Knappast magiskt

blir detta inlägg… det är liksom en sådan sak som jag… kämpar för att hitta tillbaka till… den magiska känslan av livet.

C ringde igår, från en mobil med sinande batteri. Vi var mitt i att prata om det där med glädjen i livet, när hennes batteri dog… inte för att det var hela världen. Men min tanke handlade just då om… att jag inte minns när jag senast kände… livet, i mig.

Jag har det bra. Livet är nästan bara snällt med mig, nuförtiden. Människorna jag möter i min vardag är… ja, de flesta av dem är faktiskt närapå magiska, så himla trevliga, intressanta, vänliga och vanliga är de… och jag har funderat på, några dagar, medan jag promenerat hem från jobbet, vad jag skulle kunna tänkas göra eller försöka uppleva för att känna den där självklara livsenergin som jag trots all levt i största delen av mitt liv.

Idag funderade jag även på hur mitt liv skulle kunna tänkas se ut om inte internet fanns. Bortsett från att datorer och internet är nästan det enda som jag jobbar med nuförtiden, trots att min utbildning inte alls handlade om det, så funderade jag på hur jag skulle använda min fritid om datorn och internet inte fanns.

Det fick mig i sin tur att reflektera över hur mycket det faktiskt är, av livsvillkor, som skiljer mellan bara två generationer. Mina föräldrar föddes ungefär när det andra stora kriget som drabbade Europa var slut. Allt blev långsamt bättre, under deras uppväxt, de fick mer av allt, materiellt och bekvämlighetsmässigt. De lärde sig dock att inte ta överflödet för givet, så allt detta överflöd… bländade dem nog, på ett sätt som det inte gjorde för min generation. När vi föddes var mycket av det materiella och hälsomässiga överflödet, en självklarhet och inget man behövde kämpa för att få.

Men det fanns inga datorer och inget internet. Det kom till för oss, som en del av vår vardag, sedan vi blivit vuxna. Vi har minnen av hur det var att leva när inga datorer fanns, för vanliga människor. Min dotters generation minns inte hur det var när datorerna inte fanns. Och hela vårt nuvarande samhälle är genomsyrat av fenomen som har kopplingar till datorer och internet… jag vet inte om det går att jämföra med något annat fenomen, när mina föräldrar var unga? Bilen, kanske? TV? Ja, TV är nog en fungerande jämförelse – på motsvarande sätt som dagens unga inte kan föreställa sig en hel dag utan datortid, blev vi nog mer eller mindre beroende av TV, som generation betraktat. Men vad ägnade sig fyrtiotalistgenerationen åt när de växte upp – finns det något jämförbart med TV eller datorer? Jag tror inte det… jag tror att de gjorde fler saker. Olika saker. Dansade, gick på bio, hånglade i baksätet på bilar… spelade kort, musik, idrottade. Det är vad jag tror – kanske inte exakt de sakerna för alla ur den generationen, men variationen.

Så… hur skulle mitt liv se ut, om jag hade varit i 40-årsåldern, fast 40 år tidigare? Ja… jag skulle inte handla en låda färdiglagad indisk kryddstark kyckling med ris, som jag värmde i mikron när jag kom hem. Jag skulle inte sitta vid datorn och kanske inte framför TV:n i så hög utsträckning. Jag skulle… ägna mer tid åt att laga mat, äta den, och diska, gissar jag. Kanske mer tid åt handarbete. Kanske läsa mer, och kanske skulle jag anmäla mig till fler kurser och andra evenemang, som min mamma gör nu… 🙂 Träffa mer folk. Kanske. Eller vara mer själv. Vem vet. Men det är intressant att tugga lite på tanken. Att försöka skaffa sig perspektiv.

Har just sett ett rätt mediokert avsnitt av Doobidoo, och ett inledningsvis direkt uselt avsnitt av Skavlan. Han började med att försöka intervjua Carola Häggkvist och Ari Behn, och det var inga fel på någon av artisterna, men herr Skavlan själv var direkt usel. Undrar var han hade sina tankar under programmet… inte i studion i alla fall, som det verkade. Och inte med fokus på sina gäster. I dagens program hade han faktiskt mest turen att ha några gäster som berättade saker trots att han inte ställde några vettiga frågor… Men en sak pratade de om, om än totalt kontaktlöst – det var att Ari Behn ”erkänt” att han lider av mood swings. Kanske bipolaritet, spekulerade han själv. Och så kom där folkhälsoprofessor Hans Rosling, sprutande av energi och tankar, och illustrerade med hjälp av legobitar att det stora folkhälsoproblemet framöver kommer att vara depression och psykisk ohälsa. Inte så mycket för oss som redan har det så väldigt bra, men för dem som har det bättre än att behöva kämpa för överlevnaden dagligdags – de som får syn på att det finns ett bättre liv, men som hämmas i att leva det goda livet av kulturella traditioner som håller dem tillbaka… vilket gör dem deprimerade och mer självmordsbenägna.

Någonstans drar jag paralleller till min känsla av att aldrig riktigt känna mig levande, numera… det finns förmodligen inga paralleller, men eftersom jag funderat över när jag senast kände ”livet i mig”, och att inte ens saker som jag vet gör mig glad har lämnat den faktiska känslan i mig, så… knyter jag ihop det, lite. Jag är inte ledsen, det är tveklöst bra för mig att få de goda upplevelserna, men det är som om min ork aldrig tar sig över bergskrönet, numera…

Kanske är jag deprimerad. Fast jag inte fattar det själv, riktigt… 🙂 Eller så är det åldern? Man kanske inte känner saker lika starkt eller tydligt, när kroppen och hjärnan blir äldre? Nä, jag tror inte att det är där skon klämmer… jag tror mer på långvarigt slitage, för många extra kraftinsatser utan riktiga påfyllningar emellan… livet har varit oerhört mycket fattigare för mig på det känslomässiga och relationsmässiga planet, sedan det tog slut med exet. Egentligen började det gå på minus redan när min dotters far och jag separerade, för mer än femton år sedan… successivt har jag vant mig vid att sluta förvänta mig att livet ska vara gott. Eftersom det helt enkelt inte har varit det. Eller, det har blivit allt mindre gott och allt mer ont, och de onda sakerna har varit enormt onda… har tagit oerhört mycket kraft av mig.

Jag upplever att jag lever i känslomässig och relationsmässig fattigdom.

Kanske skulle jag tycka att det skulle kännas kul att gå på kurs i drejning eller line dance, om jag kände att jag hade ett rikt förråd av det som är viktigt i livet… kärlek och trygghet. Kanske är det så enkelt? Att de ”fritidsaktiviteter” som jag tidigare har tyckt känns roliga, inte känns så för att jag inte får den känslomässiga påfyllningen?

Det förefaller ganska troligt.

Men man får det inte som man vill ha det bara för att man vill det.

På sätt och vis kändes det lite skönt att höra att Carola är i samma situation som jag, när det gäller både avsaknaden och längtan efter kärlek, gemenskap, ärlighet i en relation… jag unnar henne inte alls att känna sig ensam, om hon nu gör det, men det känns skönt att se en väldigt snygg, framgångsrik och oerhört (musikaliskt) begåvad kvinna inte heller hitta en man som hon kan eller vill leva med. Helt enkelt för att det blir ett slags ”bevis” på att det inte behöver vara något fel på en, för att man inte hittar en kärlek att leva med…

Flera av mina vänner har sagt till mig att orsaken till att de flesta verkar leva i relationer omkring mig, förmodligen är att de inte förväntar sig något bra. De nöjer sig med vem som helst, och vilka livsomständigheter som helst, för att slippa leva ensamma. Och så är det ju inte för mig… och det ska jag nog vara ganska glad för.

Jo, det är faktiskt bättre med ensam ensamhet, än ensamhet när man är två… jag tycker faktiskt det. Det är lättare att vara snäll mot sig själv än att försöka tvinga en människa som inte tycker om en eller vill en väl, att vara snäll mot en. Det är lugnare att leva med sina egna små stillsamma och vänliga navelpillningar, än att leva med en människa som skapar kaos eller bara vantrivsel eller frustration omkring sig… och det är nog trots allt bättre att ha det lugnt än att må dåligt en stor del av tiden på grund av livet med en människa som tar bort lugnet. Jag tror faktiskt det.

Jag vill inte ha en inskränkt, fördomsfull, aggressiv eller bara tråkig man att leva med. Då har jag det faktiskt roligare som ensamstående… och mår bättre.

Men just nu är jag alldeles utmattad, av alldeles för mycket jobb. Helgen lär gå åt till att städa, laga cykel och laga nästa persienn som gått sönder. Det är sådana här gånger som jag kan tycka att det är en aning orättvist att jag ska behöva göra allting själv… när det finns de som delar på det tråkiga, svåra eller tunga. Men det är absolut ett i-landsproblem. Jag har ingen som slår eller förtrycker mig, jag är så fri som en kvinna kanske kan vara på den här jorden idag… jag har ett bra och för det mesta roligt och utvecklande jobb, väldigt fina arbetskamrater och folk jag möter i jobbet, ett underbart hem, pengar till mat och vad jag kan tänkas behöva… en dotter som jag älskar enormt och är tacksam över och som det på det hela taget går lysande för. Några riktiga vänner som glädjer mig och får mig att utvecklas… jag saknar faktiskt inget. Annat än kärlek. Och ur ett Maslowskt behovstrappeperspektiv, så är det verkligen ett lyxproblem…

Annonser