Tanke och känsla

Natten bjöd på röriga drömmar, om människorna jag träffar i min vardag och arbetet som jag utför. Det var förmodligen bra – jag fick förmodligen bearbeta en del av allt som behövs bearbetas.

När jag vaknade kom chefens ord från igår ifatt mig. Förutom allt positivt som han sa, sa han att det som han tyckte att jag behöver ”jobba med” är att mina breda erfarenheter från vår verksamhet, tillsammans med min kapacitet för att problematisera frågor (inte samma sak som att ha ett problemfokus, utan att ha förmågan att se saker från väldigt många håll och försöka skapa en syntes av det, för den som inte är bekant med begreppet) ibland gör att ”man”… blev till slut han själv… kan känna att jag blir lite… för mycket, eller för intensiv, eller hur han nu uttryckte det. Jag minns inte exakt vad han sa, men förstår vad han menade.

Han var beundransvärt tydlig med sin känsla. Det var det som gjorde att jag förstod vad han menade.

Det han sa… har andra sagt förut. Vänner, framför allt, alltså människor som faktiskt älskar mig. Chefen älskar mig inte (hoppas jag), men han gillar mig nog. Och det som han och andra har sagt, är varianter av ”jag hänger inte med i dina tankegångar”, ”jag är inte lika snabb som du i tanken och analysen så jag behöver tid på mig att bearbeta det vi pratat om”, och, faktiskt, det som min dotters far har sagt för att förklara varför han inte tål mig: ”du är för bra”. Inte spydigt, utan ärligt.

Och man kan tycka att det bara är smickrande att få höra från människor att man är ”för smart för dem”. Men chefens sätt att lägga fram det, som något som han tycker att jag behöver ”jobba med”… kan visserligen delvis uppfattas som ett typiskt könsrollsproblem: män gillar i allmänhet inte kvinnor som är smartare eller mer kompetenta än de på något område, men jag tolkar det också utifrån perspektivet att… jag vill faktiskt nå fram med det jag säger. Jag vill att folk ska fatta. Och jag vill inte, framför allt när det gäller människor som jag tycker om, att mitt sätt eller det jag säger ska få dem att känna sig korkade… för människor som känner sig korkade eller otillräckliga i relation till en annan, tycker oftast inte om den som ”får” dem att känna sig korkade.

Att det inte är mitt val att de ska känna sig korkade, utan helt deras eget, spelar tyvärr ingen större roll, i sammanhanget… vill jag bli omtyckt så måste jag visa mig lite misslyckad. Tyvärr är det så som det sociala spelet mellan människor fungerar. Jag kan tycka precis vad jag vill om det. Jag bestämmer inte, i den frågan.

Men i morse fick chefens ord ta över ett av de invanda, negativa tankespåren i min hjärna. Det där som säger att jag inte duger och att det är självklart att ingen kan tycka om mig… ända tills jag tvingade på mig själv lite nyanser.

När jag förmådde se skillnader mellan människors ord eller reaktioner på mitt problematiserande förhållningssätt, kunde jag till slut acceptera att… ja, för det första så tycker ju inte jag att jag är sådär ”för bra” som vissa tydligen tycker. Jag tycker givetvis att det är en brist hos mig om jag ”skrämmer bort” människor genom att fatta saker lite för snabbt eller för bra.

Dessutom är det problem som jag upplever med mig själv just nu, snarare det omvända. Jag upplever att jag drunknar i allt som livet innebär… att jag inte alls har särskilt bra koll, utan är missnöjd och kritisk mot mig själv för att jag upplever att jag får sämre och sämre koll på saker som jag tidigare har greppat och förmått hålla i luften samtidigt. Jag går till möten och besöks av kollegor, och känner inte att jag har ett enda dugg koll på… vad jag ska säga, struktur, överblick… överblick är det som saknas.

Jag accepterar att det finns människor och situationer där min förmåga att se saker från massvis av håll samtidigt, skapar frustration. Jag förstår att det är viktigare, för många människor, än det är för mig, att känna sig intelligent… och det är väl med det som med allt annat mänskligt: det man har eller kan, tar man för självklart… där är man trygg, så man kan enkelt befinna sig i en situation där man inte känner sig ”bäst”. Man märker ofta inte att man är väldigt bra på det som man är bra på. I stället har man sitt fokus på det som man tycker att man inte behärskar till fullo… allt fokus på att känna sig otillräcklig.

Och jag förstår att jag faktiskt behöver försöka… förenkla, i vissa situationer och med vissa människor. För att alla mina ord blir för överväldigande för en som varken behärskar ”ämnet” eller har orden i sin hand… och för att jag faktiskt inte vill att människor ska dra sig undan från mig bara för att de upplever mig som… överlägsen.

Jag förstår att det är väldigt viktigt för de flesta människor att andra har ”mänskliga brister”, för att de ska tycka om dem. Det är något som jag bara får lov att acceptera. A sa det också, igår när vi lunchade ihop, om en kille som kom fram och hälsade på henne och jag såg på henne att hon tyckte att han var väldigt attraktiv: ”dessutom har han mänskliga svagheter, han kan vara helt förvirrad”… det var det som var viktigt, för henne. Hade han inte visat dessa mänskliga svagheter, så hade hon inte tyckt om honom.

Lite sorgligt kan jag tycka att det är… att man ”straffas” om man är ”för bra”. Att människor som i stort sett bara har goda egenskaper, inte blir omtyckta – just därför… någonstans kan jag tycka att det är ett osedvanligt destruktivt förhållningssätt som de flesta människor har, i det avseendet. Jag kan tycka det – men måste ändå förhålla mig till att det är så…

I morse lyckades jag i alla fall till slut få min hjärna att sluta tro att alla avskyr mig. Jag klarade att tvinga hjärnan att kliva ur det svartvita tänkandet, och få syn på nyanserna som givetvis alltid finns där. Och hittade tillbaka till ett läge där jag kunde ”smygtitta på mig själv med ömhet”, som det står på kortet jag fick från en pratmänniska för något år sedan… jag strävar dagligen efter att hitta det där mjukare, mer ömhetsfulla läget i mig själv.

Tränar mig på att låta känslosamheten växa. För att jag tror att det är det jag behöver.

Och gläds över… att jag känner mig sådär universellt älskad, ändå. Blir glad när kollegorna ser glada ut när de ser mig. Inser hela tiden att jag har flera människor omkring mig som faktiskt tycker om mig. Försöker låta dem göra det… liksom stanna upp och låta det nå fram.

Var på ett möte idag som handlade om nätet. Fick en del funderingar av det… men orkar inte skriva om det idag, kanske i morgon.

Jo, en sak till vill jag notera… När jag berättade för A igår om den där exkollegans ord förra veckan, var hennes spontana reaktioner dels att ”då ÄR han alltså förälskad i dig”, utifrån hans ord ”om jag inte vore lyckligt gift så…”, och dels: ”frågade han inte DIG vad DU kände eller tyckte?”… och när jag frågade finaste exkollegan idag vad hon menade med sina ord om ”hur kan man veta att man skulle bli förälskad i någon, om man inte ÄR det”, så sa hon att det hon menat var… samma sak som A sa. Att det är svårt att tolka hans ord som något annat än att han faktiskt redan är förälskad i mig…

Och visst reflekterade även jag över att han verkade så… trygg, i att våga säga vad han kände för mig… att han verkade säker på att det var okej för mig att han känner det så. Och jag vet inte om det handlade om att han trodde att jag var förälskad i honom, eller om att han helt enkelt har lämnat över sin själ och sitt hjärta i mina händer med full tillit… som det trots allt verkat, under alla andra slags samtal vi haft, där det varit andra människor med…

Jag tror att det är en rättså snurrig herre i alla fall, för tillfället. En som inte har sådär väldigt mycket koll på sig själv… och kanske inte inser det heller, fullt ut… Vi har inte haft någon kontakt alls eller ens sett varann, sedan förra fredagen. Och för min del har det nog behövts… jag hoppas väldigt mycket att det är så för honom också. Så att han inte har mått dåligt, under veckan… kanske pratar vi nästa vecka. Jag vill gärna veta… hur det är. Med honom.

Annonser