Att följa Jantelagen – eller inte

Kom faktiskt i säng före elva igår… vet inte när det hände senast. Fast sedan vaknade jag ju fem i stället… kanske behöver jag inte mer än sex timmars sömn, numera? Hade i alla fall gott om tid för frukost och annat småpyssel, innan jag cyklade till jobbet.

Jag har tänkt på det här med att skriva ‘personligt’. Särskilt på svenska.

Saken är ju den att det mesta av min blogg, är som en ‘dagbok’. Ett ställe där jag registrerar en del saker som hänt under dagen, mest ‘praktiska’ saker, på det klassiska dagboksskrivande sättet. Mycket av det är förmodligen inte särskilt spännande för andra att läsa om… 🙂 Sedan skriver jag såklart om mina reflektioner kring saker som händer. Det är ju svårt att skriva om andras tankar och känslor… även om jag såklart reflekterar över hur andra kan tänkas känna och tänka, i de situationer jag ingår i – men jag kan ju inte veta säkert vad andra känner… och bara det faktum att jag tolkar andras känslor, motiv och tankar, kan upplevas som självgott och själviskt.

Där kommer det där med ‘skriva på svenska’, in… Såg en snutt av en finsk serie igår, som handlar om hur svenskarna ser på finnarna och på sig själva. Programmet slutade med att programlederskan visade upp och läste lite ur en bok som hette ”Du vet att du är svensk om”… och så radas det upp ett antal typiska beteendemönster. Programledaren menade att det allra mesta av de beteendena gäller för finnar också – ‘du sätter dig aldrig på sätet bredvid en okänd människa, om det finns andra platser i bussen’, var ett av exemplen.

Men det mest typiska för svenskar, och i någon mån skandinaver, är väl det där följandet av Jantelagen. Många säger att de ogillar Jantelagens snäva, hämmande och livsförnekande budskap… men när det kommer till hur man lever, så landar det ändå i att man stör sig på människor som talar om att de gör saker eller lever på sätt som andra kan tycka låter som ‘bra’.

Taket för hur mycket man tillåts visa upp sig eller framhäva sina ‘fördelar’ innan människor reagerar negativt, är verkligen oerhört lågt.

Utifrån det perspektivet förstår jag att en del läsare retar sig på att jag inte bara skriver mest om mig, det som händer kring mig och hur jag reagerar och tänker kring det, utan att jag dessutom tror så mycket på min intuition och min förmåga att ‘läsa’ situationer och människor, att jag uttrycker mig ganska tveklöst när jag tycker saker. Ovanpå det talar jag om att jag tycker att både jag och andra ska tillåtas vara glada, stolta och tacksamma för sina ‘fördelar’, vare sig det handlar om saker man skapat, förmågor eller egenskaper som man har, eller att man är nöjd med sitt liv i stort.

Är man fostrad till att ‘fina människor’ aldrig framhäver sig själva.. så förstår jag att det mesta som jag skriver sticker i ögonen på en, som läsare… och jag vet faktiskt inte hur jag ska förhålla mig till det.

Jag vill inte själv bli en Jantelagsföljare. Jag tycker på alla sätt att Jantelagen är människofientlig – inte bara som åsikt betraktat, utan jag lever faktiskt så också. Jag blir alltid glad över andras framgångar och känner mig väldigt sällan avundsjuk eller missunnsam över det som en annan får eller åstadkommer. Jag jämför mig sällan med andras liv och allt som de ‘får’, och känner att jag kommer till korta… det är verkligen självklart för mig att om Nisse köper lyxbilen som jag också gärna skulle ha, så får inte jag en sådan bil bara för att jag missunnar honom den… det är så självklart för mig att andras liv inte är mitt, och att jag är glad över de förutsättningar och guldkorn som jag får (och tycker att de är många).

Och det är ju en sida av mig som jag inte skriver om här. Alla gånger (flera gånger dagligen) som jag försakar mina behov för att jag bedömer att den andras ska få gå före, eller låter andra ta äran av mitt ‘jobb’. Hur ofta jag berömmer och ger komplimanger till mina medmänniskor – väldigt mycket oftare än andra vanligtvis gör. Jag skriver i stället om att jag blir glad över de komplimanger som jag får… som t ex att många har sagt positiva saker om hur jag har klätt mig, särskilt efter semestern. Men när jag skriver om att jag får komplimanger och beröm, så kan det ju låta som skryt… fast ser man det ur ett riktigt äkta Jantelagsperspektiv, så blir effekten faktiskt den att det som jag framhäver allra minst här på bloggen, är allt som jag gör för andra… 😉

Jag jobbar helt enkelt inte på att framställa mig själv i bättre dager. Och jag förstår att effekten kan bli, hos Jantelagsföljare, att man ser en väldigt osympatisk människa när man läser min blogg… Jag har nog alltid tyckt att jag duger rätt bra som jag är. Känt mig trygg med att även de som inte gillar mig från början, kommer att upptäcka mina goda sidor så småningom, utan att jag lägger upp dem på ett vackert fat för dem att plocka av.  Och jag har nog alltid snarare visat upp sidor hos mig själv som andra kan tycka verkar otrevliga, ur ett Jantelagsperspektiv, än att jobba på att försöka ‘charma’ min omvärld…

Och någonstans kan jag ju se att jag binder lite ris åt egen rygg, med mitt sätt att blogga.

Jag går helt enkelt inte in för att få folk att se bara mina tjusiga sidor. Det är det många människor som gör, både på bloggar och i verkliga livet. Men jag har aldrig känt något behov av att göra det… tycker nog någonstans att folk får upptäcka mina förtjänster på egen hand… och när jag mest bara visar upp sidor som svenskar ogillar eller retar sig på, i mitt bloggande, så blir det kanske inte så lätt för läsare att fatta att jag har sidor som de skulle kunna tycka om, också…

Jag omvärderar mig själv ständigt. Ser mig själv från olika håll, försöker se vad andra kan se, och vad jag själv tycker om de sidor och egenskaper som jag visar upp – hela tiden i en egen, inre förändringsprocess. Det är en av de saker som jag har min blogg till, att sätta ord på det omvärderandet…

Även det kan se rätt självupptaget ut, om man är Jantelagsföljare… eftersom hela poängen med Jantelagen är att ingen människa ska få tro att den ska kunna få vara mänsklig.

Jag känner att bloggandet kanske inte är det bästa sättet för mig att förmedla mig… att det inte är så konstigt att en del människor (särskilt Jantelagsefterlevare) reagerar negativt på mitt skrivande. Jag förstår att det kan se ut som om jag lever mitt liv, med mina medmänniskor, med det självcentrerade perspektivet som blir konsekvensen av vad jag vill ha bloggen till… eftersom nästan alla mina skrivna meningar innehåller någon variant av ‘jag’, så kan det nog se ut som om det är så jag beter mig i min verkliga värld också. Jag förstår att mitt bloggande kan ge en bild som blir ganska ordentligt missvisande för den som tror att jag lever som jag skriver…

Så kanske är det, för min egen livskvalítets skull, dags att ta mig en ny funderare på om jag verkligen ska fortsätta att uttrycka mig publikt på nätet. Jag har ju nämligen dessutom den inställningen, som många Jantelagsföljare har svårt för, att meningen med livet är att det ska kännas så bra som möjligt, så stor del av tiden som möjligt… och om effekten av mitt skrivande blir att jag uppfattas (och får reaktioner på) som en mer otrevlig människa än jag är i det verkliga livet, så gör jag ju mig själv en otjänst genom att fortsätta skriva om mig, mitt liv och mina tankar kring det… i alla fall på svenska.

De flesta länder i världen har ju inte riktigt samma mänsklighetshämmande inställning, som Sverige… och skulle jag skriva på engelska, så skulle jag förmodligen inte bara få svenska läsare (nu menar jag inte att alla svenskar följer Jante – jag förutsätter rentav att de flesta som följer min blogg inte är av den sorten, och att de mest Jantepräglade människorna har försvunnit för att de retar sig för mycket på mitt skrivande).

Ja… det är i alla fall en fundering som skvalpar runt i mig. Vi får se var den landar, och vad det kan tänkas bli för uttryckssätt som jag väljer i stället.

Annonser