återstår att se.

Och när bakhjulet var på plats igen var klockan närmare tolv, och jag insåg att om jag skulle hinna med alla ärenden jag planerat göra innan alla butiker stängde, så fick framdäcket allt sitta kvar som det var, en stund till… Jag ringde dottern, som även idag var trött och less och på halvrisigt humör. Vi kom till slut fram till planen att ses på stan, fixa ärenden och sedan träffa hennes lillasyster och pappa för gemensamt fika.

Och så har vi haft en fantastiskt mysig eftermiddag, där alla varit trevliga och lillasyster (som träffar mig mer sällan än varannan månad och därför inte riktigt känner mig längre – och som dessutom har en viss skepsis mot mig eftersom hon snappat upp att ingen av hennes föräldrar är jätteförtjusta i att hon gillar mig) till slut lyckades glömma bort att hon inte förväntas gilla mig, och gjorde mig sällskap på toa mot slutet av fikat… 🙂 Vi har tittat på och köpt en del kläder till dottern. Jag köpte henne en tröja innan vi träffade de andra, och när dottern provade en blus och en kofta men inte tyckte sig ha råd att köpa båda, frågade hennes far mig (i smyg) om jag trodde att det vore okej om han köpte blusen åt henne… jag förstår verkligen inte alls hur han kom fram till att han skulle fråga mig om det, men det gjorde han. Och jag sa att det nog vore väldigt snällt mot dottern… 🙂

Ja, vi har haft värsta, eller bästa snarare, familjeidyllen idag. Lugnt och avslappnat. Alla var glada. Och jag fick veta att den där separationen med sambon, som både han och hon annonserat både för barnen och resten av omvärlden… den var visst satt lite på vänt. Igen. För åttielfte gången. Och jag frågade honom inte hur han tänkte när han annonserade separationen för barnen… kanske borde jag ha gjort det, men min erfarenhet säger mig att det inte skulle ha resulterat i något annat än att han blivit defensiv. Han skulle inte ha lärt sig något av det. Tyvärr.

Jag har också fått inse att han förmodligen har fler relationer ”med potential” än jag har. Så är det kanske – den som har, skall givas mer… och den som inte har, den ser inte skymten av en tummetott ens. Det är verkligen så att ju längre jag lever, desto mindre fattar jag… i alla fall på vissa områden. Jag skulle inte för allt smör i Småland vilja vara i min dotters fars sits med hans sambo, eller i hennes sits heller för den delen. Deras liv verkar… snåriga, svårhanterliga och svårbegripliga även för dem själva, och de verkar leva på den där känslomässiga berg- och dalbanan som jag blir trött bara av att tänka på… passionen. Jag ser inga som helst lockande komponenter eller aspekter av att leva i det.

(Vilket påminner mig om att mannen som dök upp förra helgen, inte har hört av sig sedan jag beskrev vad som är viktigt för mig i livet och vad jag söker… och jag är inte ett dugg förvånad över att han inte hört av sig. Jag förstår till fullo att en kvinna som är så klar som jag är över mig själv och så trygg med att det är naturligt att önska sig…. det jag söker, alltså ärlighet och tillförlitlighet snarare än känslosamhet=instabilitet, är… en liten aning för mycket för så gott som alla män.)

Nå. Hemma igen, har jag ätit min middag medan jag tittat på ”Sommarpratarna” på SVT24. Reprisen av programmet där Alex Schulman, Kattis Ahlström, Lena Endre, Kjell Sundvall och Nisse Salomonson åt specialkomponerad lunch tillsammans, och pratade med utgångspunkt från saker de nämnt i sina Sommarprat i somras.

De pratade om:

– huruvida konstnärer bara gör det de gör för att få andras bekräftelse
– hur man reagerar på och hanterar negativa recensioner på det man gör
– skam
– om dagens barn, som ofta får genomleva flera ”happily ever after”-relationer och familjekonstellationer i takt med att föräldrar skiljer sig och byter partners, förlorar eller vinner mest på det
– om man kan tänka sig frisk.

Och jag konstaterade att det mesta av det som de pratade om, är sådant som jag har som återkommande teman i mitt bloggande… 😉

Just nu fick jag flest tankar kring de två första av ovanstående punkter. Samt det faktum att jag urskiljde ganska tydliga könsskillnader på några av områdena, framför allt ”skam” och ”bekräftelsebehov”.

”Bekräftelsebehov” är ju en fråga som jag har vridit och vänt en hel del på. I programsammanhanget blev det väldigt tydligt att männen hade ett mycket större bekräftelsefokus i sin syn på människovarandet. ”Man” har ju sagt i många år att män inte tar på sig nya ansvars- eller arbetsområden om de inte får ekonomisk ersättning för det, och jag har själv träffat på chefer som tyckt att de måste överlönesätta manliga anställda inom ett yrke som i övrigt domineras av kvinnor – med motiveringen att ”han är ju man, han kommer att söka sig vidare till andra jobb om han inte får bäst betalt eller andra förmåner”. Jag skulle gissa att männen i programmet återspeglade den delen av mansrollen, genom att ganska tväsäkert mena att allt konstnärligt arbete handlar om att få andras bekräftelse. Det är säkert så, för dem. Både Kattis och Lena gav dock många exempel på hur de utvecklade sina kreativa behov och förmågor utan att någon såg/hörde/visste om det… och jag tror att kvinnor kanske har mindre fokus på att det de gör ska ”belönas” av andra, för att kvinnrollen innebär att lära sig att få mer skit än beröm för vad man än gör. Ska man orka fortsätta leva, som kvinna, är det nödvändigt att sluta söka andras bekräftelse…

Sedan hade de en otroligt intressant diskussion om hur de har hanterat negativa recensioner, genom livet. Alla (utom dr Nisse, kanske) menade att de negativa recensioner eller omdömen de fått som pekade ut dem som personer, hade satt sig som en tagg i hjärtat som tagit lång tid att bli av med. Om de alls blivit av med den.

Kjell beskrev det på ett sätt som jag genast kände igen mig i… Han berättade att när han gjort sin första film, ”Vi hade i alla fall tur med vädret”, så hade en recensent sågat den så jämsmed fotknölarna att när han läste recensionen så kände han inte ens igen sig, eller filmen… det var just det som slog an en ton hos mig.

Att bli totalsågad med ord som beskriver en på ett sätt som man inte ens känner igen sig i.

Just det har jag upplevt, flera gånger, i bloggandet. Att en negativ kommenterare påstår saker om mig som jag inte alls känner igen mig i. Och som jag kan ägna ganska mycket tid och energi åt att försöka förstå hur någon kan ha läst in, i de ord jag skrivit… och det var också vad sällskapet i programmet beskrev – att man blir så förvirrad av de negativa beskrivningarna som man inte känner igen, att man till slut väger sina ord så mycket på guldvåg att man tystnar helt. När man inte förstår hur någon kan se alla de där negativa sakerna som man själv inte alls kan se ingår i ens personlighet eller liv… så blir man till slut bara tyst.

Kattis sa något om att ”ägna massor av tid och energi åt att försöka förstå det som någon säger sig se, tycka, uppfatta”… och alla sa att dessa hårda ord som var negativa och/eller nedsättande om dem som personer, hade förändrat dem som människor.

Det känner jag igen.

Skriver man en blogg så får man tydligen, i alla fall i Sverige, vara beredd att ”betala för ett kändisskap” som inte finns. Eller, om man nu råkar ha fått det genom att många läser ens blogg och pratar om den, så ska man tydligen ta på sig en roll som innebär att det är fritt fram för vem som helst att såga en som person.

Jag tjänar inga pengar på mitt bloggande. Har aldrig gjort. Jag skriver inte för att få bekräftelse – gjorde jag det, så skulle jag knappast stänga av kommentarsfunktionen – och mitt bloggande betalar inte mina räkningar, dvs jag har det inte som mitt levebröd. Men det verkar som om svenskar förutsätter att en människa som visar upp sig – vare sig det handlar om att måla tavlor, spela teater, skriva böcker, spela musik – eller blogga – blir någon slags lovligt villebråd. Det blir okej att vräka allt sitt eget dåliga humör, sina egna projektioner och/eller sin oförmåga att förstå det som andra människor förmedlar, som en stor jäkla koskit i ansiktet på den som har mage att tro att den ”är något” genom att tala om att, och vad, den tänker, känner och gör.

Det var faktiskt oerhört skönt att få höra dessa erfarna, kompetenta människor som jobbar i branscher där de ses som ”kändisar”, berätta om hur oerhört lång tid det kan ta dem att komma över en total sågning av deras prestationer och/eller deras personer. Det fick mig att tänka att om de, som faktiskt ändå är proffs, tycker att det blir personlighetsförändrande att bli sågade som människor, på sätt som de inte känner igen sig i, av människor som de inte känner, så måste det ändå vara ganska normalt om jag, som är en vanlig, okänd, privat människa, blir skadad i själen för ett bra tag, av personangrepp av de slagen som jag fått i mitt bloggande.

Det var dagens reflektioner. Ha en fin lördagkväll.

Annonser