Om nätet

Jag har fått möjligheten att delta i ett… forum, där internet diskuteras ur ett kommunikationsperspektiv. Ur ett jobbperspektiv har jag valt att delta i detta för att nätverka och hålla mig á jour med vad som händer inom det området. Hade jag inte bloggat under flera år så hade jag förmodligen inte sett jobbvärdet av att delta i detta… och indirekt har mitt bloggande å andra sidan haft viss betydelse för att jag har det här jobbet som jag har nu. Inte så att mitt bloggande har ingått i några samtal som har gett mig de jobb jag har fått, men på det viset att bloggandet har gett mig kunskaper om internet som kommunikations-, informations- och marknadsföringsforum.

Den senaste sammankomsten med detta forum hade ett tema som… kanske kan beskrivas som ”vad internet innebär för våra barn”. En ”specialist” som har fått uttala sig en del i riksmedierna (och som råkar vara förälder till en tidigare klasskompis till min dotter) höll i detta tema. Denna person har en utgångspunkt som handlar om att barnen klarar sig bra, ja bättre, än vuxna, på nätet. Att ungdomarna ser nätet som en självklar del av livet, och att de därför (tror jag h*n menar) inte far så illa som vi vuxna uppfattar det, av mobbing och hårda attityder på nätet. H*n uttrycker också värderingar som handlar om att barn är individer och fullt kompetenta att hantera och ta ansvar för både det sociala spelet och sina egna känslor kring det, på nätet, medan h*n säger om vuxna att ”vi måste lära oss att se nätet med barnens ögon”. Den här människan tycker att vuxna inte ska befinna sig där barnen är, på nätet, för att det kränker barnens integritet om vi är där och ”rotar” – och samtidigt säger h*n alltså att vi vuxna ska ”lära oss”… logiken går inte ihop där riktigt, för hur ska vi kunna lära oss om vi inte befinner oss i lärandemiljön? Med tanke på vad jag vet om min dotters förra klasskompis och hur det barnet har betett sig och signalerat genom åren, så är mitt förtroende för den här människans förmåga att bedöma barns behov inte jättehögt.

Jag håller inte med den här personen, i väldigt många av dens åsikter. Men det hindrar inte att frågorna är både intressanta och viktiga att fundera kring.

En fråga som det resonerades om, var vad anonymiteten för med sig för kommunikationen människor emellan, på nätet. ”Specialisten” konstaterade att det finns olika slags ”anonymitet” – dels den där avsändaren faktiskt är oidentifierbar (förutom med IP-adressen då), och dels den sortens anonymitet som vi upplever genom att vi tar del av ord och bilder förmedlade av människor som vi inte ser eller hör när vi kommunicerar med dem. Vi vet kanske vem personen är eller har kommunicerat även på andra sätt än genom publika, generellt riktade texter och bilder, men när vi sitter med bara en skärm och ett tangentbord framför oss förmår vi inte alltid behålla bilden av den faktiska människan i vårt medvetande. Denna fråga utreddes lite vidare: att människan i hög utsträckning sedan väldigt lång tid tillbaka har förlitat sig på de övriga sinnena, i bedömningen av budskap från andra människor, och att internet medför att vi bara får tillgång till skrivna ord (eller i bilder), när vi ska bedöma personen bakom budskapen. Perspektivet var både ”avsändarfokuserat”, dvs hur påverkar den relativa anonymiteten mig när jag väljer hur jag ska uttrycka mig som ”producent” av material på nätet, och ”mottagarfokuserat”, dvs hur reagerar jag på sådant jag läser som någon annan har skrivit.

”Specialisten” konstaterade att nätet som kommunikationsplattform, har fört med sig att vi öppnar oss väldigt mycket mer och snabbare inför andra människor än vi traditionellt gör när vi möter människor fysiskt. Relationer utvecklas väldigt snabbt – vi kommer nära varandra och blir snabbt känslomässigt engagerade och vänner, och det går lika snabbt för relationen att kantra, och vi blir ovänner.

Den här människan hävdade också att ungdomar är, och blir, betydligt bättre än vi vuxna på att snabbt avfärda elaka och otrevliga bemötanden på nätet. ”Äsch, den som uttryckt sig sådär illa är en idiot, jag behöver inte bry mig”, menade ”specialisten” är de ungas förhållningssätt. En (ung) person med sociologisk bakgrund ställde frågan till ”specialisten” om hur de hårdare och otrevligare aspekterna av nätet påverkar unga i längden… och den frågan vek ”specialisten” undan från. Vilket (tyvärr) inte förvånade mig, eftersom ”specialistens” utgångspunkt var att ”alla ungdomar behärskar nätet och är själva kapabla att hantera alla känslor som kommunikationen på nätet medför”… faktum är att ”specialisten” citerade en känd person som sagt att ”människans känsloliv är fullt utvecklat i 12-årsåldern och därefter går det snarast utför med känslohanteringsförmågan”… ja, jag får säga att det säger mig en del om den människans inställning till sitt eget föräldraskap, och det förklarar också lite mer för mig varför dens unge är som den är.

Nåväl. Det jag funderar på, och resonerade med min unge om senare, är just det som frågan handlade om… vad gör det egentligen med våra själar, med vår personliga och samhällsmässiga utveckling, om det stämmer som ”specialisten” säger – att alla som växer upp med nätet idag, lär sig att väldigt snabbt avfärda människor som uttrycker sig klumpigt, otrevligt eller som kommer med oönskade åsikter, som ”idioter”? Finns det skäl att anta att ju fler intryck en människa får när det gäller bemötande från andra människor, desto snabbare måste den bli i att ”sortera” andra i ”bra/dåliga”? Om en ung människa mötte kanske… jag drar till med en helt okvalificierad gissning som inte har någon grund alls, men bara som ett jämförelsetal, säg 1000 nya människor under sina första 18 år, på den tiden då internet inte fanns, och idag kanske ”möter” 10 000 nya människor under denna åldersperiod – vad gör det med hjärnan? Hur hanterar hjärnan ett betydligt större antal ”intryck av nya människor” än den har behövt hantera under de föregående årtusendena? Om unga människor dessutom blir påtvingade fler enormt otrevliga intryck, i form av elaka beteenden och ord på nätet, än de gör i sin fysiska vardag – hur påverkar det deras utveckling som människor? Att förutsätta att det inte påverkar dem, tycker jag verkar lite okunnigt om hur människan fungerar som biologisk och social varelse… men frågan är alltså hur?

Å ena sidan tror jag att ”vägen till lycka” handlar om att lära sig att inte dra känslomässigt jobbiga slutsatser av de saker som händer en. Å andra sidan visar väl all sociologisk och psykologisk forskning att människor oftast mår sämre senare i livet om de växer upp i en destruktiv miljö, än i en konstruktiv…?

”Specialisten” tryckte mycket på att vi måste lära oss att se ”nätet” som ett helt nytt fenomen när det gäller kommunikation och social samhörighet. Att inget vi vet sedan tidigare om hur människor interagerar är tillämpligt på de mönster, reaktioner och beteenden som uppstår på nätet. Jag har inte forskat i ämnet, men jag har funderat och resonerat oerhört mycket om min upplevelse av bloggandet och nätet som kommunikationsforum… och jag tror att den där ”specialisten” har både rätt och fel på den punkten. Jag tror att nätet innebär en slags arena som vi inte tidigare har haft att tillgå för mellanmänskliga interaktioner. Formen är ny, och kanske skulle kunna jämföras med om vi utvecklade teknik som gjorde att vi kunde leva som fristående varelser i rymden – formen skapar helt enkelt nya förutsättningar som det tar ett tag innan vi hittar kulturella överenskommelser för, kring hur vi ska hantera. Men som biologiska varelser är vi tämligen långsamma i vår förmåga att anpassa våra kroppar, känslor sociala förväntningar på oss själva och varandra, till helt nya och andra förutsättningar… så sannolikheten är nog ganska stor att de ”umgängesregler” som vi kommer att forma, efterhand, kommer att vara ganska lika de vi har i de forum som vi befunnit oss i de senaste årtusendena.

En skillnad är förstås att på nätet möter vi människor som vi förmodligen aldrig skulle ha träffat annars. På nätet ser alla ut att vara lika, åtminstone inledningsvis… man ser inte lika tydliga skillnader i ”klassmarkörer”, hudfärg, inte ens ålder eller kön, alla gånger… och med våra begränsade föreställningsförmågor förutsätter vi helt enkelt att de vi möter är som vi själva. Och det finns redan lite olika ”kulturer”, inom olika slags grupper av de slagen… och dessa kulturer möts, anonymt, på nätet. Det skapar krockar som vi inte har kunnat förbereda oss på, men det omformar också den gemensamma kulturen på nätet på ett sätt som det verkar vara omöjligt (eller i alla fall väldigt svårt) att omforma kulturer i möten i det fysiska livet. Det är en av de mest spännande aspekterna av ”nätet”, tycker jag… 🙂

En annan fråga som kom upp, var beskrivningen av ungas aktiviteter på nätet som ”de är för öppna, de förstår inte hur deras öppenhet kan utnyttjas”. Där tyckte jag att ”specialisten” hade en oerhört intressant poäng när h*n konstaterade att ordet ”för” i sammanhanget, innebär att den som uttrycker sådana åsikter förutsätter att det finns en slags ”gemensamt vedertagen standard” för hur öppen det är lämpligt att vara, som människa. En annan person i gruppen beskrev sitt yngre syskons agerande: lillasyskonet skrev en blogg, och hade delgett såväl familjen som vänner och andra adressen till den bloggen. När det äldre syskonet (den som berättade detta) läste lillasyskonets blogg och där fick veta saker om syskonets liv som gjorde den äldre orolig, och den kommenterade detta till lillasyskonet, fick h*n responsen: ”vad har du där att göra, du får inte läsa om mitt privatliv!”… först blev det tydligt att lillasyskonet upplevde sin blogg som en dagbok, eller ett forum för att förmedla sig till de närmaste kompisarna. ”Specialisten” kommenterade att de flesta unga inte ser sitt agerande på nätet ur perspektivet ”öppet för alla att se” – de unga förmår uppenbarligen inte greppa större sammanhang än de som de ser i sitt fysiska liv… och ”specialistens” slutsats av det, var att vi inte ska göra ungarna uppmärksamma på att ”det du skriver/gör på nätet kan alla se”, utan snarare byta perspektiv så att vi ser det ur de ungas synvinkel… fast det måste jag säga vore att välja att inte acceptera verkligheten, utan att i stället kräva att verkligheten ska ändra sig efter vår bild av den. Det faktum att unga inte förstår att en bild i badkläder av dem själva på en badstrand, som läggs upp på ett offentligt forum, kan ses (och användas efter eget godtycke) av vem som helst världen över, innebär ju inte att det inte är vad som händer… även om ”specialisten” också har rätt i att det vi gör på nätet vanligtvis inte alls har så global spridning som vi kanske tror. H*n nämnde att förr i tiden pratade man om ”15 minutes of fame”, nu handlar det mer om ”mina 15″… dvs att om man har 15 trogna följare av sin blogg så känner man sig tillräckligt mycket som en ”kändis” för att vara nöjd på bekräftelseområdet.

(Här vill jag sticka in med en intressant iakttagelse jag nyss gjorde på en blogg nära mig – bloggaren har nästan slutat skriva, och när det nu dök upp ett härligt och inspirerande inlägg, var det en läsare (som inte verkar känna bloggaren i det fysiska livet) som bad, på ett sätt som närapå blev till ett krav, att bloggaren ska fortsätta att skriva lite då och då – för läsarens skull… för att läsaren har gjort sig beroende av att följa denna bloggares liv och leverne, och känner sig som en nära vän som därför vill veta hur det går för ”bloggarvännen”… Interaktionen mellan den läsaren och bloggaren, är ett oerhört intressant exempel på hur vi förhåller oss till varandra på nätet!)

Men ”specialisten” återkom till att den faktiska eller upplevda anonymiteten som nätet medför, leder till att många människor uttrycker sig mer öppet och personligt än de är vana vid att göra i det fysiska livet. ”Specialisten” lyfte bara fram fördelarna med den möjligheten… och jag tycker att de är viktiga, och underbara. Jag tycker också att det finns alla skäl att ifrågasätta andras rätt att ”bestämma” hur mycket öppenhet som är ”för mycket”, och är glad att nätet innebär att det för det mesta är omöjligt att ”tysta” dem som vill eller behöver vara väldigt öppna. Jag tycker dock också att man behöver konstatera att människor far illa på det ena eller andra sättet av att behöva träffas av väldigt otrevliga ord eller ”beteenden” som anonymiteten på nätet gör att vissa tar sig rätten att uttrycka. Jag tror inte, och det sa min dotter också, att de flesta lär sig att snabbt avfärda och glömma bort elaka ord som de fått via nätet… några lär sig nog det, men många reagerar på olika sätt, formas i sitt människoblivande, av denna högre grad av otrevlighet än de skulle behöva hantera om nätet inte gav denna otrevlighetsmöjlighet. Man formas också av kärleken, omtanken och vänligheten som man får möta via nätet, lika anonymt, och som ofta kan vara starkare än den man möter i sitt fysiska liv.

En annan fråga som kom upp, var om det finns skäl att tro att den ökande graden av öppenhet som människor uttrycker via nätet, kommer att medföra att vi blir mer öppna även i våra vardagsliv away from keyboards. På sociala forum har många lagt till varenda kotte som de är bekanta med, och det leder till att var och en tvingas ta sig en funderare på hur öppna de vill vara om sig själva och sina liv, med det stora spannet av allt från partners, till en affärskontakt man hade för tio år sedan… och jag har funderat en del på den frågan också. Om sådana sociala forum kommer att leda till att jag kommer att bli mer öppen även i vardagslivet mot människor som jag faktiskt inte känner så nära, eller om effekten på sikt kommer att bli den motsatta… och jag tycker att det ser ut som om de som deltagit länge i vissa sociala forum, går i den andra riktningen efterhand. Man uttrycker sig allt mer sällan, och om mindre personliga saker… det är säkert olika för olika personer, men det ser ut som om den övergripande utvecklingen går mot minskad öppenhet. För min personliga del känns det, just nu, som om jag går åt det andra hållet… och övar mig på att hantera att bekanta som jag stöter på på stan, ställer personliga frågor om mitt liv på ett sätt som vi aldrig har umgåtts tidigare.

Jag tänker att den högre öppenheten som nätet innebär, också leder till att vi blir… mer mänskliga för varandra, känner igen oss i sårbarheter, och faktiskt också hanterar denna sårbarhet med större försiktighet… men det tror jag egentligen bara gäller för människor som vi också möter i våra fysiska liv. När det gäller människor som vi bara möter via nätet, tror jag tyvärr inte att min visade sårbarhet och mänsklighet leder till att alla läsare känner med mig och vill behandla mig mer varsamt… och det är där som jag tror att anonymiteten utgör ett problem, igen. Att de flesta människor inte är hjärnmässigt utrustade för att fullt ut förstå att en människa som uttrycker sig på nätet, är en faktisk, levande vanlig människa också… en människa som de hade kunnat möta i sin vardag, på jobbet eller i vänskapskretsen.

Ja, det var dagens reflektioner i den här frågan! 🙂

Annonser