Tokmycket

jobb idag…

Fotade kollegor för en kampanj. Fick konstatera att i den gruppen som de kollegorna ingår, går känslorna höga… kanske inte så mycket hos just dem som jag fotade, men andra kollegor tog ut några rejäla känslosvängar, under stunden då jag var där. Och jag förstod på de andras reaktioner att det inte berodde på mig, att de känslosamma betedde sig som de gjorde… men det fick mig ändå att fundera, igen, på det där med att vara väldigt känslosam. Och att inte vara det…

Sedan har jag redigerat bilder, skrivit mejl, tänkt och processat jobbsaker… fixat hemsidor, förklarat saker för kollegor på besök, lunchat med några av alla dem som jag inte heller hör ihop med men ändå liksom… jobbar med. Medan jag lunchade med dem och de pratade om gemensamma saker som de gjort på fritiden, för att de är ‘jobbarkompisar’, slog det mig verkligen att jag faktiskt inte ingår i någon sådan grupp. Det är jag och min chef, och jag tror inte att han och jag ska gå på after work, bara vi två… 😉 Om inte annat för att han är väldans gift, och jag inte vill ha honom som något annat än ‘min chef’. Det är han jättebra på att vara, men det blir inte mycket till ‘arbetsgrupp-gemenskap’, på bara oss två… jag är lika ensam som chefen, fast jag är inte chef, och dessutom har jag ingen make/sambo/särbo/partner att umgås med efter arbetstid. Mest bara minus på just den fronten, alltså… 😉

Men herregud, världen är full av ensamma människor som ingen frågar efter om de försvinner. Jag har i alla fall några vänner… och en mamma, som kanske skulle upptäcka att jag dött (om jag gjorde det) efter några månader eller så… just nu har hon så fullt upp med att vara speedat besatt av mannen som hon träffar i smyg bakom ex-sambons och hans barns rygg. Det verkar ge henne en enorm kick, att vara ‘otrogen’… hon är verkligen totalt uppe i varv och uppenbart medveten om att hon ‘går bakom ryggen’, just nu. Och det verkar passa henne som hand i handske… vi har inte många lika egenskaper, min mor och jag… men inom ett halvår skulle hon nog kanske hinna reagera på att jag dött, om jag gjorde det. Resten av min familj skulle inte upptäcka det på många år.

Och, som den fina, kärleksfulla ‘vännen’ gjorde sitt bästa för att försöka gnussa in i mitt ansikte per mejl härom veckan: javisst, det beror förmodligen på att jag är en så fruktansvärt vidrig människa, att min familj beter sig som förbannade totalt samvetsbefriade jävla omänskligheter… ja o ja, det är säkert mitt fel det också, det enda jag fått veta av den ‘vännen’ är i alla fall att de ytterst sällsynta goda sidorna jag har, egentligen också är ‘fel’… 😉 Ja men vad skulle jag göra om jag inte hade alla dessa människor som har gjort det till sin livsmission att försöka knäcka sådana som mig. Jag skulle ju bli stor på mig… fast visst ja, det säger ju den ‘vännen’ redan att jag är… ‘självgod’ är jag. Ja tänk, om jag inte hade dessa missunnsamma, osäkra människor som skaffar sig sin livsenergi genom att försöka ta ifrån andra deras… då kanske jag skulle kunna få känna att någon rentav tycker om mig? Det vore väl fruktansvärt… då skulle jag väl bli ännu mer säker på min rätt att vara den jag är… och då blir jag kanske oövervinnerlig. Den risken vågar vi väl inte ta, i detta Jantes land där ALLA ska veta hur värdelösa de är för att kanske kunna bli älskade av någon annan…?

Jo, jag är lite bitter och förbannad just nu. Jag har blivit en människa som är alldeles för dålig på att be otrevliga människor som bara försöker knäcka mig, att dra åt helvete…

Nåja. För att återgå till min dag. Som alltså mest av allt har varit både rolig och trevlig. På mitt jobb har jag nämligen en hel massa människor som både är trevliga, roliga, vänliga och intressanta… och det är jag väldigt tacksam över, för annars skulle nog de ‘onda’ som finns kring mig på andra sätt, lyckas ta ifrån mig all livsglädje.

På mitt väldigt försenade eftermiddagsfika, gjorde jag sällskap med ett par av dem som jag jobbade med under det gångna året. Mysigt, roligt, fint var det, att få prata med dem… jag gick därifrån med en varm känsla i magen. Och medan korridoren tömdes på folk som gick hem för fredagsmys med familjen, slet jag på med de sista sakerna… och slogs av insikten att under hela mitt tidigare liv så har fredagar varit en dag som präglas av glädje och förväntan inför en trevlig, mysig, lugn eller kärleksfull helg. Nu har fredagar blivit den dagen i veckan då insikten om att jag inte har någon familj eller någon som älskar mig genom att vara snäll, positiv och vänlig, slår till… märklig känsla.

Hela mitt liv har verkligen blivit… som någon annans, sedan det tog slut med exet… det kommer nya insikter hela tiden, om hur enormt mycket hela tillvaron har blivit till något helt annat än jag någonsin upplevt tidigare. Innan exet. Det är som om jag dött, och vaknat upp i en verklighet som jag inte förstår och verkligen inte vill vara en del av… i vissa avseenden. I andra avseenden har livet aldrig varit bättre. Men jag har fått erfarenheter och insikter om hur människor är, som jag faktiskt inte hade velat behöva få… jag får färre och färre exempel på att människor är bra. Färre skäl att se minsta lilla skimmer, runt en annan människa… och det känns tomt, kallt och tråkigt.

Det finns vänliga, trevliga och faktiskt välmenande människor på jobbet. Men de har sina liv… där jag inte ryms, de har fullt upp med sambos och småbarn… de befinner sig där jag tycker att folk borde vara kring 30. Men nuförtiden skaffar folk barn i 35-45-årsåldern… så de flesta är väldigt upptagna med sina familjeliv, säkert i 10 år till, minst. Jag klandrar ingen för det, men jag klagar över att det varken finns vänner eller potentiella partners att umgås med. När jag cyklade hem idag slog det mig att… innan jag träffade exet, så hade jag flera manliga kompisar som det gick bra att umgås med som kompisar utan att deras flickvänner eller fruar reagerade på det. De jag har omkring mig nu… ja, männen vill å ena sidan gärna få bekräftelse från bl a mig på att de ‘duger’ som män, men de blir å andra sidan så stressade av att jag är singel att de sätter igång med diverse märkliga krumbukter för att försöka hålla mig ifrån sig… och om det sårar mig, är det ingen som bryr sig om. Som väldigt ensam om att vara singel i den delen av världen där jag befinner mig, ska man tydligen finna sig i att bli betraktad som ett hot av både kvinnor och män… känns ju jättekul, när man inte har några sådana avsikter. Inte.

Men hem kom jag, även denna fredag. Och bestämde mig för att det skulle bli pizza till middag idag, för att jag bara inte orkade laga middag… och före mig i kön på pizzerian stod granntjejen och betalade för två pizzakartonger. ”Jaha, det blir hemlagat hos er också idag, förstår jag”, sa jag… 😉 Och hon berättade att hon hatar att laga mat. Att hennes make många gånger undrat hur hon överlevde alls innan de träffades, eftersom hon bara inte lagar mat… och när jag gick hemåt med min pizzakartong, tänkte jag på att det tydligen finns män som gärna tar på sig matlagningen, för sin kvinnas skull.

För själv så får jag ju mest höra att jag har för höga förväntningar, på en man… samtidigt som jag också får höra att det är en brist hos mig, att jag råkar på det ena stolpskottet till karl efter det andra. Så är det ju att vara kvinna – vad du än gör, så är det alltid ditt fel… och händer det dig något bra, så är det någon annans förtjänst. Företrädesvis en mans. Och värst på att ‘dubbelbestraffa’ kvinnor, är andra kvinnor…

Men att jag skulle få träffa en man som:
1. tycker om mig
2. vill och GÖR mig väl
3. är beredd att göra något för min skull
4. ser något gott hos mig alls

… den sannolikheten verkar vara ungefär lika hög som att vi människor kommer att flytta till Mars vid årsskiftet. Det kommande, alltså. Och det är visst att ha för höga förväntningar, av mig, att önska mig en sådan man…

Nä, jag får allt nöja mig med män som antingen är så socialt och/eller psykologiskt inkompetenta att de knappt eller inte alls fungerar i sina jobb eller andra sammanhang, som tycker att ‘vitsen med kvinnor’ är att man ska försöka knäcka alt. övervinna alt. utnyttja dem, medan man hela tiden kräver tolkningsföreträdet för både sina egna och alla andras känslor, världsuppfattningar, åsikter och personligheter. Jag får vara glad om jag får lite uppmärksamhet från en man som bara upptäckt mig för att han tror att han kan pulvrisera mig totalt… för det verkar vara den sortens män som är singlar, i den här åldern. De som verkligen ingen står ut med… inte ens kvinnor som står ut med vad som helst, vilket jag inte gör. Eller så kan jag få en stunds uppmärksamhet från en upptagen man, som önskar sig lite bekräftelse innan han går hem till sin fru eller sambo.

It’s a hard, hard world, out there… M sa när vi pratade i telefon häromdagen, som väldigt många män gör, att ‘det var bättre förr’. Han hade en skimrande nostalgisk bild av att förr i världen så var människor så genuina, och de verkligen tog sig tid att prata med varann på riktigt och allt gick så lagom långsamt och fint… det är ju bullcrap såklart, men jag tror ändå samtidigt att samhället faktiskt har blivit… mer krävande, för oss alla, de senaste kanske 20 åren. Eller sedan Erlanders tid. Och i de flesta avseenden tycker jag att det är bra att människor får både lära sig och ta ansvar för att de själva kan skapa sina liv, i väldigt hög utsträckning. Men å andra sidan håller jag med M om att… toleransen för mänskliga avvikelser, nog har minskat. Vilket är synd…

I morse hörde jag en präst prata i ‘Tankar för dagen’ i P1, om ‘utanförskap’. Hon pratade om att hon själv, med det jobb hon har, lever ett ganska ‘udda’ slags liv, och kanske därför också är en ‘outsider’… och att de allra flesta av oss är… annorlunda. Jag minns inte om hon hade någon ‘poäng’ med sitt prat, mer än det. Men visst är det så att toleransen för ‘annorlundahet’ är ganska låg i vårt land. Som den just nu upphaussade Anna Anka sa, i kvällens Skavlan. Hon har absolut en poäng i att det kanske mest utpräglade, förutom demokrati, jämställdhetssträvan och en naiv tilltro till ‘människans godhet’, hos skandinaviska människor, är att inga människor tillåts sticka upp ur den där lådan som våra landsmän byggt åt oss. I Sverige får man skit för sina åsikter, sin kompetens, framför allt för framgång och för om man tycker att man är bra på att vara den man är eller inom något färdighetsområde. Det är väldigt mycket som inte är bra med Anna Ankas inställning – som den norska redaktören för någon TV-kanal sa, ‘visst tycker vi alla att det vore skönt att, som du, ha en stab hembiträden som bara knappt får betalt för att jobba för oss, men vi vill inte att våra döttrar ska behöva få det så jävligt’… det var osedvanligt klokt formulerat, tycker jag. Men det som kanske är bättre i den amerikanska kulturen än i den svenska, är att det faktiskt verkar som om ‘alla’ tillåts tycka vad de vill i USA… vi har åsikts- och yttrandefrihet i vårt land, men den fungerar inte så bra i praktiken, på ett socialt vardagsplan. Vi stöter ut dem som inte tycker som vi. Att utesluta och isolera människor är det mest effektiva sättet att få tyst på folk… och så missar vi också oerhört mycket av våra medmänniskors kvaliteter, genom att vi väljer att reagera mot åsikter eller sätt som vi tycker är oacceptabla, och därmed skickar vi ut hela människan med badvattnet.

Men att vara otrevlig, elak och fördömande, handlar inte om att ‘uttrycka sina åsikter’. Det handlar om att utöva psykisk misshandel mot andra.

I övrigt var det riktigt intressant att få se den enormt framgångsrike rapparen Jay-Z, i Skavlan. Man fick intrycket av att det är en sympatisk kille. Jag ska låta bli att jämföra honom ur ett ‘personlighetsperspektiv’ med Henrik Schyffert, som satt bredvid honom… bara konstatera att Schyffert har gjort många roliga och faktiskt också sympatiska karaktärer genom åren med Killing-gänget.

Men för att sammanfatta min egen tråd… så är jag oerhört less, förbannad, och skadad, av att behöva hantera människor som använder andra för sina mer eller mindre destruktiva syften. Det är så oerhört mycket på tiden att jag får omges av konstruktiva, äkta generösa (utan baktankar eller för egen vinning – vilket kan yttra sig på de mest märkliga sätt), byggande människor… som tillåter både sig själva och andra att få vara bra.

Människor som är och gör som jag själv.

Annonser