Livsskärva

Jag tog shorts i morse, för väderprognosen sa att det ska komma några varmare dagar igen, nu. Tänkte att mina shorts kanske skulle hjälpa värmen på traven… 🙂 Det gjorde de kanske inte, men det jag frös om var inte benen utan händerna, på cykeln på väg till jobbet.

Förmiddag. En mugg kaffe. Några telefonsamtal från kollegor som behövde hjälp med webbsaker, och ett samtal från en tjej som egentligen inte skulle till mig, men när nu mina kontaktuppgifter finns på ett och annat ställe på webben, så… ja, tjejen hade frågor om praktiska saker som hör till min arbetsplats, men inte till mina arbetsuppgifter. Spela roll, jag visste ju svaren, så jag tog det. Dessutom skulle hon besöka den här staden för första gången i sitt liv, inom några veckor, och undrade hur man hittade från tåget och till min arbetsplats… och jag förklarade igen, i lugn och ro. Innan vi la på tackade hon med värme för att jag ‘tageit emot’ henne så bra och trevligt… och när jag lagt på, tänkte jag igen på hur självklart det alltid varit för mig att det är mitt jobb att vara trevlig mot besökare och kunder. Jag tycker det, oavsett vilka arbetsuppgifter jag haft för stunden… men det är det verkligen inte alla som tycker inom mitt jobb, och det slår mig emellanåt att jag tycker att det är lite svårt att förstå…

Kontakt med några kollegor från närliggande arbetsplatser. Trevligt att träffa en som varit sjukskriven ett bra tag, och som nu var tillbaka igen… 🙂 Fika med en av kollegorna i korridoren, och långt samtal om mänskliga mönster, värdet av kvantitativa kontra kvalitativa undersökningar av människors åsikter, hur mycket sk ‘social kompetens’ betyder för att vi människor ska ‘köpa’ saker av varandra, och det orättvisa i att dagens unga tvingas välja bland 50-100 gymnasielinjer (och därmed till stora delar välja sin framtid), när de är 16 år gamla och inte vet mycket om livet… ett sådant samtal som tilltalar mig mycket.

Och så mer mejlande och webbande. Det som vi jobbat intensivt med att förbereda och samordna, under ett par månader innan semestern, sjösattes utan några problem… jag tror det knappt än, att det kunde gå så smidigt… 🙂

Lunch. På vägen in i lunchrummet såg jag min kvinnliga vän A. Gick fram till henne, kramade om henne på vägen, frågade hur det var… och hon sa ‘sådär’… och när vi sällskapade bort bland borden sa hon, med en pressad suck: ‘det här har inte varit någon bra sommar’… Sådär lite starkare än man vanligtvis gör. Jag stannade och tittade på henne, frågade ‘hur då?’. Och hennes underläpp började darra, medan hon sa: ‘Du vet min vän J’… och sedan behövde hon inte säga mer. Jag förstod… och sa bara ‘åh nej!!’, och kramade henne hårt, medan hon grät mot min axel…

Jag känner inte hennes vän J. Har nog träffat henne någon gång för en massa år sedan, men vet egentligen inget mer om J än att det är en av A´s äldsta barndomsvänner, som fick någon märklig sjukdom häromåret som sabbade både magen och slog sig på några inre organ… och när A pratade om J i våras, så var hon äntligen på väg att bli bättre.

Men jag fattade ändå direkt att… J hade dött. Och så var det. För bara någon vecka sedan. Massiv hjärnblödning. Och A… kunde såklart varken tänka på eller prata om något annat, och inte sluta gråta… så vi stod där, mitt i lunchrummet bland alla människor, och jag jämrade mig mest och sa bara ‘skit också, man får inte dö när man är mitt i livet och dessutom har små barn som behöver en, det får man faktiskt inte’, eller något sådant… och vi pratade om hur obegripligt det är. Att en relativt ung människa, som vi, en människa som funnits i A´s liv nästan så länge hon kan minnas… en människa med man och femårig dotter… bara dött.

Ofattbart. Smärtsamt.

Begravningen är på fredag… och sedan jag satt mig med A och två andra kompisar, konstaterade vi alla att den lär bli en känslostark historia. Med J´s barn, man, föräldrar, mor- och farföräldrar… helt obegripligt. Jag kunde verkligen känna att… ja, det kommer att dröja år innan A kommer att fatta, till fullo, att J inte finns mer… jag känner inte ens J, och ändå känns det ofattbart för mig också…

Det sköra livet. En människa som verkligen behövs… försvinner.

Och A sa att den femåriga dottern är arg. ‘Det låter bra’, sa jag, och så hade A tänkt också – hon har alla skäl att vara urförbannad över att andra mammor och ‘gamla tanter som slåss med käpp’ (tjejens farmor), får fortsätta att leva, när hennes mamma inte får göra det… ‘Mamma fick bara ett halvt liv!!’, hade tjejen sagt, och måttat mellan händerna hur långt liv mamma hade fått…

ont det gör. I hjärtat. Att tänka på alla dem som far så enormt illa av att denna kvinna bara dött

Det blev lite svårt att prata på som vanligt med andra kollegor, sedan. Det blev mycket känslor… men det var ju ändå bara att jobba vidare. Jag berörs ju bara väldigt indirekt… och bara genom att bli påmind om hur skört livet kan vara… och hur viktiga vi människor är, för varandra… hur vi slarvar och glömmer bort det, när vi lever våra vanliga vardagsliv. Man kan inte leva annorlunda, för då fungerar inte livet, men… man behöver påminnas ibland. Om att människor är allt annat än oväsentliga, och absolut inte utbytbara…

Senare under eftermiddagen satt jag och pratade med en fd kollega, som jag pratat djupt med tidigare då och då, men nu inte ens träffat på ett halvår eller så. Vi pratade om… relationer… mänskligt, manligt, kvinnligt… dejtande och nätet… bokstavsdiagnoser, styrkor och svagheter och kommunikationssvårigheter. Hon har dejtat väldigt intensivt under några år, och med den bestämda målsättningen att inte träffa någon för att leva med. Hon vill bara ha kul. Och jag frågade vad det är i hennes liv som gör att hon inte vill träffa någon att leva mer beständigt med… och hon sa att ‘det är inte möjligt att ta in en man mer permanent i mitt liv, så länge som äldsta dottern bor hemma och har så stora svårigheter som hon har’.

Hennes dotter har till slut fått diagnosen ADD. Men dotterns största hinder i livet, är hennes enorma renlighetstvång… som gör att hon inte har några vänner, och att hennes tillvaro omgärdas av ångest och spänningar under hela hennes vakna tid. Det är bara hennes mamma och lillasyster som kan ‘rena’, i hennes liv… och min exkollega sa att ‘vännerna har svårt att acceptera dotterns starka beroende av mamma och hennes olika tvångsbeteenden – de kommer med råd, och blir frustrerade hela tiden, så hur skulle det gå med en ny man som ska in och börja försöka styra också…?’ Och jag förstår precis vad hon menar. När livet är såpass rörigt som det blir med ett barn med tvång eller psykiska besvär, så har man ingen ork över till att hela tiden tala om för omgivningen att ‘snälla, jag förstår att du menar väl, men släpp det här helt och hållet är du snäll för dina råd hjälper verkligen inte’… man har helt enkelt fullt upp med att försöka få vardagen att fungera. Man orkar inte hantera oförstående närstående, också

Och frågan är om denna tjej kommer att bli så ‘frisk’ att hon kommer att kunna leva själv. Min exkollega måste ju tro det, för att inte gå sönder själv… men hon känner sig väl inte helt säker själv heller…

Livet är fullt av så många saker som gör ont, och som vi bara får lov att hitta sätt att försöka hantera… och många gånger hjälper vi varandra allra bäst genom att inte komma med råd eller synpunkter. Att i stället bara acceptera. Personligen tycker jag att det är lite svårt att förstå att folk runtomkring inte bara kan se och acceptera att detta är något som inte fungerar ‘som vanligt’, det handlar inte om ‘uppfostringsmetoder’ eller om något som man kan försöka ‘tvinga’ bort från denna unga tjej… och jag blir återigen påmind om att väldigt många människor saknar förmågan att förstå att andras beteende oftare handlar om vad de förmår, utifrån sina förutsättningar, och inte om vad de gör för att jävlas… många människor klarar inte av att se att det finns fysiologiska orsaker till att människor fungerar och beter sig som de gör. Man vill tro så mycket på allas ‘fullkomlighet’ som människor, att man snarare gör saker värre genom att inte kunna se att ‘denna människa gör så gott den kan utifrån sina förmågor‘…

Pappan till exkollegans barn, reagerar genom att bara bli irriterad och försöka styra upp dottern när tvånget sätter in. Han förmår inte förstå och hantera att dotterns beteende ligger en bra bit utanför vad hon förmår kontrollera… och så uppstår bara konflikter emellan dem, i stället.

Och det är så sorgligt… för alla inblandade parter. Framför allt han själv och hans dotter tar mycket skada av att han envisas med att vägra se sin dotters diagnoser som något som faktiskt hindrar henne från att fungera ‘normalt’… han förmår inte se att hon inte kan styra över sig själv, så som han förmodligen styr över sig. Han kan inte anpassa sig och agera utifrån hennes behov… utan försöker tvinga henne att fungera så som han tycker att hon borde göra.

Och det är hans begränsning. Han vill självklart inte sin dotter något illa… han förmår bara inte hantera hennes diagnoser. Han kan helt enkelt inte. Han heller

När jag till slut gick tillbaka till mitt jobb, var vi överens om att försöka ses för lunch framåt september då exkollegans jobbsituation lugnat ner sig. Och nu har jag haft bortåt tiotalet samtal av det här djupa, personliga slaget, med kollegor av olika slag, sedan semestern tog slut… det är inte ett medvetet val av mig att försöka få till det, jag har bara hamnat mitt i dem när jag pratat med kollegorna. Det är så många som jag känt så många år, nu…

Ja, livet berör. Människor berör.

Och jag cyklade från jobbet och hem till dottern, där det satt tre nyvuxna pojkar och spelade Guitar Hero medan tjejerna var iväg och handlade. Jag slog mig ner bredvid dotterns lite vuxen-rädda pojkvän, och märkte att han slappande av direkt och kände sig hemma med mig… det kändes fint, för det var ett tag sedan vi sågs. Det är otroligt fina unga människor som min dotter har i sin närhet… valpiga, kantiga och emellanåt uppkäftiga som tonåringar, men samtidigt i grunden så otroligt fina.

Jag åt lite sallad och bröd som dottern bakat. Ocvh så kom tjejerna, och det blev stora kramen med dottern. Jag fick glädjas med en av dotterns äldsta vänner, över hennes alldeles nytagna körkort.

Och så åt vi av dotterns egenbakade tårta, och vackert dekorerade muffins. Grönt och rosa är visst dotterns nya färger… 🙂 Tjejen som inte gillat något annat än svart, svart, grått, svart och emellanåt något rött, under en massa år… 😉 Pappa med sambo till dotterns pojkvän kom, och några kompisar till. Vi fikade, pratade, spelade spel av olika slag, vi var fyra som satt på golvet och spelade Chicago en stund… trevligt, mysigt, lagom. Och min dotter har lyckats lära sig att vara den perfekta värdinnan, trots hennes mammas handikapp på den fronten… 😉

Vid halv åtta värkte mitt huvud mer än jag orkade med, så jag kramade dottern, ropade ‘hej då!’ till resten, och cyklade hem i den höstkyliga, klara kvällen… Utanför huset träffade jag en pratsugen granne som jag surrade med en stund innan jag gick in.

Just another day in paradise… det som också kallas livet.

Annonser