Händer inget…

… särskilt. Varken i det yttre eller inre. Eller så är det bara jag som inte har orken eller kraften att… formulera, vad det nu är, som händer eller inte händer…

Hade en otroligt mysig kväll med dottern i måndags. Vi pratade massor, mycket om hennes nya jobb och jag ser på henne hur mycket mer koll hon har på sitt liv nu, på alla sätt… och det är värmande och glädjande för mammahjärtat.

Och så åt vi. Det blev spaghetti och köttfärssås, för vi började så sent med maten att vi hade svält ihjäl om vi skulle ha väntat på en lasagne… 😉

Sedan ringde telefonen – och det var M. Det var så oväntat att jag hann säga ‘hej’ alldeles normalt, innan jag fattade vilken M det var… och sedan blev det ett mer entusiastiskt ‘hej’, när jag fattade att det var han… 🙂 Men jag hade ju inte tid att prata med honom eftersom jag hade dottern på besök, så jag ringde honom igår kväll i stället. Han ville nog inget särskilt, bara uppdatera sig och mig.

Dottern och jag spelade kort största delen av kvällen. Hon förlorade och förlorade och blev surare och surare, men ville ändå bara fortsätta spela… 🙂 Och det var mysigt, och vi skrattade så vi grät bitvis.

Sedan sov hon över. Första gången sedan hon flyttade hemifrån… en konstigt både ovan och hemtam känsla, att ha henne där i sitt gamla rum…

Och igår pratade jag som sagt med M en stor del av kvällen. Han har det för jäkligt med sin sons mor, människan blir bara mer och mer galen… hon har blivit soc-anmäld från två olika håll, och M har inget med saken att göra alls. Nu är han orolig att hon ska få för sig att ta sonen med sig och flytta… långt bort. Hon är rent farlig för sitt barn, och för sig själv, den människan… och jag förstår verkligen M’s oro… hoppas att det ska bli bra, hur det än blir… det är svårt att se någon riktigt bra lösning på situationen.

Sonen hade sagt i skolan att han upplevde sin mamma som ‘ett monster’. Fy tusan… vad det gör ont i hjärtat att höra ett sexårigt barn säga så, om sin förälder…

Annars lät han väl ganska vanlig, M. Som en mer vanlig människa. Kanske håller han verkligen på att ‘läka’… hoppas det, för hans skull.

På jobbet har det idag bara totalhopat sig med jobb… från alla håll, riktigt körigt har det varit. Men kul också. Hade ett långt och bra snack med min chef, som sällan har tid att prata med mig… och så har jag fotat en massa för webben. I morgon ska vi fota personalen, med min kamera, och jag har lyckats få tag på en person som är beredd att sköta själva knapptryckandet eftersom jag måste vara med på bilderna själv också… 🙂

Har haft huvudvärk konstant i ett par dagar, men den verkar faktiskt ha gett sig nu. Kanske har jag besegrat just detta virus… hoppas det.

I morgon kommer jag att träffa den tredje herren som jag pratade mycket med på festen, för första gången sedan dess… undrar om han kommer att vara mer ‘som vanligt’, elle rom även han kommer att bete sig underligt. Lika bra att vara beredd på ‘underligt’… och inte har jag kommit mig för med att försöka få en pratstund med den andra som fortfarande beter sig lite stelt och forcerat, än. När jag cyklade hemåt slog det mig att… hur kommer det sig att jag alltid tycker att det är jag som ska försöka ställa till rätta, när någon annan reagerat märkligt på en situation… det är kanske ett av de stora ‘felen’ som jag gör i relation till andra. Att jag inte ens hinner tänka, innan jag slänger mig ut och försöker ljuta olja på alla andras vågor… jag skulle nog behöva bli bättre på att förvänta mig och invänta att andra tar de där stegen fram. Det skulle kanske ge mig… mer generösa, varma, empatiska människor… som själva tar ansvar för sig, så som jag gör med mig.

Men annars så… behöver jag väl bara bli bättre på att komma i säng om kvällarna, så att jag hinner sova så att jag blir pigg någon gång.

Annonser