Tankar gör känslor

Som en och annan läsare förhoppningsvis har förstått vid det här laget, så handlar mycket av min ”distanserade” och nyktra attityd till livet och människorna, om att jag ser människan som ett av djuren. Jag tror definitivt inte på en ”Gud” som skulle ha skapat oss, och jag tror att våra själar är ett resultat av biokemiska processer (som i sin tur i och för sig beror både på erfarenheter, ärftliga mönster och – medvetna val). Sedan tror jag att universum innehåller krafter som vi ännu inte har lärt oss se eller mäta, men de krafterna handlar om naturvetenskap. Ett ”andligt” förhållningssätt kan handla om mycket annat än en gudstro.

I dagens DN uttryckte Humanisternas ordförande Christer Sturmark detta: ”Det ska inte gå att skylla på Gud, när man har handlat fel”. Det är nog det främsta skälet till att jag har svårt för religiös tro – att många människor använder sin tro som en sköld att skydda sig bakom, när man beter sig idiotiskt och inte vill behöva ta ansvar för det… jag har helt enkelt svårt för människors ovilja att ta ansvar för sina egna handlingar överhuvudtaget.

Alla gör dumma saker. Den människan finns inte, som inte gör något dumt eller själviskt under ett helt liv… och man kan välja att ta ansvar för det dumma man gjorde trots att det kan vara superjobbigt att behöva ”erkänna”. Eller så kan man skylla på någon eller något annat, eller helt enkelt försöka försvara sig… och det är det förhållningssättet som jag inte kan med. Allt du gör ska du vara beredd att äga ansvaret för, så länge som du är någorlunda frisk och intelligent. Det är mitt rättesnöre i livet. Och jag tror att om fler tänkte så, om sig själva, så skulle världen vara betydligt trevligare för alla att leva i. För man upptäcker ganska snart att det är lättare att göra ”rätt” från början, än att behöva skämmas för att man gör dumma saker hela tiden… 😉

Jag gör också fel. Jag har gjort en massa små saker som jag tycker, i backspegeln, att jag borde gjort annorlunda med. Saker jag skäms över. Särskilt sådana saker som har skadat andra. Jag bär på massor av skuldkänslor för saker som jag gjort, eller inte gjort, som berört min dotter.

Eftersom de senaste årens forskning visat allt tydligare att hjärnan kan förändras av att vi lär oss nya saker, och även att hjärnan är otroligt konservativ i den meningen att den helst vill följa reaktionsbanor som den är van vid – inte som den skulle må bäst av – så blir jag allt mer övertygad om att vi kan ”tänka oss friska”, om vi pratar känslomässig hälsa. Vi har kapaciteten att faktiskt förändra våra egna personligheter, genom att lära våra hjärnor att följa nya reaktionsmönster och genom att lära oss nya färdigheter.

Och jag har konstaterat att det är oerhört svårt att få syn på vissa av sina tankar. Särskilt de som får en att må dåligt. Jag har tänkt en del på det här med ”skam”, eftersom flera av mina vänner som har mycket ångest eller har utsatts för övergrepp, pratat mycket om att de känner mycket skam och skuld, och jag själv inte har kunnat identifiera särskilt mycket skamkänslor hos mig själv. Och jag tror att de finns där, skamkänslorna… så jag har letat en del.

Igår när jag läste i Anna Kåvers senaste bok om känslor, insåg jag att jag känner skuld för att förhållandet med exet inte höll. Inte direkt för att jag tycker att jag gjorde mer ”fel” än han som ledde till att det tog slut, utan mer… ja, att jag inte lyckades få det att fungera, bara. För att jag älskade honom och hade bilden av min framtid tillsammans med honom… jag skäms, på något plan, för att jag var så naiv att jag trodde att han alltid skulle finnas där för mig. Under de åren blev jag ju grovt sviken av min pappa också, som liksom var den som lärt mig att man kan och ska lita på att familjen inte sviker – att människor inte sviker, om de inte är oerhört trasiga i sina själar av något skäl… Sedan pappa försökte krossa mig, och exet lämnade mig flera år senare, så har jag slagit på mig själv för att jag varit så ”dum” att jag har litat på någon annan människa än mig själv, överhuvudtaget. Sista spiken i kistan var nog när dottern berättade saker för sin pappa som hon visste att han skulle använda emot mig… då försvann min sista rest av tro på att jag ska lita på någon.

Och jag slår mer på mig själv än på någon annan, för att jag har trott att människor går att lita på… orimligt mycket slår jag på mig själv, för det.

Jag har tvingat mig att lära mig att försöka lösa allt själv. När jag får konstatera att det finns saker som jag vill göra i livet men som jag inte vill, orkar eller vågar göra på egen hand, så gör jag det till mitt eget misslyckande att jag inte bara gör de sakerna på egen hand. Den rådande värderingen i vårt svenska samhälle som säger att ”en kvinna utan man är som en fisk utan cykel” gör det inte lättare för mig att försöka lära mig lita på människor igen… för responsen jag får från många håll, är ungefär ”du behöver ingen man” och/eller ”men stick iväg och gör det där då!!”. I synnerhet från dem som har en partner som avlastar dem i deras orkeslöshet, rädsla eller behov av att höra till… jag tror inte att någon säger sådant för att göra mig illa, tvärtom tror jag att de flesta försöker peppa. Men att ge råd som utgår från ens egen position som utanförstående, att ge respons på andras känslor i form av ”men ska du inte känna”, leder bara till det som Anna Kåver beskriver som invaliderande: ”den [andra personen] tar dig inte på allvar och ger dig inte rätt att vara den du är. Hur väl den andre än vill dig, är kommentaren inte respektfull.” Det är mer vanligt än jag skulle önska, att människor bemöter andras känslor utifrån sina egna känslor för stunden eller sina egna känslomönster, i stället för att kliva in i den andras skor en stund och visa empati. Det finns många skäl till att människor bemöter andras känslor med varianter av ”men ska du inte känna”, varav bristande respekt och omtanke bara är ett. Anna Kåver tar ett lysande fiktivt exempel, på två kvinnor vars barn just lämnat boet och hur dessa två kvinnor reagerar helt olika på den nya, barnfria situationen… den ena har gjort det till meningen med hennes liv, att ta hand om barnen, och mår därmed dåligt när barnen flyttar eftersom det tar ifrån henne känslan av att vara behövd. Den andra har gått och smyglängtat i flera år efter att få göra saker som hon inte kunnat göra medan barnen var små, och känner glädje och energi sedan barnen flyttat… och samma slags ”råd” till dessa kvinnor, skulle givetvis få helt olika effekt hos dem.

Jag försöker i alla fall öva mig på att få syn på vilka tankar jag har, som leder till jobbiga känslor. Målet med det är att försöka minska mängden självskadande tankar och känslor – för till syvende och sist finns det ingen mening med att människor gör illa sig själva med sina egna tankar. Självskadande tankar och känslor finns där bara för att vi någon gång i livet dragit slutsatser av obehagliga händelser – och slutsatserna kan många gånger ha varit fel redan från början… men hjärnan vill gärna göra ”mer av samma”, så har vi en gång plöjt upp ett negativt spår i våra hjärnor så fortsätter hjärnan att springa längs det spåret, helt utan att bry sig om ifall det stämmer med verkligheten eller ej.

Hjärnan vill gärna göra ”mer av samma” också om det råkar vara så att vi har lärt oss att lägga fokus på självstärkande och -glädjande reaktionsvägar i hjärnan. En del människor är oerhört ”bra” på att vara glada – och det beror både på gynnsamma gener, gynnsamma omständigheter under uppväxten/livet och på att de råkat ”fastna” i självsnälla hjärnspår i stället för självelaka.

Men är man nu inte en sådan människa som oftare är glad/trygg/självsnäll, så… kan man faktiskt träna om sin hjärna. Ingen vet hur mycket man kan träna om hjärnan, men forskningen visar att det går. För att man ska klara det så måste man såklart vara motiverad att förändra sina mönster, och för att bli motiverad vill det till att man inte har lyckats skapa sig upplevelsen av att de självdestruktiva mönstren ger en belöning av något slag… och de flesta upplever tyvärr att det ”lönar sig” att behålla en hel del av de självdestruktiva mönstren: man får andras uppmärksamhet, man blir tyckt synd om, det ställs lägre krav på ens insatser, man kan styra andras känslor och beteenden med sitt självdestruktiva beteende… det är förmodligen de vanligaste orsakerna till att människor som mår dåligt för att de inte fungerar fullt ut i sina liv eller relationer, trots allt inte försöker förändra sig. Ja, och så är man rädd att misslyckas om man försöker, man tror sig inte om att ha kapaciteten att klara av att förändra sig, eller man ser inte det ”sjuka” i det sätt som man hanterar sin värld och därmed inte heller det ”friska” alternativet…

Livet är inte enkelt. Människor är inte bara goda. Det finns faktiskt ingen som har sagt att det ska vara enkelt eller att alla människor är goda… så man gör det enklast för sig om man slutar förbanna sin eviga olycka eller önsketänka att livet borde vara en räkmacka… man får inte heller ett bättre liv själv genom att missunna andra den glädje de upplever. Faktiskt. Det man kan göra, är att öva sig på att lära känna sina egna känslomönster, att lägga mindre kraft på det som ger ångest eller oro och att uppmärksamma alla goda känslor som kommer… för i slutänden så är ”känslan för livet” något som händer helt och hållet inuti oss själva. Vi påverkas självklart av vad som händer omkring oss, men tolkningen och känslan för det som händer, kan faktiskt ingen annan än vi själva styra över… och det är som sagt allt annat än enkelt, att lära sig göra det… 🙂 Men det går. Till stora delar. Och det finns faktiskt inga andra sätt att må bättre…

Så när jag konstaterar att jag bestraffar mig själv, att jag skapar skamkänslor över att det tog slut med exet, så finns det inga andra vägar att förändra det än att jobba med mina egna tankar och känslor. Jag bestämmer om jag ska fortsätta att slå på mig själv eller inte. Ibland orkar jag inte tvinga hjärnan att styra om sitt självdestruktiva spår och då återfaller jag till att tro att jag inte förtjänar kärlek eller trygghet med andra människor. Det får man också acceptera – att man inte lyckas alltid med sitt känslostyrande. Men det är som när man lärde sig cykla – blås på det skrapade knät, och så ”upp igen”… för att man faktiskt inte kan lära sig cykla om man ger upp efter första vurpan.

Det är så jag ser på djuret ”människa”. Andra djur fungerar som vi – de lär sig fel ”betingning” på vissa stimuli, kan bli rädda för trappor eller dammsugare eller brevbärare… och nuförtiden finns det ”hundviskare” och andra djurpsykologer, som hjälper oss att få syn på varför våra husdjur inte mår bra och hur vi kan lära om dem. Vi människor är inte annorlunda… vi har inga magiskt givna ”ursjälar”, som förutbestämmer att våra liv ska bli på det ena eller andra sättet. Vi kan också lära om… oftast inte lika snabbt och enkelt som andra djur, förmodligen för att vi envisas med att hålla på och tänka en massa… 😉 Vår förmåga till abstrakt tänkande är inte bara av godo för oss.

Men jag tror och tycker att det mellanmänskliga umgänget, och det individuella måendet, skulle kunna fungera mycket bättre om fler människor tillät sig att behålla en öppenhet för att saker kanske inte är så som vi bestämt oss för att de är, alltid… om vi var mindre rädda för att tappa bort oss själva, ifall vi gjorde oss mer flexibla.

Här har jag bara lyft fram delar ur boken, och tolkat det så som det passade mig just nu, men jag rekommenderar faktiskt alla att läsa boken. Den heter ”Himmel, helvete och allt däremellan – om känslor” och är skriven av Anna Kåver. Förresten rekommenderar jag både hennes och Åsa Nilsonnes tidigare böcker också. Där finns mycket värdefullt att lära, för den som är intresserad av människan, psykologi, medicin, sig själv eller hur man kan göra för att må bättre med sitt liv.

Annonser