Helgon och kärlek

Jag inser att för ganska många människor blir det svårhanterligt med en människa som har, och lever efter, moraliska värderingar som bl a handlar om allas lika värde, men som samtidigt inte gör några ansatser till att försöka få andra att tro att hon är något helgon… Jag förstår att orsaken till att många människor kämpar så hårt för att framställa sig som en enda roll, att de till slut bara framstår som otrovärdiga eftersom de så tydligt inte ser sina egna beteenden som inte alls passar in i den självpåtagna rollen, är att de flesta människor har svårt för att se sin omvärld i nyanser – och då i synnerhet andra människor. Behovet av att förenkla, för att försöka förstå och se mönster, gör att många inte ens märker själva att de egenskaper eller förhållningssätt hos andra människor som de inte förstår rakt av, klassar de som ”dåliga”… av rädsla, och/eller bristande kunskaper om vidden av människors personlighetsspektrum.

Och det känns lite extra sorgligt att inse att en människa som beskriver sig själv som totalt öppen för alla nyanser, och som kämpar som ett djur för att försöka framställa sig som god och änglalik, överhuvudtaget inte alls ser mig… det är sorgligt att inse att man är osedd. Att en annan människa är rädd för det som h*n inte förstår, att allt det fina och bra som jag är, blir till något dåligt… Jag blir ledsen av att bli konsekvent negativt bedömd av en människa som påstår sig tycka om mig. Det är inte kärlek. Kärlek är att vilja tycka om det man ser, hos en annan människa… men mår man inte bra med sig själv, om man inte förmår acceptera och tycka om sig själv med sämre och bättre sidor, så blir det nog svårt att tycka om andra med deras bättre och sämre sidor, också. Dömer man sig själv hela tiden, så är nog risken stor att man gör likadant mot andra…

Rädsla skapar mycket ont i oss människor. Och mellan oss.

Jag jobbar med att lära min hjärna att inte springa iväg i ”rädd-spåret”, innan jag har hunnit reflektera över om de invanda tolkningarna av saker som händer, stämmer eller inte. När det gäller det väldigt nära samtalet jag hade med exkollegan förra veckan, är jag hittills väldigt nöjd med att jag lyckats behålla en stark känsla av glädje och tacksamhet, över att jag fick denna fina upplevelse av och med honom… 🙂 Han är en positiv, öppen, generös människa, med livsförenklande och människovänliga värderingar som liknar mina. En människa som inte tolkar andra människor negativt… som inte är rädd. Hans förhållningssätt, och personlighet, är både en förebild för mig att sträva mot i den egna personliga utvecklingen, och en underbar gåva för mig i det avseendet att han är en bra man… jag har sökt sådana länge nu, och fått alldeles för många erfarenheter av män som verkligen inte är ”goda människor”, och en del av mitt inre har gett upp hoppet om att de finns. Så… med den här mannen, ges mig förutsättningar att bygga upp tilliten till att det kan finnas en man som jag skulle kunna och vilja leva med. Och även om jag inte får leva med en sådan man, så är det oerhört läkande att få ha dem i min tillvaro, som vänner… jag tycker att jag faktiskt har börjat få det som jag önskat mig, av universum: människor som hjälper mig att bygga upp tilliten till människan, igen…

Min hjärna har gjort ansatser att dra iväg i spåret ”jag har blivit avvisad, han tycker inte om mig”, som den tydligen gillar att springa i och som skapar ledsna, övergivna och oälskade känslor i mig… men den här gången har det varit ganska enkelt att ifrågasätta sådana tankar. För det som han faktiskt sa, flera gånger till och med, var: ”jag lever med min fru som jag älskar och har valt innan jag lärde känna dig – det är så som livet ser ut nu, det är verkligheten – och om jag inte hade levt med henne, så hade jag blivit förälskad i dig, som jag tycker om och ser som en trevlig, öppen, attraktiv och fin kvinna”… det han faktiskt sa, var motsatsen till ett avvisande. Det är lika självklart för mig som det är för honom, att man är lojal med de val som man har gjort. Jag ser inget logiskt i att han skulle skilja sig från sin fru så länge som han älskar henne – hur förälskad han än skulle bli i mig… jag skulle ha resonerat precis likadant. Man är där man är, tills man kanske väljer att gå vidare – men medan man är där man är, så är det det som man förhåller sig lojal till. Självklart. Och han kan naturligtvis inte välja mig när han är i något som han redan har valt, innan han visste att jag fanns – och det säger inget alls om att han inte skulle värdesätta mig på precis de sätt som han själv säger att han gör.

Jag klarar av att faktiskt låta hans ord väga tyngre än min hjärnas gamla invanda självdestruktiva tanke- och känslostigar… och lyckas därmed undvika att få mig att må dåligt i onödan. Jag lyckas till och med få mig att känna glädje, tacksamhet och framtidstro, genom att tro mer på hans ord än på min egen gamla hjärnkemi… det är inte illa! 🙂 Och eftersom detta handlar om att byta reaktionsmönster i hjärnan som har funnits där till och från under ganska lång tid, så räknar jag med att jag kommer att ramla tillbaka i misstro och dysterhet igen… helt enkelt för att man inte programmerar om en hjärna på första försöket. Eller, det är väl inte riktigt första försöket heller, det här är ju bara ett steg i en process som jag har arbetat med under flera år, nu… så det går inte fort. Och det blir inte enklare att byta till tillit när vägen är kantad av vassa stenar, som min har råkat vara under den tiden… i form av människor som svikit tillit och förtroenden, och som visat sig ha svagare moraliska kompasser och sämre empatisk förmåga än jag trott. Människor som rätt upp och ner bara har satsat på att vara elaka mot mig.

Men sånt är livet. ”Like a box of chocolate – you never know what you´re gonna get”, som Forrest Gumps mamma brukade säga… 🙂

När jag funderar över situationen med den här mannen, som faktiskt överrumplade mig genom att uttrycka tydligare tankar och starkare känslor än jag hade och än jag hade trott att han hade, så anar jag att den här situationen nog faktiskt är så precis rätt för vad jag behöver just nu. Jag tror faktiskt inte att jag är redo att inleda ett förhållande, ens med den mannen, ens om han vore tillgänglig… jag behöver massor av tid för att sortera intrycken och att vänja mig vid att hantera att jag är omtyckt och önskvärd. Jag har svårt för att bli förälskad, och är inte förälskad i honom – men skulle lätt kunna bli, det känner jag, om vi skulle fortsätta att umgås intensivt och prata väldigt personligt… så det tänker jag försöka undvika. Det får bli ”lagom doser”, så att vi förmår bygga upp en trygg vänskap av detta. För det som jag behöver mest just nu, är känslomässig närhet och tillit till män, men också kvinnor, för att vänja mig vid att hantera… kärlek. Vänskap. Tillit, framför allt. Jag klarar inte av att rusa in i en relation… orkar inte med för mycket känslointryck åt gången. Och trots att min nuvarande oförmåga att gå från noll till hundra i närhet med en annan människa, är ett resultat av svåra känslomässiga skador under de senaste ca 10 åren, så tror jag samtidigt att det är ett sunt förhållningssätt. Jag inser att när man rusar blint in i en övernära passion, så leder det ganska ofta till att man plötsligt finner sig leva med en människa som man inte passar ihop med… och det som jag har insett redan från början när jag lärde känna honom, med just den där mannen, är att han är en av ganska få män som jag skulle passa ihop med. Som människa, inte som ”passion”.

Och likafullt skulle jag inte må bra alls, om han hade varit singel, av att rusa för nära med honom… kanske mycket för att han och jag är lika också i det avseendet att vi är väldigt känslomässigt verbala och öppna. Jag hade kunnat säga alla de positiva orden som jag tänkt, till honom, när vi pratade förra veckan… och då hade vi kommit varandra för nära, för snabbt. Det hade blivit för stor förändring i vår relation, jämfört med hur den har sett ut fram till dess. Vi hade fått väldigt svårt att hitta ”den jättenära vänskaps-relationen”, som vi nu ska försöka orientera oss mot… och risken är väldigt stor att relationen gått sönder.

Det faktum att det finns små barn inblandade i situationen, spelar väldigt stor roll. För mig. Jag tycker att man ska tänka sig för sjuttifem tusen gånger, innan man skiljer sig när man har små barn tillsammans. Eller halvstora barn också, för den delen. Det kan hända att en skilsmässa är det bästa alternativet i slutänden, men man ska ha klättrat över Himalaya innan man tar det steget… och ”passioner för andra” är inte en godtagbar anledning till att utsätta sina barn för en skilsmässa. Tycker jag.

Jag hör på honom att han har byggt upp sin identitet och stora delar av sin trygghet, på att höra ihop med sin fru och den familj som det valet har skapat. Jag vill inte utsätta honom för att han ska ge upp det… jag kan inte på några sätt i världen kompensera för hans förlorade familj och kraschade självbild, om han skulle skilja sig för att han blivit förälskad i mig. Faktum är att när jag funderar på hur han kan tänkas tänka och känna det tillsammans med sin fru nu, och när jag tänker att han känner sig lycklig över att han lever med henne, så… blir jag bara alldeles glad, och varm i magen. Jag vill att han, de, ska ha det bra tillsammans… för nu är det de som lever tillsammans, och då är det allra bästa ifall det är något som är gott. Så känner jag det. Jag tycker att han är en fin människa att det är vad han verkligen förtjänar

Och hur han och jag ska hantera känslorna som vi har för varandra, som trots allt är lite varmare än bara vänskap, det får tiden lösa… det kommer att lösa sig, med tiden. Om vi hanterar det här så klokt som vi kan. Och det hoppas jag att vi ska göra.

Jag ser framför mig en möjlighet att om kanske 20 år, när barnen vuxit upp och lämnat boet, så kanske både han och frun vill vidare på varsitt håll. Och då kanske han och jag fortfarande har en vänskap, som vi kan utveckla till något annat… eller så blir det helt enkelt i våra nästa liv. Vem vet. Men nu blir det inte.

Och jag tror att jag behöver fortsätta att suga ett tag på den här karamellen, som det innebär att ha fått möjligheten att få komma närmare denna man, som råkar vara en sådan människa som jag vill och behöver ha fler av i mitt liv… jag tror att jag behöver bara finnas i den här situationen nu, och förändras av den, för det är jag ganska säker på att jag kommer att göra… med tiden. Jag tänker inte leta efter någon annan man, just nu… utan mer försöka lära mig att bli bättre på att uppmärksamma och odla relationer med människor som är lika fina som han.

Fast det hindrar ju inte att jag bekantar mig lite med hans svåger, som han tipsade om, som är singel… 🙂 Jag insåg att jag faktiskt har träffat denna svåger vid ett tillfälle, och fick en positiv bild av honom. Han verkar vara en trevlig och vettig man. Kanske kunde han och jag lära känna varandra och åtminstone göra lite ”singel-saker” tillsammans… för såvitt jag förstått det så är han ganska ensam om att vara singel, i sina kretsar, också. Nåja, vi får se om jag kontaktar honom eller inte. Det blir inte nu i alla fall. Först vill jag att den här exkollegan och jag ska ha hittat till ett förhållningssätt oss emellan, som fungerar både för oss själva och med vår omgivning…

Annonser