Nu är det

ganska dåligt ställt med kapaciteten för tankestyrning. Jag är så trött och känner mig så risig… som om hela kroppen vore full av grus, som gör ont så fort jag rör mig. När jag hela tiden känner att jag inte alls beter mig ”på topp”, så blir jag missnöjd med mig själv och mina insatser, och så blir jag tystare och mer improduktiv efterhand… det blir en ond spiral. Och ändå både jobbar och umgås jag egentligen ganska mycket som vanligt… skrattar och pratar och… de flesta märker nog inte ens att jag mår… som jag gör. Men jag märker det. Och till slut tycker jag att hela jag är bara skit… ja, resten av tillvaron också, förresten.

Jag deltar i minst lika många sociala aktiviteter och evenemang som vanligt. Frågan är om det är bra eller dåligt… om jag skulle behöva vila mig från människor, eller om det är helt rätt att jag ”utsätter mig” för sociala situationer?

Jag vet faktiskt inte alls. Jag vet inte vad som är fel, och alla saker jag tänker på för att försöka klura ut vad jag kan tänkas behöva för att komma ur den här känslan, känns bara fel… det mesta jag kan komma på som är sånt som jag tror eller vet att jag skulle må bra av, känns bara som ”vill inte”. Jag vet verkligen inte vad det är som jag behöver.

Det känns som om det är extremt fysiskt relaterat. Annars, när jag är låg och lite deppig, tar jag lätt åt mig av saker som folk gör eller säger, jag får lättare för mig att folk tycker illa om mig eller att jag är konstig – och nu kan jag se att jag beter mig tystare och mindre engagerat än annars, men jag känner inte att folk är otrevliga eller att någon reagerar på min konstighet. Snarare tvärtom – idag kom en kollega förbi på rummet, och när jag log och vinkade in henne som jag brukar, kom hon indansande och sa ”det är så härligt att hälsa på dig, för du blir alltid så glad när man kommer! 🙂 Så jag vill nog bara hälsa på hos dig… ;)” Och jag visste att jag inte var gladare än vanligt… så jag förstår att det nog mest är inne i mig som det märks att min ork inte alls räcker till. Vilket på de flesta sätt är väldigt bra, eftersom tillvaron ju bara blir ännu jobbigare när man får märka att folk blir osäkra för att man beter sig annorlunda och ”konstigare”…

Var på ett möte idag. Ett sådant där ”nätverkande”… och i min roll, i sammanhanget, så borde jag ha bidragit med tankar och idéer. Men jag hade inga… och det var både för att jag är trött och slut, för att jag varken har utbildning eller vana vid att jobba på det sättet som människorna som var med, och för att jag inte har ett tydligt definierat ansvarsområde så jag har inte klivit in i ”rollen” helt och hållet… jag vet varför jag var tyst. Men kände mig ändå… otillräcklig… och missnöjd med mig själv. Ska jag nu delta i nätverk, så är väl poängen att jag faktiskt gör det… deltar. Annars skaffar jag mig ju bara en obekväm och konstig roll, liksom.

Och i morgon ska jag på ett annat nätverksmöte. Det enda jag gör, just nu, i sådana sammanhang, är att lyssna… jag har inget att bidra med, jag liksom fortbildar mig, och det är väl tillåtet att göra det också… men när man har att göra med människor som är väldigt extroverta och därmed vanligtvis rejält bekräftelsesökande, så är det i princip nödvändigt att man är väldigt aktiv redan från början. För annars blir den sortens människor väldigt osäkra, och därmed negativt inställda… suck. Jag borde nog hålla mig undan, när jag mår som jag gör nu… för att inte sabotera för mig själv. Samtidigt så behöver jag nog vara social också… jag vet inte vad som är bäst.

Så jag gör det jag gör. Och det blir som det blir.

Att exkollegan från samtalet förra veckan uppenbart har undvikit mig denna vecka (han har inte varit i fikarummet en enda gång, fast han varit på jobbet), bidrar lite till att… det inte känns jättebra. Jag vet inte vad orsaken är till att han undvikit mig; det kan vara allt från att han känt att han blottat sina känslor för mycket och tappat kontrollen över sina känslor, via att hans fru inte blev så glad om han berättade precis vad han sa till mig och att det gett honom en mindre omskakning i insikten om att deras förhållande kanske inte tål vad som helst, till att han tror att jag blivit för känslomässigt berörd så att han vill skona mina känslor. Det kan t o m vara alla de orsakerna… men av något skäl känner han tydligen inte att han riktigt fixar att umgås neutralt med mig just nu. Och jag kan känna att det är lite bra, att inte ha kontakt. Det ger oss båda möjligheten att… svalka ner känslorna lite. Och det tror jag behövs, om vi ska umgås som vänner framöver…

Men efter kvällens telefonsamtal med dottern om huruvida det är klokt eller inte att påstå att man har full koll på att man har råd med en dyr grundhyra och en okänd el- och internetkostnad ovanpå det, i lägenheten som hon har tänkt ta, så inser jag att det som tar mest energi av mig… är alla känslor, tankar och engagemang som går åt till att bry mig om henne, på ett lagom ”släppande” och fritt sätt, samtidigt som jag måste försöka bedöma när det är nödvändigt att gå in och styra. Det kostar massor av energi att hitta balansen i det nya förhållningssätt som jag vill ha till hennes vuxenblivande… och jag tycker att hon är fruktansvärt duktig och klarar det allra mesta oerhört bra, samtidigt som jag också ser att hon lite för ofta är för duktig för att må bra av det själv… och att hon ännu inte riktigt har greppat vilka saker i livet som det är nödvändigt att ha koll på, och vad man kan säga ”det löser sig!” om. Jag klandrar henne inte ett dugg för det, men det kostar mig massor av energi att både hålla tillräcklig koll för att vara redo att gripa in om det behövs (vilket det gör emellanåt), och att inte lägga mig i, utan släppa henne, med fullt förtroende.

Jag märker också att folk i allmänhet inte förstår detta. Vare sig de som själva har barn i liknande situation eller ålder, eller de som inte har det. Jag är helt säker på att många föräldrar brottas med samma slags balansgång när ungarna är på väg ur boet, men tydligen vill de inte medvetandegöra sig själva om att de gör det. Det verkar som om det betraktas som ”hönsmammigt”, att inte släppa sin unge vind för våg och låta den gå på alla smällar utan att man hjälper den… eller vad det nu är som gör att så få uttrycker igenkänning eller medkänsla. Några gör det, det är skönt, men de flesta tittar bara oförstående på mig…

Men kanske beror både den fysiska ohälsan och tröttheten mest bara på att det kostar en massa energi att hantera förändringsfasen som det innebär att min dotter lämnat boet och tränar på vuxenskapet… det gör mig oändligt glad varje gång jag ser och hör hur hon klarar saker jättebra, men oron för att hon ska fara illa eller inte förstå hur hon måste hantera sig själv och sin tillvaro för att inte gå på smällar, ligger som en skugga bakom… jag vet ju sedan innan att hon har lätt för att prioritera bort sig själv och sina känslor, när livet blir hårt mot henne. Jag vet också att hon själv inte märker när det sker… så att jag måste finnas där och se det, och tydliggöra det för henne… Många skulle nog tycka, om jag frågade (vilket jag inte gör), att ”nu när du blivit barnfri kan du ju leva livets glada dagar och göra precis som du vill”… och så enkelt är det säkert om man är den föräldrasorten som egentligen mest bara bryr sig om sig själv.

Jag tror att det är alldeles normalt att ”krisa” lite, på ett eller annat sätt, när barnen lämnar boet. Och kanske har det bara varit lite för många sådana ”krissaker” som har raddat upp sig efter varandra i min tillvaro, under lite för lång tid… så att det sliter mer på mig än det kanske hade behövt göra om jag sluppit hantera uppsägning och nyorientering och jobbsök, helt nya sammanhang och uppgifter med nytt jobb, osäkerhet kring försörjning, brottningsmatcher med tonåring som både bryter sig loss på ett friskt sätt men samtidigt måste hållas samman (mot hennes vilja) för att hon inte skulle bli självdestruktiv, och inga andra vuxna som stöd under tiden. Jag känner inte att jag har någon att riktigt dela upplevelserna av att vara i den här fasen, med… och det hade varit skönt att ha det. Det hade nog underlättat lite, och gjort mig lite mindre sårbar. Det är oerhört positivt att få så mycket positiva ord och signaler som jag fått, från en man som jag verkligen värdesätter, tycker om och beundrar (och gärna hade levt med, om det hade varit möjligt), men det är också lite ledsamt att situationen inte bara är enkel och rent positiv… att han inte kunde få vara en sådan som jag bara enkelt hade kunnat få ta emot stöd och kärlek från.

Livet är helt enkelt väldigt fullt av både positiva och negativa händelser och upplevelser, som sammantaget just nu känns lite för energikrävande för att jag riktigt ska orka hantera dem…

Annonser