Vad som är vad

Jag tittar på mitt mående utifrån, försöker identifiera vilka känslor jag känner och förstå vad de beror på.

Det finns delförklaringar, som kanske sammantaget utgör hela förklaringen. Jag vet inte säkert. Det är inte glasklart.

Men under dagen igår, ökade känslan av… fastlåsthet… irritation. Jag hade inga planer alls för dagen, och ändå gjorde det mig irriterad att det mesta av dagen försiggick framför datorn…

Jag mejlade med den där mannen som jag fick meddelande från på en kontaktsajt, som jag upptäckte i lördags kväll. Han verkar sympatisk, verkar kunna ”stämma” med mig på flera områden, och jag är medveten om att det dessutom finns aspekter som jag helt enkelt inte kan känna till eller bedöma förrän man har träffats.

Men efterhand som vi skrev med varann… kom jag ihåg hur det brukar funka. Man blir ivrig, man blir intresserad, vill veta mer och prata om fler saker… och ändå är det som om… hela den här grejen med att lära känna en ny människa via nätet, har blivit… liksom förstörd, för mig. Jag vet lite för väl att det inte är ”på riktigt”. Att allt det där som verkar så bra, inom kort kommer att visa sig ha… komponenter som inte känns bra. Och den insikten, som smög sig på mig efterhand, gjorde mig allt mer irriterad efterhand… det var inget han skrev som var fel eller dåligt, det var liksom… hela grejen.

Jo, lite extra trött blev jag väl när jag märkte att han är en ”känslomänniska”. Hans plötsligt oerhört målande, lite högtravande naturromantiska beskrivning, som kanske var avsedd att imponera på mig, gjorde att jag drog öronen åt mig och insåg att vilken sekund som helst kommer vi att hamna i en dragkamp som handlar om att han ska försöka få mig att vilja vara känslomänniska, jag också… jag har massor av erfarenheter av ”livsnjutare”, och vet att jag vanligtvis upplever dem som överkänsliga, verklighetsflyende och icke-ansvarstagande för sina känslor. Framför allt pockande… inte nödvändigtvis på ett uttalat sexuellt sätt, men det ligger som en underton. Bekräftelseberoende… en sorts bekräftelse som jag varken kan eller vill ge. Jag klarar inte att stötta människors behov av att fly in i drömvärlden… jag tycker inte om sentimentalitet, och orkar inte spela med i stora gester och dramatiska utfall. Inte i längden. Jag vet ju det… och är ganska trött på att hamna i att ”tvingas” gilla den sortens romantik som ”känslomänniskor” kräver att få erkännande för. Framför allt är jag trött på att inte få acceptans för att jag inte låter mig svepas iväg i en dröm om en människa jag inte ens sett på bild…

Och jag märkte att han, som det brukar vara, blev liksom… sårad av att jag ifrågasatte värdet av att låta sina känslor diktera sitt liv, på kort och lång sikt.

Man kommer från olika håll och har olika skäl till att ha skaffat sig ett livsförhållningssätt som man landat i. Vissa har hållit tillbaka sina känslor för mycket, och mått dåligt av att inte känna att de kan vara sig själva, andra har tröttnat på att tillvaron mest blir kaotisk om man låter känslosamheten styra i alla situationer. Jag har inga problem med att människor är som de är – det är när jag märker att andra är för svaga i sin självbild och självkänsla för att våga låta mig få vara som jag är, som jag inte orkar vara med längre… jag kräver aldrig att någon ska tänka, tycka eller välja som jag. Men jag förväntar mig att respekten för den andras motiv för att ha landat där den är just nu, ska vara ömsesidig… men det funkar aldrig med män som är ”livsnjutare”. De verkar känna sig hotade av att jag tar min tid på mig för att veta vad jag känner och vad jag vill utifrån det… och många gånger tror jag att en mer självmedveten människa upplevs som hotfull för en ”känslomänniska”, för att den faktiskt har mer kontroll över en situation där ”livsnjutaren” låter sina impulser styra utan att egentligen själv se eller förstå vad som händer. Är man spontan och agerar utan att tänka på konsekvenserna, så vill man nog helst umgås med likasinnade. Så att man slipper bli ensam om att hamna i obekväma eller opraktiska situationer…

Sedan tror jag också att ”romantiska” män ofta tolkar en kvinna som inte är lika romantisk, som att hon är… kall. Sexuellt otillgänglig eller ointresserad. Och det gör mig alltid lika besviken att få upptäcka att han inte är mer intresserad än att han bara ser, och feltolkar, de delar som på ett eller annat sätt passar in i hans fördomar…

Det är sällsynt med män som är genuint intresserade av kvinnor som människor. Och jag har nog gjort helt slut på Florence Nightingale-flaskan, för mitt liv… jag är inte den sortens kvinna som vill vara en mans musa. Jag vill ha en relation med en självansvarig, vuxen man som är nyfiken på mig som människa

Men framför allt har jag nog lärt mig att nya kontakter via nätet så gott som alltid slutar med besvikelse, på ett eller annat sätt. Det kan verka så bra, kontakten kan se så lysande ut… och sedan visar det sig att det finns något område där man misstämmer helt i värderingar, eller det blir någon form av kraftmässig obalans, eller attraktionen saknas helt… eller så söker han en kvinna som kan återinrätta hans självförtroende som man. Och helst hela hans självkänsla också.

Det är framför allt där jag går bet. Jag vet att ingen människa kan bygga en annans självkänsla. Jag vill inte vara någons krycka, och jag vill heller inte ha en krycka i någon annan. Jag vill inte påtvingas rollen som den som ska göra någon annan lycklig. Jag behöver jättemycket tid, eget liv och egen tid – och jag tar ansvaret för mitt mående…

Just nu känns det väldigt ansträngande att behöva ta hand om andras känslor, medan jag sätter mina känslor och behov åt sidan. Och jag vet faktiskt inte riktigt varför det känns så enormt mycket som att ha fullt av sand under huden, när jag känner att jag får sätta mig själv åt sidan för att i stället ta hand om andras behov… jag vet inte om det är så enkelt att jag är den enda som har tagit hand om mina behov, under ganska lång tid.

Eller om det handlar om ett sunt tecken på att jag faktiskt vill ha och behöver en levnadsmässig jämlike. Jag vill inte ha någon som vill stoppa mig under ett tryggt täcke och ta hand om mig när jag inte behöver det, och jag vill inte ta hand om någon annan på motsvarande sätt. Jag vill inte gulla, och absolut inte bli gullad med.

Jag vill ha människor som tycker om mig och inte tar åt sig personligen om jag är trött, grinig eller ouppmärksam på dens behov, någon gång. Jag vill ha rätten att inte vara mysepysgullig och rar… jag vill få vara en egen person, inte en som finns till för att andra ska reagera på det ena eller andra sättet på mig. Och jag vill absolut inte ha romantiker i min närhet… särskilt inte just nu, av någon anledning. Men det bor nog en Lilla My i mig, också… i någon utsträckning. Och jag skulle vilja ha Muminmänniskor omkring mig, som inte blir sårade, stötta eller upprörda för att jag inte alltid är mjuk, eller sentimental som de.

Så kändes det, igår.

Och när jag vaknade i morse… hade jag inte fått tillbaka orken eller lusten att ta tag i ännu en intensiv jobbvecka. Faktum är att det har börjat kännas motigt att gå till jobbet… och jag har inte många stunder då jobbsaker inte dyker upp i min skalle just nu, vare sig jag är ledig eller på jobbet. Jag har ett jättestort inre gnissel kring jobbet, precis just nu… och det hänger såklart ihop med att det är supermycket som ska göras just nu, men det är också något annat… förmodligen skulle jag behöva vara ledig. Många har varit det, kring ”höstlovet” om de har mindre barn, och även annars. Jag har i stället bara jobbat mer och mer, för att jag har en deadline…

Att jag har ont i magen nästan hela tiden, och blir darrig mellan varven för att den är i olag, tror jag är en ganska stor orsak till min bristande ork och lust.

Men just nu känner jag att det inte lockar ett enda dugg att ha en man, ett förhållande…

Att jag hade ett möte framför mig idag som jag ganska säkert trodde kunde bli… ansträngande, gjorde nog inte saken bättre. Det blev det också, men faktiskt en gnutta mindre än jag befarat. Det som jag kände mig mest nöjd med efter det mötet, var att jag kände att jag börjar klara av att verkligen skjuta ifrån mig ansvar som inte är mitt (och som aldrig varit mitt, men som det läggs förväntningar på att jag ska ta, från en del håll). Det blev också klart för mig, efter mötet, hur väldigt oansvarigt och orättvist de som skapat min tjänst har hanterat frågan om vad jag egentligen kan förväntas ta ansvar för. Jag började också ana en möjlig ljusning på den fronten… det kändes som om åtminstone en av cheferna som är inblandade, har börjat förstå att just det ansvaret ligger på chefernas bord. Inte på mitt. I alla fall inte förrän de har konkretiserat det ansvar som de i så fall vill att jag ska ta, och vilka förutsättningar som jag kan få, kring det… jag pratade lite med min närmaste chef om det när jag kom tillbaka efter mötet. Han har uppenbarligen inte heller helt klart för sig vad han förväntar sig ska göras, inom ramen för min tjänst… 😉 Det är väl delvis mitt eget fel, eftersom jag satte igång direkt i våras med att bara göra det som jag tyckte ingick i jobbet. Jag skulle nog ha ställt mer krav på tydliga avgränsningar redan då… men jag såg problemet lika dåligt som alla omkring. Det tar den tid det tar innan man vet det man vet.

Solen lyste i alla fall in på mig, A och hennes jobbarkompis, när vi åt lunch idag. Och när A och jag sprang ihop utanför jobbet i morse, och hon berättade om läget med alla närstående kring hennes bästa vän som dog i somras, kändes det fint att prata lite… på riktigt, liksom. Om sånt som är viktigt. På en mänsklig nivå.

Nu blir det sängen. Mycket jobb i morgon också…

Annonser