Känslobrottning

Det blev inte riktigt så mycket sömn som jag behövt i natt heller… men i alla fall i ett sträck.

Inte förrän jag skulle till jobbet i morse, och letade rätt på mobilen, upptäckte jag att där kommit tre sms från dottern, igår… och de handlade om att hennes kamera blivit stulen. Hur de gått till polisen och anmält, och fått ett papper på anmälan att ge till försäkringsbolaget (jag tackar några högre makter för att hon skaffade sig en hemförsäkring, precis innan hon reste iväg!), att det tog en och en halv timme att gå fram och tillbaka… och att hon var less på det där semesterstället, nu… och mitt hjärta liksom bara… brast…

Jag tror inte att det finns något som gör så ont i hjärtat, som när ens barn blir ledsna, sårade eller besvikna. Och vetskapen om att:

1. dottern har drömt om detta resmål sedan hon var ganska liten, och är där för första gången nu,
2. hon var slutkörd innan de reste, behövde så oerhört mycket få lugn, glädje och avslappning,
3. kameran har hon sparat ihop till själv, under ett par års tid, så den har starkt affektionsvärde för henne…

… gör att det gör så extra ont.

Det är sådana här gånger som ryggmärgen säger att den bara vill springa till sitt barn, med alla plåster och lagningar som man kan hitta… och så sitter man i stället massvis med mil bort, och har bara en ynklig liten mobilskärm att förmedla stödet genom… 😦

Jag svarade något i stil med ”åh älskling, så ledsamt… men det är en sak, och saker kan man köpa nya. Försök ha det så mysigt ni kan nu, de sista dagarna…” Men bilderna får hon ju inte igen. Och ingen mer kamera har de med, så denna semester blir inte förevigad på något sätt alls… så fruktansvärt ledsamt, jag känner i hela mig hur ont det gör i hennes hjärta…

Det sista smset var lite mer hoppfullt ändå. Hon skrev att de bestämt sig för att ändå ha så trevligt de kunde, efter en hemsk dag…

Men jag som redan var känslomässigt påverkad efter gårdagens anspänning, blev alldeles översvämmad av ledsenhet, en stund… det som gör mest ont, är hennes uttryckta besvikelse på semesterorten. För att jag vet hur hennes drömbild har sett ut av detta ställe, som hennes pappa lovade henne en resa till för massvis med år sedan, en resa som till slut blev till ett annat ställe, förra hösten… jag står inte ut med att min dotters drömmar går i kras. Jag vet att det gör så oerhört mycket mer ont i henne, att få sina drömmar krossade, än det gör för mig att få mina krossade…

Puh… men till jobbet for jag. Har fått en del gjort. Och så skulle jag bara äta lunch innan jag skulle lämna jobbet… och naturligtvis är den jag möter, när jag kommer ovanligt sent till lunchstället, exkollegan… med vad jag gissar är frun. Jag hade faktiskt inte en tanke på att möta honom där… så jag hade ingen aning om att det skulle kännas så obekvämt att mötas… men det gjorde det. Pinsamt, på något vis… och jag log lite och sa ”hej”, och sedan gick jag snabbt åt andra hållet… och så satt jag själv och åt i ett hörn, medan jag kände att det skulle verka konstigt om jag tog en enorm omväg för att undvika bordet där han satt med frun, och kämpade med känslorna som… skämdes.

Jag verkligen klev ur mig själv och tittade på de känslorna utifrån. Konstaterade, logiskt, att de inte hade något fog för sin existens. Resonerade med känslorna, berättade hur det är i verkligheten, och att den där pinsamma känslan inte var motiverad alls… lite arg på mig själv för att jag tog på mig ”pinsamheten” efter vårt snabba steg lite för nära varann, igår.

Gamla hjärnmönster ville få det till att jag har gjort bort mig. Att jag skulle ha ”erkänt” känslor för honom, när det faktiskt var omvänt – men hans inledande attityd igår, av att hans avståndstagande från mig efter festen berodde på att han trodde att jag trodde ”något mer” – ett antagande som jag faktiskt inte bekräftade, utan det jag sa var att jag förstod att han kanske hade trott… men att det inte alls var så… och han konstaterade ju själv, då, att han inte hade sett några tecken hos mig på att jag skulle vara mer intresserad efter än före festen.

Så varför fick hjärnan för sig att skämmas? Som om jag hade gjort bort mig… precis så ville hjärnan reagera.

Jag tittade på känslan, konstaterade att den fanns där, men lät den inte ta över. Men när jag väl reste mig och passerade deras bord, med blicken en bit bort, så klappade hjärtat ändå… och jag hoppades att han inte skulle få för sig att vilja presentera mig för sin fru, just . Jag träffar henne gärna, självklart, men just idag kände jag mig inte redo för det… inte för att jag är kär i hennes man. För det är jag inte. Utan för att vetskapen om att han har berättat för henne om vårt samtal, i kombination med ovissheten om vad han har sagt till henne, fick mig att känna mig… utsatt. Och framför allt för att han och jag inte varit något annat än vanliga kollegor ända till igår… dvs alldeles nyss… att hans och min ”relation” har förändrats väldigt mycket de senaste 24 timmarna, och jag har inte haft möjlighet att vänja mig vid tanken på att den har det eller vad det innebär. Det är osäkert så att det räcker, mellan bara honom och mig… med hans fru också, så känns det som om han får ett ”kraftövertag”; att han är trygg i sin position och sin gemenskap, medan jag är alldeles bara jag, som vanligt, och dessutom inte har hunnit landa i vad detta väldigt nära samtal (där han pratade mest, det konstaterade han själv efteråt – han har blottat sig, inte jag) innebär för vårt sätt att umgås, framöver…

Jag passerade deras bord med blicken framåt, och hans fru pratade i telefonen, och han ropade inte på mig. Puh… 🙂 Men om jag bara bundit ris åt min egen rygg genom att vika undan såhär, för det framtida umgänget, det vet jag inte… det får väl visa sig. Det vore tråkigt om jag sabbat det… men blir det så, så får det väl vara så också. Jag är väldigt van vid att människor inte finns kvar numera, och överlever det med råge ifall han skulle ”försvinna” också.

Det är inte dödsstraff på att bli generad och osäker. Jag kan leva med lilla mig, även när jag skäms och beter mig pinsamt… om andra inte kan det, så kan jag inte göra något åt det.

Nu ska jag lämna jobbet och åka och handla lite på stan. Det blir en helg på egen hand… som vanligt. Och jag lär förmodligen fortsätta att brottas med mina känslor… det blir intressant att se vilka ”mönster” som vinner.

Ha en fin helg, alla.

Annonser