Privat, personligt, offentligt, ytligt, djupt…

Hade förmånen att bli inbjuden till ett nätverk som ska ägna sig åt att reflektera över… internetrelaterade kommunikationsverktyg. Kallar jag det, för att åtminstone göra en ansats till att bibehålla mitt bloggande som ett sätt att… ja, jag kommer till det. Jag använder i alla fall ett begrepp som jag hittade på själv just nu – för att försöka undvika att min blogg ska bli ”hittad” av någon av alla dessa människor som engagerar sig i samma fråga…

Jag känner en av tjejerna som arrangerar dessa möten. Hon bjöd in mig. Vi känner varann via helt andra sammanhang än det vi möttes kring idag. Och jag känner mig ödmjukt privilegierad… som blev inbjuden. För jag tycker ju själv, som för det mesta, att jag inte är mycket mer än en visserligen glad och otroligt intresserad, men dock amatör, i sammanhanget… jag har, som oftast, vare sig rätt utbildning eller kompetens eller något av det jag själv tycker att man väl bör ha, för att liksom ‘legitimera sig’ för sammanhanget… det är kanske här som min fullständiga brist på auktoritetstro slår till. Och min oförmåga att tycka att människor har olika värde. Eftersom jag hoppar på saker fast jag inte kan eller vet så mycket som jag borde. Vännen som bjöd in mig får sägas vara ‘proffs’, både utbildnings- och erfarenhetsmässigt.

Nå. Det är en rätt stor grej i min stad, detta nätverk, i alla fall. Eller – jag bedömer att vi som ingår, kan tänkas komma att ha ganska stort inflytande över… flera saker som rör min stad och dess utveckling. Så, precis som när jag för några år sedan av okänd anledning inbjöds till ett ganska stort ‘idéspånarmöte’ med representanter från både offentlig och privat sektor, med syftet att föreslå besöks- och boendeattraktiva företeelser i min stad, så är jag både rätt lycklig och väldigt tacksam över att få möjligheten att delta, på ett litet hörn… eller, hörnet blir väl så stort som jag gör det till, men eftersom jag absolut inte anser mig själv sitta på den största kompetensen i gruppen människor som ingår i detta alldeles nystartade nätverk, så har jag inte för avsikt att göra mitt hörn särskilt stort. Jag tar plats när jag tycker att jag har tillräckligt mycket på fötterna för att göra det. Annars håller jag mig till att lyssna på dem som kan och vet mer.

Och här vet jag inte mest. Jag är med för att lära mig… för mitt jobbs räkning, framför allt. Chefen vet inte om det, jag har inte tänkt på att nämna det och h*n har varit bortrest rätt mycket den senaste tiden… men nu finns jag på bild från evenemanget, så det är nog lämpligt att jag berättar det för chefen själv… 😉 Jag räknar med att chefen bara blir glad, så det är inga problem.

Hur som helst. Det var bara bakgrunden till min fundering.

I sammanhanget, där det huvudsakliga forumet för ihopsamlandet av människor, är det där nätcommunityt där jag gick med i våras, kom frågan upp om hur och om man drar gränser för sitt privata och offentliga ‘jag’. Flera vittnade om att de hade påbörjat sitt medlemskap på communityt som renodlade ‘privatpersoner’, och de vänner de lagt till var bara sådana som verkligen var nära. Efterhand som de hade insett att de kunde använda nätcommunityt även för sina professionella nätverk och kontakter, hade de blivit allt mer restriktiva med vad och hur de berättade om sina personliga liv…

Det i sig fick mig att fundera.

När jag gick med på det communityt, var de flesta av mina första tillagda vänner, egentligen mer eller mindre nära tidigare eller nuvarande kollegor… efterhand anslöt sig en och annan vän från barndom eller ungt vuxenliv. Det var nog ganska självklart för mig att vara privat på de sätt och i den utsträckning som jag är med mina nuvarande vänner och kollegor… vilket faktiskt innebär att vara ganska ordentligt privat. Det är sådan jag är, helt enkelt. På tu man hand, med människor… men jag märkte snabbt att så tänkte inte de flesta av mina kollegor. Många… skrev kryptiskt, eller inte alls, om snia vardagliga händelser eller tankar… tydligtvis hade många lagt till ‘vänner’ som de inte känner sig bekväma med att vara ‘privata’ med.

Och det jag märkte, var faktiskt att de som det var svårast att vara ‘personlig’ med, var de riktigt gamla vännerna… de som inte följt med mig i mitt livs utveckling till där jag är nu.

Mina nu- eller nyssvarande kollegor… har fått se en öppen, kompetent och bestämd när jag verkligen tycker något, men mjuk och avslappnad kvinna… som är sig själv.

Min nuvarande arbetsmiljö är sådan att det är möjligt och rentav önskvärt att vara… tillfreds med den man är.

Man kan, och får, vara en avslappnad människa som… förväntar sig ett så gott liv som man har byggt för. Som man själv har byggt för. Men utan att ha några fördomar eller negativa värderingar kring människor som har det… annorlunda.

Det är faktiskt trixigare med dem som jag kände när jag var yngre…. av någon konstig anledning är de… betydligt taggigare. Inte mot mig, utan överhuvudtaget. Som människor.

Jag vet inte om jag ska uppfatta det som om jag har förändrats mest, eller de

Hur som helst.

På väg därifrån råkade jag höra en tjej presentera sig för en annan som att hon jobbade på ett företag som jag hade en del kontakt med strax innan semestern. Inget stort företag, det är nog inte jättemånga som vet om dem… men jag passade på att presentera mig. Och hon kände igen mitt namn… jo, det var vi som hade en del mejlkontakt, där i juni. Och när vi gick ut tillsammans, pratade vi vidare om just det där med att vara privat eller offentlig, i sitt agerande på nätet. Det är precis hur intressant som helst att höra om andras erfarenheter av ‘nätet’… i alla fall när de är annorlunda än mina, tjejen som bjöd mig till evenemanget har också erfarenheter men de är lite för lika mina, så det ger inte så mycket att prata om det med henne… men den här tjejen jag pratade med på vägen ut, hade inte bloggat. Utan bara deltagit i detta community där inbjudan gått ut.

Och jag fick berätta att mitt bloggande alltid varit ‘anonymt’ och fullständigt skilt från min irl-värld… Och plötsligt såg jag.

Hur ovanligt det är att människor som bloggar faktiskt förmår hålla sin irl-värld borta från sitt bloggande… för att de allra flesta är lite stolta över att de bloggar.

Och för att de flesta som bloggar… är människor med ganska stort bekräftelsebehov. Från andra.

Men jag har inga av mina irl-människor på min blogg. Som jag vet om i alla fall. Och jag har väldigt noga gjort klart för min fysiska omvärld att, nej, de får inte veta min bloggadress… jag vill verkligen inte ha dem här.

Sedan har förstås en del av bloggläsarna övergått till att bli irl-människor… men det är en annan sak, då har de sett det jag velat dela med mig om på bloggen, redan från början.

På det där communityt… kan jag vara sådär rättså personlig som jag faktiskt är, med mina irl-människor.

Men forumet som sådant lämpar sig rent tekniskt inte för att skriva så mycket som man behöver skriva för att bli personlig på det sättet som jag är… och dessutom är jag redan från början medveten om att det forumet är… ett nätverksställe.

Jag har flera nätverk. Som på ett eller annat sätt faktiskt handlar om att… bädda för framtiden, utan att man för den skull vet hur den framtiden kan tänkas se ut.

Men bloggen är inget nätverksställe.

I mitt bloggande har jag alltid varit bara just personlig. Och privat. Sådär som den människan som är jag, är… jag skiljer inte på privat och personligt.

Utifrån mitt sätt att blogga, förstår jag inte vitsen med att skilja mellan personligt och privat. Varför skulle jag alls blogga, om jag inte var privatpersonlig ända in till de politiskt inkorrekta benen…???

Jag har inget att dölja. Jag har ALDRIG haft några krav eller förväntningar på mig själv att vara NÅGOT annat än ärlig – mot mig själv, i första hand… vem annars är det viktigt att vara ärlig mot? Lever vi någonsin hela livet tillsammans med någon annan än oss själva? Så vad spelar det för roll vad andra tror eller tycker om oss – egentligen?

???

Tänk på saken… spelar det verkligen någon roll vad andra tror eller tycker om oss… om vi själva vet, någonstans i något mörkt gömt hörn, att det tjusiga som vi försöker och ibland lyckas lura i andra att tro att de vet om oss… det är inte sant?

Är inte det enda viktiga att vi vet vilka vi själva är?

Allvarligt?

Och i mitt bloggande gör jag inga ansatser att framställa mig som något tjusigare än jag själv vet att jag är.

Och jag förstår att det är det som provocerar.

För så gott som inga människor förmår vara så ärliga med sina verkliga jag, som jag är… faktiskt.

Och jag gör som jag säger, lever som jag lär, och hänger ut en av mina ‘dåliga sidor’ rakt upp och ner för vem som helst att bestämma sig för att vilja bli provocerad av, genom att berätta, fullständigt politiskt inkorrekt, att jag föraktar människor som aldrig, någonsin är ärliga om sig själva… inför sig själva, eller inför någon annan.

Japp. Så är det. Jag föraktar en del av er som läser här. För jag har insett att många av er inte ens i fantasin har övervägt tanken att vara ärliga, uppriktiga, om vilka ni är… vilka värderingar ni har…. vad ni förväntar er av er själva, och av andra. Jag har insett att det mesta av mänskligheten handlar om att anstränga ihjäl sig för att försöka spela ett spel som… sådana som jag, inte går på. Inte i två sekunder.

Det värsta jag vet är inte människor med fel och brister – det allra värsta jag vet är människor med djupa brister i sin förmåga till medkänsla och till att bära HELA ansvaret för sig själva, sina tankar, känslor och framför allt handlingar… det allra sämsta mänskliga som jag vet, är att försöka låtsas vara något som man inte är.

Jag tycker om människor som rakt igenom är de de är. Med plus och minus. Människor som är glada och stolta över de saker de är bra på, och som utan omsvep ‘erkänner’ sina brister på områden som de kanske vill vara bra på, men absolut inte ärsjälvinsikt är den enda attraktiva egenskapen hos människor. För mig.

Under dagens sammankomst sa en av dem som arbetar med ett av de ‘etablerade medierna’, som, likt Aftonbladet m fl av papperstidningarna som tappar pappersläsare och därför har fått för sig att ‘bloggportaler’ är en bra idé (fast ingen av dem vet vad de ska ha sina bloggare till eller vad den rent ekonomiska vinsten med dessa skulle vara), apropå kommentarsfrihet och kommentarsgranskning, att ‘folk har helt enkelt ingen farstu’.

Det var så inihelvete skönt att höra det… från en av dem som kanske inte skulle ha kommit i kontakt med bloggande eller med ‘anonyma kommenterare’ och deras totala ‘brist på farstu’, om det inte vore för deras jobb och hur detta ‘gamla medium’ har förändrats genom nätet och alla kommunikativa tekniska lösningar som följt med det.

Jag har inte alls följt just detta medium som den personen representerar, men de som lyfte frågan om kommentarsgranskning gjorde det utifrån perspektivet att de tyckte att det var sådana fruktansvärda knäppgökar som skrev kommentarer… och det visade sig alltså att de allra värsta kommentarerna, de redigerades bort.

Vilket fick mig att fundera över om det egentligen är särskilt konstigt att jag har stängt av kommentarsfunktionen på min egen högst privata blogg.

Vi pratade nämligen en del om att ‘i den bästa av världar’ så skulle alla kommentarer kunna släppas fria… men vi lever verkligen inte i den bästa av världar.

Vi lever i en värld där människor släpper fram sina allra vidrigaste, sjukaste, lägsta känslor och åsikter, när de har chansen att ‘tycka till’ helt anonymt… vi lever i en värld där det finns alldeles för många människor som är av den sorten som jag föraktar.

Den sorten som inte ens nästan eller på oerhört långt håll, tar en enda gnutta ansvar för sitt eget beteende.

Så… vad kommer jag fram till?

Jo, jag kommer fram till att om det är någon som respekterar mig och mitt personligprivata sätt att skriva, så är det jag själv. Om det är någon här i detta svensktalande internetsamhälle som så inihelvete mycket skulle älska och uppskatta andra bloggare som vågar göra det jag gör… så är det jag. Ge mig fler personligprivata, ärliga, bloggar… håll det ‘professionella’ till andra forum, till nätverkande forum, och sätt för tusan igång och använd bloggandet till att vara ärliga mot er själva… det är min önskan.

Jag kommer också fram till att det inte finns några andra sätt att hantera att nätet är fullt av folk som ‘helt saknar farstu’, än att granska eller inte alls tillåta kommentarer.

Tråkigt nog.

Jag kommer också fram till att det där communityt inte på något vis täcker mitt behov av att lyfta frågor som är viktiga för mig. Och att det viktigaste för mig inte är att andra ska få vräka ur sig osorterad skit i kommentarsfältet på min blogg… eller, man skulle, i den bästa av världar, kunna kalla det för ‘att skapa utrymme för dialog’, fast vi vet ju alla att det är ytterst dåligt ställt med önskan från anonyma eller bara allmänt aggressivt lagda människor att faktiskt både lyssna och tala… så jag tänker faktiskt inte kalla det för att ‘skapa utrymme för dialog’, när det gäller att ha kommentarsfunktionen igång.

Jag kommunicerar med människor på andra sätt om de här sakerna – på sätt där respekten är ömsesidig. Så jag behöver inte ‘möjligheten till dialog’ som en del väljer att missbruka genom att bara bemöda sig om att försöka skapa så dåligt mående hos mig och andra läsare som möjligt. Varken jag eller mina läsare får ut något meningsfullt i sina liv, genom att läsa ‘troll-kommentarer’ från oseriösa och destruktiva människor, på min blogg…

Men jag tar tillbaka min blogg nu.

På riktigt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s