Vardagar

Det är mycket jobb. För det mesta kul sådant. Ibland mer rutinartade saker, och det är också rätt skönt eftersom hjärnan får vila lite då… men visst ligger jag redan lite efter med jobbet. Så får det vara. Det jag inte hinner, får vara. Jag jobbar inte 10-12-timmarsdagar, vecka ut och vecka in, igen…

Igår var det gemensam utvecklingsdag med hela den stora övergripande organisationen som jag jobbar i numera. Fjolårets motsvarighet var betydligt bättre, mer givande på alla sätt. Men vi fick inleda med att sjunga… fast innan vi sjöng, fick vi värma upp… och i uppvärmningen ingick att massera varandras axlar.

Och medan vi stod och väntade på att dagens arbete skulle börja, pratade jag med en av de män jag jobbat med tidigare. Jag frågade honom om hur hans arbete går; han är tämligen nyanställd i vår stora organisation, kommer från en helt annan bakgrund och är en av de driftigaste människor jag vet (och då känner jag ändå ganska många driftiga människor). Han är en sådan som gärna pratar mycket om visioner och idéer… men sedan genomför han dem också, vilket faktiskt skiljer honom från de flesta… 😉

Ovanpå det så är han helt enkelt fruktansvärt trevlig. Hans kunskaps-, erfarenhets- och intressebank, är väldigt bred. Den innefattar ett genuint intresse för andra människor.

Många väldigt ‘trevliga’ människor, är också väldigt ytliga. De är ofta bra på att ta kontakter med andra, men eftersom de själva inte har något personligt djup och egentligen bara söker bekräftelse i sitt kontakttagande, känner man snabbt med dem att man bara är en i mängden, utbytbar så fort någon mer ‘intressant’ (=potentiellt viktig) kontakt dyker upp… men den här mannen är faktiskt trevlig på riktigt.

Han är något så ovanligt som en väldigt social, intelligent och kompetent människa, som också vågar visa sig både väldigt personlig och ganska sårbar. En människa som det är oerhört lätt att tycka om… men inte sådär manligt macho, så han går kanske inte hem i alla läger, för de flesta människor har trots allt ett ganska stort behov av att ‘kvinnor ska vara kvinnor och män ska vara män’. Det har jag aldrig haft, så i min värld är den här mannen… en riktigt stor och äkta guldklimp.

Givetvis oerhört gift också. Lyckligt, såvitt jag förstår. Och har två små barn med denna hustru.

Vilket för mig innebär att… han är ‘untouchable’, diskvalificerad från gruppen ‘potentiellt intressanta som partners’. Jag funkar så, helt enkelt. Får jag reda på att en intressant man är upptagen, så blir han automatiskt avskriven… det finns inte, i min värld, att man stöter på någon som är upptagen.

Nå, åter till inledningen av dagen. Han såg lika glad ut av att träffa mig, som jag blev av att träffa honom. Och när vi gick in och satte oss, satte han och en annan kollega från gamla arbetsplatsen sig, med mig… jag har numera jobbat på… tja fyra, får man väl säga, av de arbetsplatserna som ingår i den här övergripande organisationen. Så jag känner mig tillhörig lite överallt, och ingenstans… vilket passar mig så väldigt bra.

Hur det nu var, så fick först han massera mina axlar, och sedan jag hans. Han var uppenbart generad över att göra detta – men samtidigt seriöst engagerad i sin uppgift, såpass att han frågade mig var jag hade ont, var han skulle klämma mer… 🙂 Och bra på att massera också, han berättade sedan att han masserade fruns axlar/rygg dagligen, för att hon alltid har ont… och jag kände igen mig lite, jag hade också ont och behövde massage dagligen av exet, under en period… men exet ledsnade. Vilket såklart också är begripligt. Det kändes i alla fall bra att kunna få ge exkollegan lite massage, eftersom han tydligen aldrig får det…

Nå, det var inte så mycket mer med det. Annat än att jag märkte på honom att… vår närhet ökade. Vilket väl delvis är tanken med att massera varandra, människor emellan.

Men jag är ofta den där som… ser, involverar, dem som är lite vilsna och som ingen annan verkar vilja inkludera i gemenskapen (oftast inte för att det är något fel på den vilsna, utan för att övriga har fullt upp med att försöka få ingå i gemenskaper själva). Jag är oftast min egen gemenskap, så jag bjuder in och tar med dem som blir över… 🙂

Och jag märkte att exkollegan kände sig lite vilsen. Och glad, över att jag brydde mig… och när vi skulle välja grupper att arbeta i, efter den gemensamma inledningen, involverade jag även en annan nästan-kollega, en sådan som också går sina egna vägar men ofta samtidigt ger ett sårbart och lite övergivet intryck. När vi sedan begrundat, i tystnad, vilket ämne vi ville diskutera, så… var det kanske inte en slump ändå, att vi alla tre var mest intresserade av ett – och samma – ämne…

Exkollegan var dock tvungen att avvika, för ett möte på stan. Vi andra diskuterade… frågan. Sådär halvbra diskussioner. Handlade mer om att bekanta oss med varandras verksamheter, än att faktiskt komma med förslag i frågan. Det fyllde väl sin funktion det också.

Men jag höll ihop lite med nästan-kollegan.

Som är en av de få män i min omgivning som jag trott är singel… fast inser just nu, när jag kollar eniro, att det är han nog inte… 😦 Ja, jag säger ju det, det finns tamigtusan inga singlar i den här jäkla stan… jag har nog träffat alla sju, vid det här laget… och vet att jag inte vill ha någon av dem.

Nåja, det var ett annat spår.

Även om det möjligen förklarar min känsla av att han… liksom vikt undan, några gånger, när det inte riktigt känts motiverat…

Nå, den gemensamma arbetsdagen tog slut, och vi återgick till det vanliga jobbet. Jag jobbade till lite efter fem, bytte sedan om och gick till stället där det skulle bli fest med hela storarbetsplatsen. Eller, de knappt 200 som anmält sig till den festen… 🙂

Om den festen, middagen med uppträdanden, musik och dans, kan jag bara sammanfattningsvis säga att jag hade väldigt kul. Drack måttligt, ungefär tre glas vin på ca sex timmar, men hade intressanta samtal med människorna vid bordet, som kom från olika arbetsplatser (och därmed hade väldigt olika bakgrunder), gillade underhållningen (även om volymen var så hög att jag fortfarande är lite halvdöv), maten, dansen… rubbet. Jag var helt enkelt väldigt glad, hela kvällen… 🙂 Och det kändes liksom så lugnt, alltihop… jag verkar ha tappat förmågan att vara nervös, eller osäker… åtminstone tillfälligt…

Jag hade jättekul med nuvarande och tidigare kollegor. En av de riktigt gamla kollegorna, som är väldigt garderobsbefriad, sa efter att vi jazzat loss ordentligt en stund på dansgolvet, att hon dansat med en herre som sagt att han tyckte att hon var en av de mest spännande kvinnorna han träffat på. Och så suckade hon matt… och sa… ”men herregud, jag är väl ändå en av de allra mest etablerade flatorna inom den här arbetsplatsen, hur kan han ha missat det!?” Men jag tyckte lite synd om herren som sagt det, och som faktiskt hör till en helt annan arbetsplats, och sa att ”jovisst, du försöker ju inte dölja att du är lesbisk, men… du pratar ju inte om det med alla heller, inte hela tiden…” 😉 Sedan sa jag att hon ju faktiskt bara kan ta det för vad det var – en komplimang… och visst, hon köpte det.

Och sedan pratade vi om hur hon löst vårdnaden om barnen, med sin ex, som inte var glad när exkollegan träffade en ny kvinna för några år sedan… helt vanligt relations- och familjesnack. Om det där evigt svårhopsatta livspusslet… och sedan hade vi mest bara otroligt kul på dansgolvet. Det är en härlig människa.

Men roligast var nog faktiskt att jag blev uppbjuden… precis sådär lagom mycket att det kändes kul… Jag brukar försöka undvika styrdans eftersom jag, som är rätt lång, alltid fick dansa ‘herre’ i skolan, och är måttligt bra på att följa… 😉 Men jag vet inte vad det var igår, jag kände mig liksom så himla… avslappnad. Lagom. Så jag dansade flera styrdanser med en av de nuvarande kollegorna, en väldigt stilig herre med viss otur med tänket… 😉 Men väldigt trevlig, en schysst man.

Och så blev jag uppbjuden till hoppa-runt-dans av en tidigare kollega, som jag inte precis känner men som visade redan på arbetsplatsen att han är… förtjust i kvinnor. Om han är singel eller ej vet jag faktiskt inte, men tror inte det, och han ser visserligen också bra ut men är inte min personlighetstyp. Också en schysst man, men jag betvivlar att vi skulle ha så mycket att prata om i längden…

Två situationer under kvällen, gjorde mig dock riktigt glad och varm i hjärtat.

Den första var när massage-exkollegan, som var med och riggade festen, kom och pratade med mig, och la armen om min rygg medan han pratade med mig… och sa, efter en liten stund, medan han liksom tittade bort… att ‘om det inte vore för att jag är så fruktansvärt dålig på att dansa, skulle jag bjuda upp dig’… det här är inte en flörtig man. Utan en… rak, öppen… ärlig… och sättet som han sa det på, innehöll… mer. Jag sa att jag inte är så himla hyvens på att dansa heller, så vi kunde väl alltid försöka… och han lyste upp, och sa att han skulle återkomma när han plockat undan lite mer… och sedan hann jag både bli uppbjuden flera gånger, och gå ut och andas lite sval luft en stund och vinka godnatt till min chef och prata med både den ena och andra… så när han till slut fick chansen att bjuda upp mig, så var det studsdans… fast jag tror han hade velat dansa styrdans… och i morse funderade jag på om jag skulle våga skicka honom ett mejl och säga att jag tycker att han kunde klona sig. Men det gjorde jag inte. Fast han nog är det allra närmaste ‘rätt’, som en man kan bli, för mig… men han är gift. Och då är det inte mer med det. För mig.

Men det kändes oerhört fint att… liksom få höra att… det finns en ömsesidig känsla… som det inte går att göra något åt, men som ändå… finns.

Det finns fyra herrar inom min arbetsplats som jag… känner något lite mer för. Helt olika slags män, personlighetsmässigt. Och de är faktiskt bara fyra stycken. Som jag har någon liten aning till… extra känsla för.

Jag har annars faktiskt bekymrat mig en del över att jag fått konstatera att jag har så fruktansvärt svårt för att tycka att män är intressanta… jag blir inte attraherad, inte intresserad… och det bekymrar mig lite, för att jag inte känner igen mig. Från hur jag har fungerat under hela mitt liv… fram till exet. Jag har… haft ganska lätt för att tycka om män… som människor, och som män. Och… jag tycker inte illa om män, sedan det tog slut med exet. Jag bara… känner inget alls, för dem… ja, jag har inte blivit lagd åt andra hållet heller, även om jag skulle tycka att det kunde vara… enklare, kanske, och framför allt skulle det ju öka ‘utbudet’ en gnutta, i alla fall…

Jag tycker om människor. Både kvinnor och män. Det finns många som jag verkligen uppskattar… men jag har så gott som helt förlorat förmågan att bli… förtjust, entusiastisk… och något som ens liknar förälskelse… har jag nog faktiskt inte känt, sedan exet. Och det är över fem år sedan som det tog slut mellan oss…

Och det är klart att eftersom det i princip inte finns några singlar omkring mig, så känns det vanligtvis inte aktuellt att ens fundera över om jag finner en man attraktiv. Jag är inte sorten som… ja, jag kan helt enkelt inte bli intresserad, tror jag, av en man som lever i en relation. Det faller sig ungefär lika naturligt som att bli kär i brorsan… det är den sortens känslor jag får, för män som är upptagna. Det finns liksom inte. Har aldrig gjort. Jag har för mycket respekt för människors egna val.

Men hur som helst, så finns det alltså fyra män som… tilltalar mig, som människor och som män, på min stora arbetsplats. Som i sin helhet är stor… och jag känner såklart inte alla… men vi pratar ändå promille, här… typ. Jag tycker helt enkelt själv att det är en aning… konstigt, att så få män intresserar mig.

Men okej. Av dessa fyra män, var alltså tre på den här festen… den fjärde har råkat ut för en olycka, blivit opererad och är fortfarande sjukskriven, såvitt jag förstått.

Och en av dem… ville dansa med mig. Och gjorde det också, så småningom. Visade att… det finns en ömsesidig känsla… även om den inte är något som vi ska agera på. Och det är den mannen som… ja, vi har pratat en del om personliga saker av olika slag tidigare, så jag är rätt säker på att om han inte var upptagen, så skulle han vara… kanske den mest optimala partnern som jag skulle kunna hitta. Men han är alltså upptagen.

Den andra… pratade jag med, lite då och då, under dagen och kvällen… och jag såg att han sökte mig med blicken… flera gånger. Idag lunchade vi ihop, tillsammans med andra, och han var mer öppen än han varit tidigare… så hur det än är, vad det än handlar om och även om han nu verkar vara upptagen han också, så märker jag att förtroendet i alla fall växer. Det är också något fint… väldigt fint, faktiskt. Inte alls oväsentligt. För mig.

Och den tredje… sökte mig också, med blicken från ett annat bord, redan tidigt under kvällen…

Han är svårare att beskriva.

Vi jobbade ihop förra våren. Han är mer… macho. Vilket inte är något som tilltalar mig. Men han är också… VARM. På ett sätt som… yttrar sig i kroppsspråk, röst, och framför allt i blicken… han är i många avseenden en osäker, överkaxig, pojkaktig man. En sådan som spänner sig, inför andra män. Mäter sig, liksom. Sådär som jag finner ytterst patetiskt och vanligtvis väldigt irriterande, eftersom det oftast utesluter kvinnor, kompetens och intelligens. Och det gör det också, med den här killen, men… han har också en… tydlig längtan efter att… duga. Vara omtyckt. Kunna saker som… andra värderar, och då faktiskt inte bara andra män. Han är en sådan man som har ett laddat förhållande till kvinnor – alltså en sådan man som jag oftast inte alls går ihop med… jag fungerar bra med män och kvinnor som ser sig själva och andra som människor, i första hand. Sätt mig ihop med en Persbrandt eller en Lundell, och vi skulle slå varandra gula och blå inom tio minuter… 😉 Jag kan inte med människor som slåss om en makt som de aldrig besuttit och aldrig kommer att besitta. Jag respekterar människor för deras faktiska kompetens eller förmåga, och inte för deras maktsträvan.

Men den här killen är… åt det hållet. Åt Persbrandt-hållet. Fast utan cynismen… kanske är det det som gör att jag… ser fler sidor hos honom.

När jag var i tjugoårsåldern, var vi fyra tjejer som åkte ut på tågluff i Europa. I Nice råkade vi träffa på en svensk man, i 40-årsåldern, såg bra ut och hade både pengar och status… men han var gift, och ändå gjorde han vad han kunde för att få minst någon av oss tjejer i säng…. han siktade in sig på mig. Och jag… dolde inte mitt förakt. Faktiskt. Jag blev tokirriterad över hans övertydliga självsäkerhet, som han byggde på pengar, världsvan attityd, kön, ålder och status. Han var säker på att vi unga brudar… skulle vara naiva nog att gå att dupera. Och för all del, han var inte helt fel ute… mina kompisar hade nog gärna tagit sig en runda i sänghalmen med honom. Men han märkte ju tidigt mitt motstånd… så det var mig som han ville besegra.

Samtalen under kvällen, handlade mest om en skyttegravseld mellan honom och mig… jag ifrågasatte hans föraktfulla attityd till det land (Sverige) som gett honom grundförutsättningarna för att bli en så framgångsrik man i det nya landet. Hans ‘uppraggande’ av fyra unga tjejer från sitt forna hemland, när han var gift, och den som han var ute med var hans frus bror… som ärligt talat verkade vara en betydligt trevligare snubbe – fransman, gift han också, och totalt oflörtig… Mina kompisar blev nästan arga på mig till slut, för att jag inte lämnade denna ‘stackars’ 20 år äldre gifta man i fred med sitt raggande… jag varken hade eller har samma grundvärderingar som de kompisarna, behöver jag kanske inte berätta… 😉

Jag får jädrar gåshud av män som kräver ‘respekt’ bara för att de är män. Som använder sin manlighet som ett ensamt argument för att de ska bestämma över saker som de inte ens kan eller vet… eller, egentligen: det finns inte mycket som jag finner så patetiskt som människor som kräver ‘respekt’ för yttre omständigheter som de fått utan att själva ha presterat ett skvatt.

Och den här tredje mannen… jo, han är åt det hållet. Vill gärna imponera på de män som han tror sitter på makten.

Men samtidigt… finns där andra aspekter, hos honom. Som han visar. Vilket jag i sig finner attraktivt.

Som när vi åkte för att träffa kollegor i Uppsala förra våren… jag, den här killen och så vår dåvarande projektledare. (Måste igen konstatera: vilket lyxjobb jag hade då… 😉 Under hela det året, hade jag lyxjobb…) Nåväl, det var alltså jag och två grabb-grabbar. Som åkte dit för att träffa folk som gjort det som vi höll på med att bygga upp, då. Fast de i Uppsala hade planerat en aning bättre, i förväg, och alltså sett till att skaffa sig både bättre budget och bättre förankring i sin organisation… som vår projektledare viskande konstaterade till mig och den här andra exkollegan, i en paus… 😉 Hur som helst, så… när vi reste hem därifrån, så… satt vår projektledare på annan plats, och jag och denne exkollega satt bredvid varann.

Och vi pratade… tja, om jobbet… om familjen, barnen… och vi satt väldigt nära… utan ord… och utan… mer än så.

Sedan jobbade vi ihop… hade möten… och han lyssnade… med motvillig respekt… som blev allt mindre motvillig.

Och så bytte jag jobb, vi sågs eller hördes inte på ganska länge… fast jag ringde någon gång, när jag hade ärende, i det jobbet, och… kontakten, värmen, fanns där, i telefon… kanske oväntat, för båda… någon slags… omtanke.

Han är en oerhört vacker man… med en blick som… ser. Det är det som är det vackra, med honom…

Och så bytte jag jobb igen, och vi jobbade ihop… och jag fick märka att hela gruppen som innan haft en aningen skeptisk attityd till mig, liksom hade… ja… svårt att förklara. Men de liksom… litade på mig, eller förlitade sig… på ett sätt som de inte gjort innan.

Själv så älskade jag allihop redan. Men det gör inte alla gånger att kärleken blir ömsesidig… och jag har arbetat med många individer och grupper som varit oerhört ‘svårflörtade’… och jag flörtar inte. Aldrig. Jag jobbar aldrig på att bli populär… det har väl märkts här på bloggen, om inte annat… 😉 Men ibland så ‘vinner’ min kärlek i längden. Och det gjorde den visst, med den här gruppen… inte så att de visade det så himla öppet, det var mer som en väldigt uppenbar underton.

Och i gruppen fanns den här killen, som… är en sådan som spelat på sin charm. Och jag lät honom göra det.

Ibland är rätt sak att göra, att låta människor få ‘vinna’ på det som är deras vanliga strategi. Jag gör en avvägning där, omedveten, om individernas gamla vanliga mönster är… acceptabelt, i sammanhanget. Och i den här gruppen var alla så kompetenta inom de områden som behövdes, att det gick alldeles utmärkt att visa kärlek för deras gamla vanliga mönster.

Ibland fungerar inte det. Ibland är människors mönster så fel för sammanhanget att jag måste göra en markering om det, få dem att hejda sina gamla mönster, annars fungerar inte helheten… och det blir skavigt och obevämt, en stund, det blir en del samtal med var och en, men i slutänden brukar det bli bra, bättre, ibland lysande… 🙂

Med den här killen fungerade det alldeles utmärkt, för sammanhanget, att låta honom fortsätta spela rollen av den charmerande pojkspolingen. Tills han inte längre gjorde sitt jobb. Och jag var inte arbetsledare för gruppen, men har varit både lärare och morsa tillräckligt mycket för att kunna markera på ett sätt som tydliggör att ‘det där funkar inte mer nu’. Det finns många sätt att styra, eller påverka… och vid det laget hade jag vunnit gruppens respekt tillräckligt mycket för att de skulle lyssna på mig utan att jag behövde vara särskilt skarp.

Kanske kände de alla min kärlek…

Kärlek är en mäktig kraft. Jag har den kärleken nu också, för mitt jobb och för mina arbetskamrater, som finns på olika arbetsplatser… nå.

Just den här mannen… är som sagt ganska macho. Man får gå mer än halva vägen. Ibland hela. Men det ‘lönar’ sig… han visar sin uppskattning för att man gör den ansträngningen… om man tar sig tid att lyssna. Då får man märka den.

Nu var han med på festen igår. Och jag märkte att var jag än var och vad jag än gjorde, så… fanns hans blick. Men jag gjorde inget.

Och plötsligt var det en hand som tog i mig, bakifrån… och jag vände mig om… han stod där, osäker… och jag log. Med hela ansiktet. Sa ‘hej!’, med välkomnande… och hans osäkerhet försvann. Han ville dansa… men just då tog bandet paus… och han ville nog egentligen ha kontakt.

Så vi satte oss ner på närmaste stolar… och pratade. Tills bandet pausat klart… och så dansade vi. Hoppa-och-studsa-dans… jag var egentligen ganska trött redan då, efter varje dans ville jag sätta mig, men han ville inte… han ville dansa mer. Och småprata – jag menar, skrika i varandras öron… 😉 Han berättade att han ville lära sig spela gitarr. Sådär på riktigt. Men att han liksom inte kom sig för… och jag berättade att min dotter lärde sig ackorden och att spela, på ren tjurighet. Jag sa att hon kanske kan lära honom… han blev glad, och sa att ‘man tar sig ju liksom inte tid‘… hemma har han ett par barn, varav den ena har särskilda behov.

Och jag kände att hur vilsen jag än kan känna mig, med tappade sammanhang… så kände han sig minst lika vilsen… trots sammanhang… det är tamigtusan inte alltid så lätt att vara vuxen, bara för att man råkar vara det, rent åldersmässigt

Men vi dansade ganska mycket. Och till slut blev det styrdans… och han bara greppade mig. Det var liksom inte en fråga… jag sa att jag inte är så bra på att följa, med min längd… och han liksom fnös lite.. 😉 Och sa att jag i alla fall inte slog honom, i längd… och det fick jag ju hålla med om… det var ju inte det som var frågan egentligen. Men visst…

Och sedan satte vi oss. Och han… liksom virade in sina ben, bland mina… och vi pratade… tills han kanske insåg att… hoppsan. Han är ju gift… och så backade han lite… och så småningom tyckte han nog att det blev alltför uppenbart att han nog borde bege sig hemåt… så han tackade för kvällen, och for.

Och nu i kväll kom en fråga från en av festfixarna… om vem ‘snyggingen’ som jag pratade med i slutet av kvällen, var… 😉 Jag förklarade sammanhanget, och hon skrev att hon hade uppfattat honom som intresserad, av mig… och då vet jag alltså att hon inte…visste något alls, inte hade några förutfattade meningar…

Mm… det var en sådan kväll. Jag vet inte vad som gjorde vad, men… jag hade några män som… vågade visa sitt intresse. Och det fick mig att komma ihåg… hur det varit, tidigare… och också att inse att… jo, det är nog något som jag gör. Signalerar. På något vis… i ‘normalfallet’, så… ja, jag ser ju inte män. Så då vågar de inte… närma sig… gissar jag. Men igår var jag bara avslappnad, och glad… så på något vis så blev det… rätt.

Så att flera vackra, fina, mänskliga män, vågade… närma sig.

Och det lämnade en fin känsla… i mig. Som höll i sig… hela natten, faktiskt så att jag drömde om ett par av de här finaste… kanske är det inte alldeles tvärt omöjligt, ändå. För mig… att kunna, vilja, leva i närhet med en man… fast det har känts så… många gånger.

Men jag är ju inte där. Och det funkar inte med vem som helst. Jag måste känna att det vackra finns – på riktigt… för det gör det nästan aldrig.

Och om det finns en man som är vacker, på riktigt, och inte redan upptagen… ja, jag vet inte vad jag ska tro om det. Det verkar inte finnas… men kanske gör det det.

Jag kan också konstatera att det verkar vara lättare att hitta Kärleken som homosexuell, här i min stad… än det är för mig, som inte är det… och visst är jag kräsen. Jag kan bara inte föreställa mig att leva… i ett dåligt förhållande, som M skrev i mejlet som jag fick idag, ‘även om det förmodligen är bättre att leva i en relation än att leva ensam så är det faktiskt värst att leva i en dålig relation’…

Jag får väl be en av exkollegorna att klona sig… 😉 Det verkar trots allt vara det mest sannolika sättet för mig att hitta kärleken…

Annonser