Shit…

… vad människor kan beröra…

Skickade ett mejl till Jo, som jag skrev oerhört mycket med förra våren, som skriver som en gud… och vi sågs ett par gånger… men hans adhd gjorde det omöjligt för oss att få telefonkommunikation att fungera… och han gick bakom min rygg, ljög mig rakt upp i ansiktet när jag frågade, och blev ihop med en annan tjej utan att ha gjort slut med mig först… och när jag blev förbannad och sårad över att han varit oärlig mot mig, skyllde han bara ifrån sig. Han hade inte gjort något fel… den sortens logik kan jag inte fatta hur mycket jag än tänker. Människor som lyckas intala sig att jag bär ansvaret för deras val, och beteenden… där går min gräns för vad jag mäktar med att hantera… så jag slutade svara, när han fortsatte att skriva och bara bry sig om sina egna känslor.

Men vi har hörts, då och då, med ganska långa mellanrum… vatten rinner under broarna, och det som blir kvar är värmen och omtanken som man ändå har för varann. Nu har han haft bloggen pausad länge… och jag mejlade honom igår för att höra… att han lever, och hur… och han lever. Rent fysiskt, i alla fall… men livet har tagit en djupdykning för honom, igen. Jag förstod att han mest lever på tjurighet, nu… och för barnen. Det gör ont att läsa… och veta att jag inte kan göra mycket för honom, bara tala om att jag tänker på honom…

Och så läser jag Johnnys hemska, starka text om kvinnomisshandel

Och så får jag mejlsvar från min barndomsvän som jag träffade för några veckor sedan. Vännen som jag ‘tappade’, efter att hon gifte sig… och jag har trott att jag gjorde något fel… men inte tagit tag i frågan, förrän jag kom hem från min lilla resa. Då skrev jag och frågade… om det var mitt fel att vi tappade bort varann, och vad jag i så fall gjorde fel… och hon skrev att hon inte visste om något som jag gjort fel, utan att hennes liv hade voltat på så gott som alla sätt som är möjliga, i den vevan – allvarlig sjukdom, icke-fungerande relationer med närstående, och ett tonårsbarn som blev självdestruktivt och fick passas på så gott som dygnet runt, under 1½ år… jäkligt tufft. Och hon är en förebild för mig, en människa med mycket mänsklig kraft och förmåga att sträva mot ljuset, som så gott som ingen annan jag vet.

Och idag kom ett svar, på mina ord som bl a handlade om ‘vet att du alltid kan ringa om du behöver prat eller hjälp’… ett svar som handlade om tonårshelveten, egna och barnens, hur vår vänskap under tonåren tveklöst räddade livet på oss alla som hade trasiga familjer, om hur svårt det är att veta att man gör rätt med sina barn… och hon skriver: ‘Härligt att höra hur din tjej vuxit och växer. Hon kan inte ha fått bättre mamma än du. Tänk om du inte hade stått på dig i den processen när du dessutom hade din mamma på halsen’… ‘Jag hör gärna av mig till dig. Gillar raka människor. Då blir det inget konstigt då. Jag hoppas att du känner att du alltid kan höra av dig till mig.’, och ‘Tack för besöket det värmde. Jag lever på det fortfarande.’… och jag blir så rörd att jag nästan börjar gråta… shit…

Vilka jäkla vänner jag har. Tänk att jag kan få ha det… det är inget annat än en gåva.

Shit, alltså… så himla fint.

Annonser