Om empati

Igår var det inget vidare ställt med måendet. Hade kortare stunder då jag mådde bättre, men ont i magen hela tiden, småfeber, ingen ork överhuvudtaget… idag har varit en bättre dag. Ingen som helst vare sig matlust eller hunger, men jag har ätit riktig frukost och middag i alla fall. Dessutom tagit en liten stillsam promenad kring ”min” sjö. Om utvecklingen fortsätter som idag, är jag nog frisk igen på måndag. Utan att fortfarande veta eller förstå vad det var som hände, med kroppen…

Chefen och några kollegor sms:ade frekvent medan jag var inlagd, och igår när jag kommit hem skickade jag ett mejl till hela arbetsplatsen eftersom så många hört av sig och undrat oroligt hur det var med mig. Jag gjorde en kortbeskrivning av vad som hänt och vad jag fått veta, några reflektioner över hur ”vårdapparaten” kan fungera en sådan här gång och en för mig ganska typisk numerisk sammanställning över antalet undersökningar och vårdpersonal… 🙂 Responsen var ganska underbar, faktiskt. Åtminstone en tredjedel av kollegorna skrev svar – personliga, omtänksamma, skämtsamma… chefen var sist ut (hade väl möten till alldeles för sent), och han skrev ”Du glömde en punkt på din lista: inget fel på humöret”… 😉 Åtminstone 4-5 stycken kommenterade just att de tyckte att jag skrivit otroligt underhållande. Och det är klart, jag har svårt för att skriva texter helt utan inslag av humor… men jag bemödade mig faktiskt inte särskilt mycket för att vara rolig… 😉 Lite överraskade det mig faktiskt, att jag fick så… personlig, och positiv respons, på det jag skrev. Flera av dem skrev ”jag har tänkt så mycket på dig”, och det kändes… ja, både… konstigt, och väldigt fint.

En av dem som gav respons på mitt mejl, skrev om sitt dåliga samvete över att hon inte kunnat fullfölja sitt löfte om att följa med mig till sjukhuset (hon insåg sedan hon sagt det, att hennes man jobbade kväll och hon måste hämta barn på dagis senast en viss tid). Sedan skrev hon att hon hoppades att vi kunde ta en fika sedan jag blivit frisk och är tillbaka på jobbet… Jag satt intill denna kvinna medan vi åkte till stället där vi hade jobbdagar. Hon berättade väldigt mycket för mig om sitt liv, och det framgick oerhört tydligt av de saker hon berättade att detta var en kvinna som sätter en ära i att ta hand om andra. En stark ordning-och-reda-människa, med tydliga värderingar kring rätt och fel – inte stelbent, fördomsfull eller rättshaveristisk på något vis, men med starka förväntningar på sig själv och andra att man inte bara ska göra rätt för sig, man ska framför allt göra rätt för andra.

Och jag lyssnade… som jag brukar göra.

På kvällen, vid middagen, fortsatte förtroendena från denna kvinna… hon berättade hur hon ser på sitt jobb och sina närmaste kollegor, och jag förstår att det var skönt för henne att få prata med någon som både känner kollegorna och arbetssituationen lite, och dessutom förstår hennes tankar.

Och när jag blev sådär riktigt dålig, innan ambulansen kom… så formligen slängde hon sig över mig, med kramar och hålla-handen… det verkar som om hon har gjort mig till sin nya bästis.

Och jag värdesätter värmen och omtanken… men känner mig en aning… kvävd, av denna allt för stora intimitet, från en människa som jag inte riktigt känner att jag står lika nära som hon verkar känna det för mig…

Hela den här episoden har gett mig en fantastisk möjlighet (även om jag var tämligen ofokuserad största delen av tiden, pga smärtan) att registrera… hur människor reagerar, när någon ”nära men inte familj”, blir sjuk. När man blir så dålig som jag var, släpper alla möjligheter att hålla på några ‘roller’ – man blir väldigt påtagligt bara fysisk människa, och det påverkar hur de friska människorna hanterar sina roller också. För roller har vi alla, till varandra… vissa har roller som är ganska lika oavsett sammanhang, andra har väldigt tydligt olika roller beroende på sammanhang. Men alla har vi roller.

Det jag först fick notera, var att så gott som alla kvinnorna, även de som jag verkligen inte är nära bekant med, visade avslappnad och, som det verkade, ärlig medkänsla. Någon enstaka som även annars visat att de har svårt att känna med andra, drog sig undan lite. Men kontrasten mellan könens förmåga att visa empati, blev väldigt tydlig… en eller två av männen frågade alls hur det var med mig, de andra undvek min blick när de passerade där jag låg, och visade tydligt hur obekväma de var med situationen. När jag ser på responsen efteråt, vilka som frågat spontant eller gett respons på min berättelse om sjukdomstillståndet, så ser jag att ca 20% av responserna har kommit från män. Ingen man har uttryckt att de verkligen tänkt på mig, så som flera av kvinnorna gjorde, men det är kanske inte så konstigt – sådant är svårare att säga till det motsatta könet, risken är större att det feltolkas som ”för intimt”. Men reaktionen under tiden som vi befann oss tillsammans, var så oerhört tydligt skild mellan könen…

Chefens responser kan beskrivas ungefär så här: ”men så opraktiskt att du skulle gå och bli sjuk nu – jaha, men nu är det så, vilken tur att det finns kvinnor med som vill ta hand om dig – nu får du se till att bli frisk så fort som möjligt, upp och hoppa och tänk nu bara positivt!!”… 😉 Han är så klämkäck att det faktiskt blir lite larvigt, han klarar inte riktigt att hålla sig på en sansad vuxen-nivå i sina responser. Men men, han ger respons i alla fall. Det tror jag inte att någon av mina tidigare chefer skulle ha gjort… jo, en, som jag hade under några månader härom året. Jag har inga invändningar – jag noterar bara.

Fler noteringar…

Den mest attraktiva egenskapen som jag tycker att en man kan ha, är äkta, ärlig empatisk förmåga, som visas i ord, handling och kroppsspråk. ”Empati” handlar om att ha förmågan att lämna sig själv, sina behov, värderingar och känslor helt åt sidan för en stund, och bara fokusera på en annan människa och dens behov. ”Empati” handlar inte om att säga rätt saker om sig själv. Inte heller om att vilja ta hand om andra för att man inte värdesätter sig själv. Äkta empati kan man nog bara känna och visa om man vet att man själv är en lika viktig människa som alla andra… jag tror faktiskt det. För när en människa med svag självkänsla ”tar hand om” andra och det den tror är andras behov, så blir det sällan bra i längden… det blir för mycket, det blir fel saker, det blir ganska snabbt tydligt att ”givaren” ger för att själv få tillbaka – och oftast ger den inte det som andra verkligen behöver, utan det som den själv skulle vilja få… vilket ganska snabbt leder till att ”givaren” börjar ställa förväntningar på ”återbetalning”, eller åtminstone tacksamhet.

Empati fungerar bara när givandet är totalt villkorslöst. När givaren själv tar fullt ansvar för vad, när och hur mycket den förmår ge – och när givaren verkligen sätter sina egna värderingar, behov, önskemål och åsikter åt sidan och ser den andra människan sådan som den är.

Och människor som förmår göra så, är oerhört sällsynta. Det är nog sällan viljan som saknas, mer kunskapen, träningen, tror jag…

Den manliga sköterskan som satt med mig i ambulansen var i alla fall en sådan man som uppenbarligen hade den empatiska förmågan. Och en man som väljer att utbilda sig till sjuksköterska, dvs ett vårdyrke som har ganska låg status, lön och karriärmöjligheter, bör väl ha en hel del personliga empatiska drivkrafter. Men det sitter inte bara i yrket eller valet av yrke – alla ”vårdarbetare” i de lägre hierarkierna har inte empatisk förmåga (även om de genomgående har både bättre empatisk och social kompetens än läkare, som grupper betraktade).

De flesta ”vårdande” människor försöker ta hand om andra för att de antingen har en sådan kulturell prägling med sig hemifrån, eller för att det är deras sätt att känna sig bra, duktiga, behövda eller värdefulla. Det är något helt annat än att besitta empatisk förmåga.

Ambulanssköterskan småpratade med mig om ditt och datt, inledningsvis förmodligen för att hålla koll på hur dålig jag var, medan han samtidigt hade järnkoll på apparater och ställde frågor om mitt mående. Efterhand som jag mådde lite bättre, så kunde ju jag såklart inte låta bli att vara nyfiken på hans jobb… 🙂 Så till slut berättade han ganska personliga saker för mig som han förmodligen inte säger till de flesta av sina patienter. Men dessutom visade han ömsint men inte påträngande omtanke, i rörelser, kroppsspråk, tonfall…

Under mitt dygn på sjukhuset hann jag få uppleva ett tjugotal olika sjuksköterskor och undersköterskor. Många som fanns med bara längs vägen eller hade hand om andra delar, och så några som hade hand om mig.

Nattpersonalen bestod av två jättesöta, försynta tjejer som utstrålade osäkerhet och förvirring – inte den bästa kombinationen, för patienter som kommer in sent och därför ofta nog inte bara är oroliga över att ha blivit plötsligt sjuka eller skadade, utan som dessutom är trötta och därför med sämre motståndskraft mot oron. Men, så var det. Dagpasset… var två väldigt olika tjejer. Den ena var mullig och go och glad, skämtade med patienterna, pratade med gullegullröst med dem som hon tydligen kände sig ta hand om (ffa de äldre, och inte mig, och jag är inte förvånad – återkommer till det). På de timmarna som hon fanns bland oss hann hon visa väldigt tydligt att självkänslan var ganska skral, och hon pendlade mellan att vara överomhändertagande och att inte orka spela den självpåtagna ”mammarollen”. Hon berättade för den som ville höra att hon jobbat inom äldrevården tidigare, men älskade att jobba på sjukhus nu. När hon lyckades hitta en åder att tappa blod ur på en annan patient, gjorde hon först en stor sak av att vara ”proffs” på det, varefter hon såg sig tvungen att låta Jante få styra genom att förklara att ”ja, man kan ju inte bara säga att man är bra på något, man måste ju tona ner det för annars blir ju en del sura”. Den andra var uppmärksam, lugn, glad, ”sval”, kunnig och kompetent, och kunde förklara för doktorn hur saker fungerade i ett fall helt utan att hävda sig, och på motsvarande sätt fullständigt prestigelöst ta emot en tillrättavisning från doktorn i ett annat fall. Oerhört förtroendeingivande, helt enkelt.

Och kvällspasset bestod av två lite äldre kvinnor, där undersköterskan var den som styrde. Inte bara över patienterna, utan också över sin sköterskekollega, som lät henne hållas tills det handlade om saker som låg inom hennes eget ansvarsområde. När en av patienterna började störtkräkas efter sin operation, visade undersköterskan alldeles för tydligt hur besvärlig hon tyckte att denna gamla människa var… så till den grad att patienten till slut bad om ursäkt för att h*n kräktes, och undersköterskan fick lov att erkänna att ”det rår du ju inte för”…

Den gullegulliga undersköterskan kände jag igen. Som typ alltså, inte hon personligen… jag har också jobbat inom hemtjänsten, och där haft kollegor med liknande attityd. Det är människor som vill se sig själva som klippta och skurna för vårdyrket. De tror ofta att sättet att sköta deras jobb, är genom att gulla och skoja med patienterna som om de vore hundvalpar, och de tycker ofta verkligen om att få känna sig duktiga när de byter nedpinkade sängar eller moppar golv. De är välvilliga, och tror att patienterna (som oftast är äldre än de och alltså har betydligt fler livserfarenheter) tycker om att bli behandlade som just hundvalpar. Problemet uppstår när patienterna börjar tröttna på att bli klappade på huvudet, eller när de själva inte upplever att deras ”roll” ger tillräckligt mycket av den sorts bekräftelse som är orsaken till att de valt att arbeta inom vården. Ofta har deras omgivning under uppväxten belönat deras vårdande, självutplånande sidor, och de har inte själva fått syn på att deras beteende snarare är inlärt än medfött. De har helt enkelt inte riktigt så mycket empatisk förmåga som de själva trodde, när de valde jobbet…

Och de finns inte bara inom vården. Jag har kollegor som är av det där slaget, och inte bara hon som vill bli min bästis. De blir ofta kletigt, påträngande omtänksamma, lägger sig i och ska ta hand om andra, gillar inte människor som vill och kan ta hand om sig själva… för deras enda, självvalda roll fungerar bara om folk låter sig styras med, enligt deras uppfattning om vad andra behöver. Men självklart är spannet stort, det finns många varianter och tar sig olika uttryck.

Men det blev plötsligt så tydligt för mig, där på sjukhuset, varför den där undersköterskan snarare undvek än gullade med mig. Det har inte bara med åldern att göra – det handlar framför allt om hennes självkänsla. Jag är tillräckligt medveten om min egen kropp och kan tillräckligt mycket om hur kroppar fungerar, dessutom har jag den rätta ”skolningen” och kan tala för mig på ”rätt sätt” för att numera få läkare att lyssna mer på mig än att hålla fast vid sina prestigeladdade doktorssjälvbilder. Hur jäkla hjälplös och borta jag än kan vara när jag kommer till vården, så signalerar jag tydligen på två sekunder att jag inte låter någon slarva med min kropp och hälsa. Jag är aldrig otrevlig och jag har alltid utgångspunkten att så fort som jag märker att jag har fått vårdpersonalen att förstå det jag säger, så lämnar jag över bedömningarna till dem. Men jag har lärt mig att så som vårdapparaten ser ut numera, dvs att man inte har en läkare som vet allt om en, så är det upp till patienten att snappa upp allt som personalen säger till eller om en, och föra det vidare när nästa vårdgivare tar över… för deras inbördes kommunikation fungerar ofta inte så som man skulle önska, förmodligen mest pga för stark respekt för de rådande hierakierna inom vården.

Men det behöver som sagt inte bara handla om människor jag möter inom vården. Människor med svag självkänsla, som har tagit till sig strategin att försöka kompensera för den och bli omtyckta genom att ta hand om andra, reagerar ofta med viss avvaktan mot mig. Sedan har jag inga som helst problem med att låta andra känna att de styr och ställer över mig, jag är upprikigt intresserad av vad alla människor har att bidra med, och har en viss tendens till att ge förstärkt stöd åt de sidor som jag märker att människor är otrygga inom… vilket inte bara är så bra. Jag lyfter hellre fram dem som visar att de känner sig osäkra och i underläge, än bekräftar dem som visar att det tycker att de förtjänar uppmärksamheten. Det leder ibland till att de där som från början känner sig hotade av mig, blir lite för mycket min ”kompis” när de märker att jag inte alls ser ner på dem… jag förväntar mig nog att de ska ta tillbaka sin självrespekt sedan de märkt att de inte behöver hävda sig tillsammans med mig. Men så funkar det inte så ofta… den andras bristande självkänsla går ofta djupare än så, och jag hamnar i att förväntas fortsätta förstärka den andras självbild i evighet. Vilket jag varken vill, jag vill kunna respektera andra verkligen som likar, eller har orken till…

Under de här dagarna har jag alltså fått se två motsatta sätt att fungera när man inte egentligen besitter särskilt mycket empatisk förmåga. Det ena handlar om att undvika att visa eller uttrycka medkänsla, det andra om att överkompensera med omsorger – men grunden är densamma hos båda, dvs att själv få stanna kvar i centrum för uppmärksamheten… vilket alltså inte är förenligt med ”empati”.

Jag har också fått möta just äkta empati. Hade jag inte gjort det, samtidigt, så hade jag nog inte fått syn på, så tydligt, hur det ser ut när en människa inte besitter empati.

Dessutom vet jag att det finns både de som inte visar empati, och de som överdriver omsorgerna om andra, som ändå faktiskt besitter empati. De signalerar empatin på andra sätt i stället. Men det ska jag inte gå vidare in på just nu. För nu är det färdigskrivet för idag! 🙂

Annonser