Småprat

När dottern ringde klockan fem igår, var jag kvar på jobbet… och så fullständigt slut i skallen att jag inte fattade vad hon sa, ens efter någon minut. Konstaterade att det var meningslöst att prata i telefon medan jag var kvar på jobbet, och så åkte jag hem och började med maten. Dottern hade sagt till pojkvännen att hon ville ha en mamma-kväll själv… så det blev hon och jag, vilket var skönt, även om det är mysigt när hennes pojkvän är med också.

Vi åt. Såg Doobidoo och konstaterade att den sortens program är den enda man borde se – dvs sådana som man blir glad av. Pratade… vi har inte träffats på ett tag nu, och även om hon avhandlat det mesta av sina lägenhetssökarfrågor per telefon efterhand, så har det hunnit hända en del som vi inte pratat ordentligt om.

Jag berättade för henne om TV-programmet jag såg härom kvällen, där en psykolog pratar med föräldrarna till skilsmässobarn som först fått berätta hur de känner om sin situation. Det programmet handlade om en 16-årig tjej med tre yngre bröder (varav en autistisk), som hon tog hand om väldigt mycket för att pappan var trött när han kom hem från jobbet. Hennes föräldrar skilde sig när hon var 9, efter att mamman träffat en ny kärlek och faktiskt flytt fältet (dvs familjen). Tjejen hade inte haft något riktigt umgänge med sin mamma sedan dess… pojkarna bodde varannan vecka hos mamman, men tjejen bodde bara hos pappan. Hon hade inte pratat ”på riktigt” med sin mamma på månader, eller om hon sa att det var ett år… och hon uttryckte att hon undvek att prata med sin mamma efter att de blivit osams om navelpiercing en månad innan, för att, som hon sa, ”till slut kommer vi att såra varandra så mycket att vi inte orkar förlåta varandra längre”…

När man sedan fick se föräldrarna träffa psykologen och där få se filmen som visade vad deras dotter sagt, blev det oerhört tydligt att denna 40-åriga mamma var väääldigt mycket mer omogen än sin 16-åriga dotter… Mamman sa att när dottern avvisade henne så reagerade hon med att avvisa tillbaka, ”det är som om man vill ‘hämnas’, hehehe…” Det var väldigt tydligt att denna kvinna hade klarat sig genom sitt känslostyrda liv genom att själv signalera att hennes omogna sätt att hantera sina känslor, är ”charmigt”. Och herregud, så mycket hennes attityd och beteende påminde både om min dotters pappas, och om min pappas sedan han träffade den nya frun…

Psykologen sa så här till mamman: ”nu ska jag säga något snällt: du låter väldigt ung…” Och mamman valde att inte riktigt fatta att det psykologen menade, var ”fruktansvärt omogen”. Den kvinnan verkade ha seglat genom livet på sin egen hemsydda räkmacka, som innebar att omvärlden bara fick lov att stå ut med att hennes behov av bekräftelse på ”den charmiga rollen” innebar att alla andra blev lidande.

Men sedan var psykologen ganska rak mot föräldrarna också. Tydlig med att det är de som är vuxna och därmed de som ska samarbeta och se till att deras barn inte far illa. Inte dottern som skulle behöva ta hand om både sina syskon och sina föräldrars oförmåga att hantera sig själva… men det märktes tydligt att den enda riktigt ”vuxna” i den familjen, var denna 16-åriga tjej.

Jag känner igen mig. Jag växte om mina föräldrar, i ansvarstagande och mognad, ungefär i den åldern. Men mina föräldrar ”skötte sig” ändå, när det gällde att leda själva familjen och dess angelägenheter… det har däremot inte min dotters far gjort. Han har betett sig exakt som denna kvinna… och både jag och dottern har fått lirka med honom när han bestämt sig för att han blivit sårad av dottern, och inte sett någon annans känslor än sina egna.

Det gör mig tokförbannad att se föräldrar bete sig som treåriga skitungar när de inte får den bekräftelse som de kräver – från sina barn… det är helt enkelt inte tillåtet för föräldrar att brista så inihelvete mycket i sitt vuxenskap. Barns uppgift är INTE att förgylla sina föräldrars liv och ge föräldrarna en känsla av mening med livet – inga barn har fått välja om de ska finnas eller inte. Det är föräldrarna som har valt att deras barn ska finnas, och föräldrarna är vuxna och får tamigfan sätta sina egofixerade självkänslebrister åt sidan när det gäller att ta hand om sina barn. Basta!!!

Min dotter berättade i alla fall att när hon och lillasyster ätit middag med sin far häromdagen, så hade han sagt att nu skulle sambon flytta ut. Han hade tröttnat på att ha det som de har det. Men som vanligt lät det inte som om han berättade fakta – han berättade sin känsla. För sin 19-åring och sin 6-åring. Så dottern fattade lika sekundsnabbt som jag, att det är inte det minsta säkert att denna för barnen (ffa för lillasyster) enormt stora förändring i livet, kommer att inträffa… de gjorde ju slut kring dotterns studentfirande i juni, och det fick inga märkbara konsekvenser överhuvudtaget. De umgicks som vanligt, och firade semester tillsammans som om inget hade hänt. Jag hatar att han gör så här, att han drar in barnen som ”pratpartners” när han har ledsnat på sitt förhållande, att han inte fattar att de barn som han säger sådana saker till är människor med egna känslor och liv och trygghetsbehov…

Dottern hade frågat lillasyster, när de var själva, hur hon kände det för att pappans sambo skulle flytta. Lillasyster hade svarat sådär som små barn gör när de pratar om förändringar som de inte kan överblicka: att hon skulle träffa sambon ändå… ja, hon upprepade tydligtvis de vuxnas ord. Denna sambo är uppenbart en trygg person i lillasysters liv, och har funnits med så länge som lillasyster minns… det kan nog bli en tuff period för lillasyster, som dessutom just blivit storasyster på mammas sida. Det är bara att hålla tummarna för att inblandade vuxna beter sig så sansat, vanligt och odramatiskt som möjligt…

Dottern sa att hon inte kunde minnas att det var ett dugg jobbigt på ”min” sida, när exet och jag separerade – för att det var så otroligt dramatiskt och stökigt och rörigt på hennes pappas sida, eftersom han och lillasysters mamma råkade separera precis samtidigt… ”Det är konstigt, för [exet] var ju en jätteviktig person i mitt liv medan jag tyckte illa om lillasysters mamma (som varit elak i för många år, mot dottern, som annars snarast är en överförlåtande person)… men det var nog för att det var så lugnt hos dig, jämfört med hos pappa”, sa hon. Och det är ändå en liten tröst i det elände som vi trots allt utsatte henne för, genom att exet valde att försvinna ur både hennes och mitt liv från en sekund till nästa… men jag befann mig säkert hundra meter under vattenytan, så dåligt mådde jag, och jag bestämde mig för att jag inte kunde kosta på mig att bryta ihop så mycket som  min själ egentligen gjorde. Jag gick till en läkare och bad att få antidepp-medicin, för det var helt nödvändigt att jag kunde arbeta och ta hand om min dotter… och någonstans är det ändå skönt att få höra, från dottern, att mitt desperata beslut att lära mig andas under vattnet, faktiskt fungerade för henne.

Att hon sedan bröt ihop fullständigt 1½ år senare, i samband med att hon drabbades av tvång, och fick ur sig alla sina känslor av övergivenhet och besvikelse över exets sätt att liksom ”glömma” att hon fanns, var faktiskt ändå något annat…

Just nu rör det på sig överallt inom min dotters två familjer.

Hennes mormor har ett hemligt förhållande med en passion, bakom ryggen på mormors exsambo som numera bor på servicehus. Mormor skäms och är exalterad samtidigt. Dotterns morbror (alltså min bror) har just blivit ihop med sin frus kompis, och ska skiljas från sin fru.

Hennes farmor har hals-över-huvud-flyttat och skilt sig från sin sinnesrubbade karl som ingen i familjen någonsin gillat eller förstått sig på (han är enormt otrevlig mot dotterns farmor, inför folk, och dessutom är han rik och snål – i min värld är det oförenliga ”egenskaper”???). Farmor har flyttat hem till sin yngste son – vars fästmö sedan flera år lämnade både hemmet och förhållandet ungefär lika plötsligt, när det gemensamma huset var ungefär färdigbyggt.

Och nu separerar alltså hennes pappa från sin sambo, som hört till familjen ett antal år ändå.

Såvitt vi vet ska dotterns farfar inte skiljas från sin fru, inte heller hennes andra farbror från sin, eller min pappa från sin fru. Lillasysters mamma har ju just fått ett nytt barn med sin sambo, och jag skulle bli förvånad om de två inte håller ihop resten av livet. Men annars är det alltså bara jag som varken blir ihop, gör slut, strular eller gör något överhuvudtaget med något förhållande, som påverkar min dotter… och jag vet inte riktigt hur jag ska tänka om det. Eller, jag tänker väldigt både – och.

Naturligtvis är jag enormt glad över att inte vara en av dem som rör till det i dessa flickors liv.

Samtidigt tänkte jag på, häromdagen, att av de män jag känner till som är singlar i den här åldern, så är faktiskt de allra flesta fullständigt hopplösa fall… de är omogna, osociala, ofräscha och galet trista. Inte alla är det, eller, alla är inte allt det – ett par är bara en eller två av de sakerna… inte helt hopplösa, alltså. Men de flesta har förmodligen aldrig haft en kvinna, och kommer sannolikt inte heller att få det under sina liv. Otroligt sorgligt… verkligen. Jag hoppas att de flesta av dem inte heller vill leva med någon… att de är nöjda med sina specialintressen som de i bästa fall delar med ett par andra ”nördar” inom sina områden. Det är min ärliga förhoppning.

Men min fortsatta tanke, var att jag är en av dessa som ”inte har förhållanden”… det är över fem år sedan jag levde i ett riktigt förhållande senast, och jag måste erkänna att jag har tappat identifikationen med dem som lever i förhållanden. Jag har börjat bli en sådan som inte riktigt kan relatera till hur det är att ha en partner som allt man gör, är och pratar om, kretsar kring… en sådan ”ungkarls-människa”. Jag är definitivt inte omogen, asocial eller ofräsch – lite lagom trist kan jag kanske vara, när jag inte tycker att jag har något att berätta om, så att jag bara pratar om det som andra väljer att prata om… fast jag är faktiskt ingen grå människa. Det reflekterade jag också över häromdagen, när jag mötte en sådan… liksom färglös människa, med omoderna kläder i osynliga färger, ingen frisyr och inget smink alls. Jag börjar nog bli allt mer kuflik, men färglös är jag definitivt inte. Faktum är att varje gång jag har på mig något av klädesplaggen i lila, rött, rosa, med markerade mönster och/eller personlig skärning, så får jag komplimanger, av både män och kvinnor… och det händer någon gång varje vecka.

Jag är glad att jag inte är färglös. Att jag inte har ett behov av att göra mitt bästa för att inte märkas. Jag kan förstå att man kan vilja inte-synas, och är glad att jag inte känner det så.

Men hur det än är, så tycker jag själv att det är en aning svårbegripligt att det har gått 5½ år utan att jag har lyckats få till ett förhållande som ens kan kallas ”ett förhållande”… det gör jag faktiskt. Och då kan jag inte låta bli att jämföra mig med de riktigt kufiska, rädda, asociala och enfrågeintresserade männen som är singlar, omkring mig… och undra om jag trots allt har blivit lika ”konstig” som de.

Samtidigt säger mig min historia att under de föregående 22 åren var jag singel som längst i ett halvår, ett par gånger… så jag förstår att jag inte är helt rättvis mot mig själv, när jag försöker hitta en ”sanning” i de senaste 5.

Jag har massor av funderingar kring just det där med vad man gör till en ”sanning”, av sina känslor, efter att ha läst Anna Kåvers senaste bok. Återigen, inget i boken var någon nyhet, men man behöver höra ganska många saker rätt många gånger för att de ska fastna… 🙂 I synnerhet sådant som handlar om att lära sig att hantera sina känslor och tankar.

Om jag orkar ska jag skriva mer om funderingarna som kommit utifrån boken, i morgon. Nu önskar jag alla en fin lördagkväll.

Annonser