Sorgeprocess

A ringde under förmiddagen. Frågade, med den svaga darriga rösten, om jag hade fem minuter… och självklart hade jag det. Det finns saker som är viktigare än alla jobb i världen… nja förresten, det finns nog inte så mycket som är viktigare än akutsjukvårdande jobb… 🙂 Men ett sådant jobb har inte jag, så mitt jobb kan vänta när en människa behöver hjälp.

Hon hade funderat på hur hon skulle formulera ‘budskapet’ på bandet som ska följa blommorna, till hennes väns begravning… vi pratade lite om det igår, och nu hade hon pratat med sin mamma som kommit med ett annat förslag än det vi pratat om. Jag tyckte att mammans förslag lät bra. A undrade över ordval, och skiljetecken, i budskapet… och det kändes lite svårt att ‘tycka till’ om en sådan sak, när det handlar om A´s och hennes familjs ‘sista ord’, till vännen… men nu hade A bett mig om hjälp, för att hon litar på att jag… kan ord.

Och jag sa hur jag skulle formulerat det… men kom hela tiden tillbaka till att ‘det viktigaste är att du känner att det är dina ord… det handlar om dina ‘sista ord’, till din vän, och vad andra tycker om dem har ingen betydelse’… och hon sa att hon försöker komma ihåg det. Jag sa att jag tycker att när en ung människa dör, så här relativt plötsligt och oväntat, så kommer förmodligen alla som deltar i begravningen att känna…. stora känslor. Starka. Och då tycker inte jag att det finns något sådant som ‘sentimentalt’… det viktiga är att var och en får säga det som känns, för just den.

‘Ja’… sa A, gråtande… ‘jag ska nog tänka så, försöka i alla fall, att det är mellan mig och J’… och jag sa att ja, det tycker jag. Skärma av andra om det behövs. En begravning är visserligen en formaliserad ritual med vissa ‘etikettsregler’, men till dem hör inte att behöva bry sig mer om vad andra tror/tycker, än att verkligen känna att man får ta avsked av den människan som man har förlorat. Även om det tar många år, om det ens alls är möjligt, att verkligen ta farväl av människan man förlorat, så är begravningen det sista, stora, ‘legitima’ tillfället att inom sig krama sin kära som gått bort, och uttrycka de ord eller känslor som man hade velat säga om den andra fortfarande fanns kvar. ‘Så låt det bli din stund med J, även om kyrkan är full av både sådana som känner lika starkt som du, och de som kanske känner lite svagare för att de inte stod J lika nära… låt dig inte hindras i att uttrycka det som känns viktigt för dig att ha fått sagt, till J’, sa jag.

Och A… sa att… jo, det är nog viktigt att det blir hennes ord, hennes budskap… men att det också kändes viktigt att andra som deltar, förstår hennes budskap… och jag förstår det också. Men sa att de flesta som deltar sannolikt kommer att vara väldigt, väldigt ledsna, berörda… att det faktiskt ‘tar’ hårdare när en ganska ung människa med man och barn dör, än när en 83-årig änka som varit sjuk ett tag, dör… jag försökte förbereda A på att både hon och alla andra förmodligen kommer att reagera ganska mycket, under denna begravning. Och att det är helt okej… och A sa att hon kände sig nervös inför begravningen. Jag frågade vad hon var nervös för… och en av sakerna hon oroade sig för, var att en kvinna som J sagt upp bekantskapen med för 10 år sedan, kanske skulle komma. Kvinnan hade tydligen skrivit, publikt för alla, på Facebook, om sin sorg över en vän som dött. Och både A´s och J´s systrar hade reagerat starkt, skrivit till kvinnan och bett henne att inte skriva om sin sorg på det sättet, utan att lämna dem i fred med sorgen efter J… och kvinnan hade svarat att hon var ledsen att de kände det så inför att hon också sörjde J, och hade gjort det sedan J bröt kontakten. Orsaken till J´s brytning var att J känt att den där kvinnan, som hon varit vän med länge, hade kört över J lite för många gånger. J ville inte ha kvinnan på sin begravning, ville verkligen inte ha med kvinnan att göra mer någonsin, och A tyckte att den där kvinnan kunde ha bett om ursäkt för att hon ‘tog ifrån’ J´s familj och nära deras sorg, lite… men jag sa att man kan tycka att kvinnan borde ha fattat varför J bröt med henne, men uppenbarligen har hon inte fattat det. Så hon beter sig nog så respektfullt hon kan, utifrån vad hon förstår… men att jag också hoppas att hon förstått såpass att hon skulle göra illa J´s närstående, om hon kom på begravningen.

A sa att den kvinnan alltid varit en ‘drama queen’, en som alltid försökt få allt att handla om henne. Att hennes föräldrar var likadana… lite parasiterande på andra, sådär… och jag sa inte så mycket, för jag förstår ju att alla J´s närstående, inte bara den femåriga dottern, är jättearga över att J dött – och i den ilskan kan människor som den där kvinnan, som J brutit med, bli lämpliga måltavlor för deras ilska.

Och A sa till slut, att ‘jag ska försöka att inte oroa mig för saker som jag inte ens vet kommer att hända’… och jag påminde henne igen om att begravningen ska vara en historia mellan A och J. Precis som den är en sak mellan alla J´s närstående, och J… fokusera på det sista formella avskedet, på vänskapen och kärleken och på den personen som J varit. Och så sa jag att hon kan ringa mig när som helst, om hon behöver.

Och A´s svaga lilla röst tackade… och vi la på.

Tänkte på den där ‘parasiterande’ kvinnan, och att det är en balansgång man går som medmänniska, mellan att vara 100% redo att engagera sig i vännens sorg ända in i den djupa förvirrade kärnan, och att inte själv ta över vännens sorg. Att känna med, hela vägen in i själen, följa med vännens sorgeuttryck vart de än tar vägen, vara tillåtande och accepterande och samtidigt också redo att sätta gränser om man ser att det behövs, för vännens skull… och att inte ta över vännens sorg. Inte bli en sådan känsloparasit…

Jag tänker också att… hur mycket känsloparasit hon än må vara, den där kvinnan, så är det ändå ganska troligt att hon verkligen sörjer, hon också… och att även hon måste få göra det. Alla måste få sörja, alla måste få göra sina inre avslut med människan som dött… och det är inte alltid så lätt att hantera för dem som berörs mest av den närståendes död. Så jag sa inget till A om det. Inte i nuläget… det får vi ta om det skulle behövas, framöver. Men inte nu.

Jag vet i alla fall vem jag kommer att tänka på i morgon.

Annonser