Nog har jag saker…

… som jag skulle vilja sätta på pränt. Jag har bara varken inspiration eller ork att formulera mig, just nu…

På något vis verkar jag vara väldigt trött. Eller vad det nu är… glömmer jobbnyckeln i dörren och får ringa vaktbolaget för att de ska ta hand om den, skickar in en fråga via ett webbformulär och anger en felaktig systemidentitet – fast jag använder den identiteten flera gånger om dagen, och borde kunna den utan att ens tänka… sådana saker gör jag. Jag är hur fokuserad som helst på uppgifterna jag har att göra i jobbet, men det verkar uppstå glapp på andra, oväntade områden… jag kommer plötsligt ihåg saker som hände för månader sedan, som jag inser att de legat i dimman ända sedan de hände – och det är trevliga saker som poppar upp… sådana borde det inte vara svårt att minnas att man gjort, eller varit med om. Skumt… jag hoppas att jag inte har ärvt mormors alzheimers, den började ge sig till känna ganska tidigt för henne… nå, det är väl bara att jag försöker vara lite uppmärksam på om jag börjar göra riktigt konstiga saker.

Förmodligen är jag bara uttröttad… mentalt, på något vis… fast det inte känns så…

Lyssnar på en kompis Spotify-lista. Det är kul att få lite musikalisk inspiration. Just nu är det ‘Losing you’, med Dead by April.

Annars har dagen handlat om en hel radda oplanerade spontanmöten, då faktiskt både bra och viktiga saker avhandlats. Vissa processer, som ligger bara på mitt bord, tar en massa tid och en massa prat med en massa olika människor, för att komma framåt… men det går framåt, i alla fall. Sedan har jag fått besök både igår och idag, av den fjärde herren som jag tycker är intressant, på jobbet… den som inte var med på festen härom veckan, eftersom han råkat ut för en olycka. Igår tog jag mod till mig och frågade en gemensam kollega om h*n visste ifall den här herren var upptagen… och fick veta att jodå, det var han. Såklart… så det betyder alltså att minst tre av de fyra herrarna som jag finner intressanta, är upptagna. När jag cyklade hem igår funderade jag över vad som egentligen är mest frustrerande – att ingen visar intresse, singel eller sambo, eller att de (för mig intressanta) som visar intresse, är upptagna… det blir ju liksom tvärnit där, oavsett deras visade intresse. En människa som är ‘upptagen’ är inte tillgänglig, enligt mig. Oavsett hur de beter sig…

Men jag tycker nog att det är… både förvirrande, lite frustrerande och lite kul, när jag märker att de här herrarna blir alldeles virriga när vi umgås… 🙂

I måndags lunchade jag med arbetsgänget där han som ‘skulle bjuda upp mig om han inte dansade så uselt’ på festen häromveckan, ingår. Det blev en väldigt märklig tillställning, på flera sätt, och jag var inte den enda som blev förvirrad av den lunchen… 😉 Jag bidrog faktiskt inte alls med förvirring, det var de andra som föll utanför sina vanliga roller och ramar… 🙂

Två av mina favoritkollegor ingick i sällskapet. Och så ett par herrar från samma gäng. Och plösligt lutade sig en av herrarna över bordet och kommenterade min ring… den som håller ett hjärta i händerna. Han berättade att det finns en liknande symbol som används mycket på Irland, och där vänder man hjärtat ifrån kroppen om man vill signalera att man är ‘tillgänglig’, medan man vänder hjärtat mot kroppen om man vill berätta att man är upptagen. Och när han berättat det, undrade han vad jag signalerade med ringen… och det här är en himla trevlig man, men han har inte ‘flörtat’ med mig förut. Favoritkollegorna blev också uppenbart förvirrade av att han visade det så tydligt… för de kom in på väldigt personliga samtalsämnen, för alla, mer än den där gruppen brukar vara öppna… och så småningom gick den herren, och han som ‘avslöjade’ att han var intresserad av mig på festen, dök upp. De gånger vi setts sedan festen har han varit… undvikande med blicken, forcerat pratande och uppenbart… annorlunda. Än innan festen. Störd, på något vis… och jag har tänkt att jag ska prata med honom om det, och klargöra på något vis att… ja, att jag tycker att han är en kanonmänniska och man. Jag vet inte om han vill höra det eller om det bara rör till det ännu mer för honom, men jag har utgångspunkten att det alltid är trevligt att få veta att människor uppskattar en. Jag har inte tänkt stöta på honom… snarare göra väldigt tydligt hur gift jag vet att han är. Men det har inte varit tillfälle att prata med honom än. Och nu satt vi där kring lunchen, allihop.

Och han var lika… ja, forcerad, trevlig såklart men liksom i hundraåttio, som gångerna innan. Jag var lika lugn och ‘vanlig’, som innan… glad och positiv, som jag alltid har blivit av den mannen. Och på något vis så fortsatte samtalet att handla om… dejting. Han uttryckte att han tyckte att det var svårare att träffa någon i vår ålder, för att de flesta är upptagna, så då blir det enklare att vara rak och ‘komma till skott’ snabbare bara för att ‘alla’ vet att de flesta inte är tillgängliga. Han uttryckte sig faktiskt så som en av kollegorna haft uppfattningen om hans äktenskap – att han hade tagit den som råkade finnas tillgänglig just när han insåg att det var hög tid att bilda familj… han sa det inte rent ut, men bra nära, att hans fru var en ‘nödlösning’. Och jag blev faktiskt jätteförvånad… för det var inte alls så han pratade om sitt äktenskap, när vi var på after work i våras.

Han uttryckte sig som om han var singel. Och även om han har det knackigt med frun och kanske skulle behöva prata med andra om det, så pratade han på ett sätt som… faktiskt låg utanför vad som ‘passar sig’, i gruppsamtal med arbetskollegor… ja, som om han vore singel. Vilket alla närvarande vet att han inte är… och så gick han iväg en stund för att göra något, och när han kom tillbaka hade vi börjat prata om annat – och man hade ju kunnat tro att han insett att han varit ute på lite hal is innan, men han valde att plocka upp ämnet igen… fullt klar över att vi hade släppt det. Pratade om att det är svårt att hitta ‘forum’ där man kan träffa någon, ‘ja det blir ju oftast på jobbet, eller annars på krogen’, och då kom en av favoritkollegorna med sitt bidrag: med väldigt mycket menande leende, tittade hon på honom och sa: ‘ja, eller på jobbfester (av den typen som vi hade några veckor innan, när han visade mig intresse)’… jag visste inte vart jag skulle titta… 🙂 Kunde inte hålla tillbaka leendet, så jag gömde mig allt jag kunde bakom min kaffemugg… ja herregud. Det kändes inte alls som en typ av samtal som man har i fikarummet med kollegorna på jobbet. Och i synnerhet inte med de kollegorna… de är ofta personliga, men inte privata på det viset.

Det kändes mest som en situation som kunde ha inträffat någon gång under gymnasiet, eller så… 😉 Där satt jag vid ett bord med 5-6 kollegor, varav alla är upptagna och jag är den enda singeln, och de pratar om hur svårt det är att ‘ragga’…?? Jag bidrog inte alls. Sa inget i frågan. Det kändes bara för konstigt…

När jag kom tillbaka till rummet efteråt, chattade jag med den andra favoritkollegan, och frågade hur hon uppfattat situationen. Och hon var också… förvånad. Förvirrad. Både över att han som kommenterade ringen betedde sig som om han flörtade (han har visst nyligen blivit med flickvän), och framför allt över hur kollegan från festen betett sig… sa att hon aldrig hört honom så… personlig. Jo, hon tyckte också att han verkar bete sig annorlunda, när jag är med, numera…

Jag får fånga honom för en fika eller så, när han kommer tillbaka från den stora ‘utvärderingen’ han jobbar med just nu. Vet inte exakt vad jag ska säga, men… jag tänker försöka vara så ärlig jag kan. För det här känns bara för konstigt, så här kan det inte fortsätta vara…

Och så kollega nr 4, han som förolyckades, och som helt klart verkar söka upp mig för att umgås… visst, han har ärenden som rör program och system som jag jobbar med, men… vi konstaterade redan igår att jag inte kunde hjälpa honom med det som inte funkade då, så han fick kontakta supporten… och ändå kom han med en liknande sak idag. Och ställer sig nära intill mig, och pratar tyst och mjukt, och ganska virrigt… 😉 Tydligt påverkad av närheten. Han är en superfin man, men tydligen också upptagen – så hur tänker han…? Hur tänker de? Och varför händer detta nu??? Jag känner inte att det skett någon särskild förändring i eller med mig som skulle motivera att flera stycken (upptagna) män plötsligt visar intresse för mig… och den här graden av intresse från män har jag inte upplevt sedan innan jag träffade exet… vad är det som händer, och varför? Jag fattar inte… och det vore väl bara trevligt, om det inte vore för att de ju är upptagna

Nåja. Bortsett från det, så hade jag den älskade dottern här på middag igår. Vi pratar som kulsprutor, båda två… 😉 Så mycket har vi att berätta sedan vi sågs sist – för kontakterna vi har nästan dagligen via msn, sms och telefon, blir bara kortfattade meddelanden eller frågor. Allt prat får vänta tills vi ses… och det är väldigt skönt och mysigt att ses, när vi gör det. Har planerat biobesök, men det verkar vara himla svårt att samordna… kanske går jag själv i slutänden. I helgen eller så.

Och igår kom ett sms från doktor N, där han skrev att han ville skicka parkeringskortet som han har kvar sedan vi umgicks, och bad om min adress… men herregud, han vet var jag bor, har varit här, han vet vad jag heter och han har mitt telefonnummer… ville han bara skicka kortet så hade han enklast slagit upp adressen på eniro. Visserligen är han en av de fackvis intelligenta människorna, som inte alltid ‘räknar ut’ saker, men… jag är rätt säker på att han bad om adressen i ett sms, för att han egentligen vill återuppta kontakten.

Men jag orkar inte. Jag pallar inte med människor som spelar med känsloutbrott, som rättfärdigar sin syn på andra med sina jäkla känslor och inte ens försöker använda lite sunt förnuft innan de reagerar. Jag orkar inte umgås med människor vars världsbild jag tvingas anpassa mig efter hela tiden, och därmed tvingas stå ut med märkliga, otrevliga utbrott av olika slag bara för att de vägrar försöka vara i alla fall en gnutta rationella.

Och doktor N är uppenbarligen en intrig- och drama-junkie. Jag vill inte ingå i hans draman. Är inte ett enda dugg intresserad av stora känslospel åt olika håll. Omotiverade svartsjukeutbrott utan minsta förvarningar verkar vara hans grej. Och svartsjuka är inte min grej… inte fullständig irrationalitet heller.

Så jag svarade att han ju vet var jag bor och är i närområdet ganska ofta, och jag har saker som är hans också, så antingen kan vi väl ses och byta prylar eller komma överens om att jag lägger ut hans saker en viss dag, och han far förbi och hämtar dem och lämna mina. Det var uppenbarligen inte det svar han hoppades på… för han har inte svarat. Möjligen tycker han att jag har skäl att be om ursäkt för att han blev svartsjuk utan anledning… men jag går inte in i hans spel. Så är det bara. Han får gärna vara martyr, men han får ingen respons på det från mig.

Jag blir bara trött. Av människors känslospel.

Och just nu försöker jag vila upp mig från allt sånt. I min värld finns det inget intressant eller spännande med totalt irrationella människor som saknar förmågan att se verkligheten även ur andras perspektiv.

Jag tänker i stället beställa lite ny musik för meditation och yoga. Billigt, bra, och lagligt. Och fortsätta njuta av den oerhört vackra hösten… av roliga, trevliga aktiviteter, på jobbet och fritiden. Och dona vidare med jobbet, som är kul. Kanske låna dotterns systemkamera för att testa vilka egenskaper hos en sådan som jag tycker är viktiga, innan jag investerar i en egen systemkamera. För nu märker jag att jag behöver en bättre kamera än den lilla kompakta som jag har, för saker jag vill och ska fota i jobbet. Fundera på om jag tror att jag har tid att fara på sammankomsten med den där gruppen som jobbar med kommunikativa redskap på nätet, denna vecka…

Och vila. Bygga. Ladda energi, ork, kraft, kärlek… det är vad jag tänker fortsätta göra.

Annonser