Sånt som är jobb, fast ändå inte…

Besökte en annan del av verksamheten idag, för att jobba igenom det sista med en tekniskt kunnig, innan vi ska släppa en sak som jag jobbat järnet med under några månader. Häromåret jobbade jag vid den arbetsplatsen, och nu gjorde det mig så himla glad att varenda en som jag träffade på som jobbar där, hejade så glatt och trevligt på mig… 🙂 Trots att jag bara knappt har pratat med flera av dem (det är en stor arbetsplats, det också), så får jag bara öppna, glada leenden och vänliga ord, när jag kommer… det känns ganska fantastiskt, faktiskt. Jag är tacksam…

Sedan bestämde jag mig, eftersom jag nu befann mig geografiskt nära min gamla arbetsplats som jag inte har haft tid att besöka alls sedan jag slutade där i februari, att besöka dem också. Det är en ännu större arbetsplats, och jag insåg att jag skulle få hålla mig en gnutta ‘osynlig’ om jag skulle få möjligheten att prata med dem som jag mest ville besöka… det är för många jag känner där, och alla vill såklart höra hur det går för mig i det nya jobbet. Jag vill höra hur det går för dem också… och man hinner inte med mer än ett par-tre samtal på ett par timmar, om man ska hinna komma någon bit in i samtalen.

Redan i trappan träffade jag på en av dem som jag tycker mest om. Vi pratade i kanske en kvart… och sedan hade jag tänkt besöka en annan av favoriterna, men hann in te ända dit för att jag fastnade med en fem-sex andra, längs vägen… och sist hann jag med ett ganska djupt samtal med en av mina gamla chefer, som jag också tycker mycket om. Min plan var att gå förbi en människa för en jobbgrej på vägen tillbaka, men klockan hann bli fem innan jag kom därifrån… så jag mejlade när jag kom tillbaka till mitt rum i stället, och hoppas att den personen kan fixa den där saken utan att jag behöver vara med och visa.

Det är en märklig känsla, att å ena sidan ‘smita’ från det nuvarande jobbet för att ha möjlighet att besöka det gamla, och att samtidigt faktiskt ha en förväntan på mig att komma dit… och att det faktiskt ingår i mitt nuvarande jobb också, att hålla kontakten även med dem på gamla jobbet. Det blir som att skolka och samtidigt göra sin plikt, i en obekväm kombination…

Nåja, då var det gjort, för stunden. Och i morgon måste jag hinna till stan och handla presenter till dottern, som ska ha ‘mottagning’ hemma hos sig på onsdag. Hon fyller år. Men det betyder att jag kanske måste åka lite tidigare från jobbet i morgon… och till slut känns det verkligen som om jag skolkar… trots att jag jobbade tiotimmarsdagar så gott som hela våren, och absolut inte har tagit kompledigt för den övertiden… ja, det är märkligt hur sinnet fungerar ibland.

Sedan funderar jag lite på… att det kan vara så, att två människor kan ha samma ‘grundvärderingar’, och samtidigt så olika sätt att förhålla sig till dessa. Att ‘grundvärderingen’ kan få så olika konsekvenser, i verkliga livet… Man kan t ex vara två människor som båda känner starkt och djupt för världens alla fattiga. Den ena personen kan hantera sin medkänsla genom att bli alldeles handlingsförlamad av sorg över att det finns så många fattiga i världen och sitta hemma vid köksbordet och gråta hela dagarna över det, för att känslorna övermannar den… och den andra kan hantera medkänslan genom att resa ut i världen och hjälpa folk att odla sin egen mark, så att de kan skapa bättre förutsättningar för sig själva för att överleva. Känslan i grunden kan vara densamma, men sättet som man hanterar känslan kan skilja sig så väldigt mycket… det är intressant. Synsättet på människans roll och förutsättningar i livet kan skilja sig rejält, trots att grundvärderingen är densamma…

Det handlar inte om att man väljer ‘rätt eller fel’ sätt att reagera och agera. Ingen kan veta vilka handlingar som i längden leder till att världen förändras i enlighet med ens grundvärdering… och även där kan man tänka så olika, om sin grundvärdering… den som sitter och gråter vid köksbordet kan tycka att man inte ska försöka förbättra villkoren för de fattiga, för att det är fel att tro sig veta vad som är ‘bäst för andra’, medan den som agerar tycker att man ska det, för att den utgår ifrån sina egna  basbehov och tror att andra fungerar liknande… och det går såklart inte att säga säkert vem som ‘ser rätt’ på ‘meningen med mänsklighetens liv’.

Man kan bara följa det som känns rätt för en själv. Man är inte automatiskt ‘osjälvisk’ för att man inte tycker sig ha rätt att lägga sig i andras liv… och inte heller för att man tycker att man ska göra för andra det som man nog skulle ha önskat att andra gjort för en själv om man varit i de andras situation.

Och det är inte nödvändigt att tycka att de två synsätten på ‘vad man kan göra’, står emot varandra. Man måste inte nödvändigtvis säga till den andra att dens sätt är fel… man kan leva, och låta leva. Den som lär andra odla kanske får ett antal människor i världen att överleva, och konsekvensen av det kan bli att jorden överbefolkas ännu mer, men den har agerat i enlighet med sin syn på ‘meningen med livet’. Den som sitter vid sitt bord och gråter av medkänsla, som tycker att alla människor har lika värde men att man aldrig kan veta vad som är ‘bäst’ för någon annan, hjälper såklart inga människor att överleva med sina tårar, men hjälper kanske världen i stort ändå genom att inte lägga sig i vad som är ‘bäst’ för de fattiga… så att de fattiga kanske dör av svält, men jorden belastas mindre.

Etiska frågor är alltid kluriga, och har sällan något ‘svar’. Man kan göra så som man tror är bäst… och måste inte försöka tvinga den som tror annorlunda, att anpassa sitt agerande efter sitt eget synsätt och agerande. Är man tillräckligt övertygad om att ens eget sätt är det ‘bästa’ sättet att agera ut konsekvenserna av sina värderingar, så blir det inte nödvändigt att polarisera, visa på skillnaderna i synsätt, och försöka få den andra att antingen ta över ens eget synsätt eller säga att den andra tänker fel… är man trygg nog i sitt synsätt, så tror jag att man lika gärna kan se likheterna i grundvärdering. Om man så vill… och det beror väl på vad det är man vill, med att berätta om sitt synsätt på ‘rätt sätt att agera ut sin grundvärdering’. Om man kan känna sig tillfreds med att ha talat om vad man tycker, eller om man inte är nöjd förrän den andra antingen tycker som man själv, eller har tystnat helt…?

Sedan finns det förstås grundvärderingar där det inte går att ‘låta’ andra göra som de vill utifrån deras grundvärdering, om ens eget liv ska bli uthärdligt eller ens möjligt att leva. Det finns en bortre gräns för hur stor frihet man kan låta människor ha, när det gäller vad de gör i sina liv… det är därför som vi har lagar och regler. Majoriteten av t ex svenskarna skulle inte vilja bli mördade, och tycker därför att mord är fel och ska bestraffas. Trots detta så finns det såklart individer som tycker sig ha rätt att mörda någon annan… och om alla människor ska få vara helt fria att agera som de vill, så skapar det ett kaotiskt samhälle där den starkaste drivkraften som odlas fram i människorna till slut, är förmågan att döda för att själv överleva… och så kan man såklart vilja ha det. Om majorieten vill ha det så, så blir det ju så till slut. Och kvar har vi då ett antal individer som tycker att det är fel att mörda andra… och så börjar det om… det är helt enkelt inte möjligt att låta alla människor göra som de vill, i ett samhälle där människor möter andra människor.

Men man måste inte se sig som… motpoler, för att man har olika synsätt på hur man ska agera ut konsekvenserna av sin gemensamma grundvärdering. Man kan fokusera på att se att man har samma grundvärdering, och låta bli att ‘slåss’ för att få rätt i sin syn på hur man bästa ska agera utifrån den… så kan man göra. Också.

Låta andra tycka som de tycker, fundera över deras synsätt, förstå hur den andra tycker och ändå landa i att tycka som man själv gjorde från början. Utan att tycka att man måste avsky varandra för att man har olika syn på hur man ska hantera livet. Det är också ett sätt att odla människans frihet…

Annonser