Familj och mönster…

Jo, det var så här…

När jag växte upp hade jag känslan av mina föräldrar som väldigt förnuftiga, kloka, sansade… de gjorde aldrig något av de där otrevliga eller konstiga sakerna som mina vänners föräldrar gjorde: gick i morgonrock/kalsonger när barnen hade kompisar hemma, skilde sig genom otrohet och trakasserade barnens andra förälder inför barnen, fick våldsamma oväntade vredesutbrott, spelade eller söp bort lönen så att familjen inte fick mat, försökte begå självmord… sånt. Gjorde aldrig mina föräldrar. De bråkade aldrig ens med varann, utan resonerade och löste det mesta… de var ett radarpar som verkade ha koll på hur livet funkar och ska skötas, och lyckades väldigt bra med det.

Jag hade en del problem med dem, eftersom det var fullkomligt omöjligt att prata om sårade känslor eller om hur saker egentligen var… men på det hela taget litade jag på att de var vettiga och sansade människor som gjorde saker på ‘rätt sätt’.

Och så föddes min dotter. Mamma och pappa var här och firade namningen, och jag noterade att mamma var så väldigt ovanligt tystlåten… så när hon ringde en vecka senare och sa ‘jag måste berätta en sak’, så blev jag inte förvånad.

Hon berättade att ‘pappa och jag ska skiljas’. Jaha, sa jag, utan någon direkt förvåning eller ledsnad – för, som mamma sa när hon skulle förklara varför, hon hade ju sagt i flera år att hon inte kände sig så ‘nöjd’ med att leva med pappa… Men. Hon hade inte tänkt sig att jag skulle få veta mer än så just då. Så det var inte förrän jag frågade rakt ut: ‘har någon av er träffat någon annan?’, som hon, väldigt pressat, svarade ‘ja’… och så fick jag pressa ur henne att det var hon som gjort det också…

Från början handlade det om en man som hon hade stött på när hon varit ute och dansat utan pappa ibland, och de hade alldeles nyss konstaterat att de hade känslor för varann och ville leva ihop. Efterhand som man pratade med henne så kröp det fram att… ja, hon hade haft ett förhållande med honom i tre månader, som blev fyra, som till slut blev sex månader… och hon dukade upp samma föränderliga story för pappa som för oss.

Hon bemödade sig helt enkelt överdimensionerat mycket om att försöka beskriva orsaken till att hon ville skiljas så att hon skulle framstå i så god dager som möjligt… det var det viktigaste. Att hon skulle få behålla rollen som hon var beroende av, både för sin egen skull och för ‘vad andra skulle säga’. Och just det faktum att hon modererade sin historia efterhand, och så väldigt tydligt för att kunna göra det hon ville (flytta till honom) men med ‘den trogna förnuftiga hustrun’-rollen intakt, var det som gjorde att man tappade respekten för henne – hade hon varit ärlig så hade hon fått det hon ville… behovet av tjusig självbild saboterade för hennes egen taktik. Och det var verkligen en fråga om taktik – dramatiken i hennes röst var så uppenbart planerad, och fejkad…

Nå. De skilde sig till slut, pappa mådde som ett torterat spöke, mamma flyttade till S och livet gick vidare. Jag sa till mamma hur illa jag kände det inför att hon varit oärlig så länge… och att hon förlorade på det själv. Men annars var det inget speciellt med det.

Åren rullade på, hennes förälskelse gick över på ett par år eftersom S var mer självisk och besvärlig än hon sett från början – hon föll för att han var så imponerad av henne, smickrade henne så… pappa var mer jordnära och ‘kompis’, visade inte sin uppskattning genom stora romantiska gester. S slutade sätta mamma på piedestalen, och därmed tog hennes förälskelse slut. Men – nu hade hon ju tagit detta stora, obekväma beslut att byta ut pappa mot S, förlorat en del vänner och ganska mångas respekt, så nu var hon ju tvungen att ‘bevisa’ att det var rätt val hon gjort… så under de senaste ca 20 åren har jag fått stå ut med att höra hennes hätska, oresonliga och oförstående angrepp mot S, tills jag inte orkade med det längre utan sa att ‘du vet hurdan han är och har vetat det länge, numera kan ju t o m jag säga vilka dåliga sidor du tycker att han har – så, bestäm dig. Skilj dig, eller lär dig acceptera att den man du lever med är precis sådan som han är…’

Hon pratade en del om att hon ville bo själv. Men hon hade (har) aldrig bott själv i sitt liv och trodde nog inte att hon skulle kunna hitta en ny karl att leva med, så det blev bara kaxigt prat utan konsekvenser. För ca 10 år sedan visade det sig dessutom att S hade Parkinson, och det gick hon ner sig över – inte han. För hennes skull, och inte för hans… Hon såg framför sig att hon skulle bli tvungen att ta hand om honom så småningom, och hon verkligen hatade den tanken… och när jag sa att ‘separera nu, då’, så var svaret igen att ‘folk kommer att tycka att jag är hårdhjärtad och hemsk om jag skiljer mig från honom nu när han blivit sjuk’. Orsaken till att hon inte separerade var alltså inte samvete, utan andras anseende…

Ju sjukare han har blivit desto värre har hon klagat. Visst förstår jag att det är tungt bitvis med en människa som man måste ha mer koll på och hjälpa med kläder och blöjor och nedpinkade sängar… att det blev mer jobb för henne. Men hon hade inga proportioner, hon blev verkligen till slut nästan deprimerad – över att hon skulle vara tvungen att ta hand om någon annan… hon anklagade honom för att inte klara av saker med flit, trots att hon visste att det berodde på sjukdomen. När vi var små blev hon jätteirriterad på oss om hon blev tvungen att stanna hemma från jobbet (där hon fick sin kick i form av andras bekräftelse) för att vi var sjuka. När min morfar låg på dödsbädden stod hon och nästan spydde och ojade sig extremt mycket inför honom för att hon behövde borsta hans löständer – med handskar på… hon har helt enkelt alltid verkligen hatat att behöva ta hand om några andras behov än sina egna. Hon är narcissist.

Till slut fick hon in S på avlastningsboende varannan vecka, där han avskydde att vara eftersom det var som ett sjukhus och inte som hemma. Efterhand lät hon honom vara där längre och längre perioder… för att slippa ta hand om honom. Under tiden som han blev sjukare började hon ta fler diskussioner med honom om att ifall han skulle dö före henne så skulle hon bli ställd på bar backe eftersom lägenheten var hans och de inte var gifta… och till slut lyckades hon få honom att gå med på att skriva ett avtal som sa att hon skulle få bo kvar om han dog före henne, och att hon skulle få ut hälften av värdet när lägenheten skulle säljas (och hans barn resten).

Nu i vår har hon fått tag på en lägenhet i servicehus åt honom – så äntligen blev hon av med allt vårdande kring honom… men som tur är så trivs han där, än så länge. Hon fick hans barn att sälja hans stuga, som hon inte hade lust att sköta om längre när han nu inte kan vara där heller. Barnen (S svärson ffa) har dessutom börjat försöka pressa mamma att flytta från lägenheten utan att få ut några pengar alls… de beter sig som om S redan var död, vilket han verkligen inte är. Och mamma vill åt pengarna… hon har en massa sparade pengar i fonder och sånt, men dem ‘räknar’ hon inte att hon har, så hon klagar hela tiden över att hon är så fattig…

Sedan hon blev pensionär för två år sedan, har hon märkligt nog blivit mer självisk än någonsin förr. Under den här tiden, då min dotter varit sitt värsta pubertetsjag, så har mamma valt att vara precis som dottern, t o m värre i tonåringsbeteende… och jag har sagt till henne att jag inte orkar hantera henne också just nu, så om hon inte kunde skärpa sig och försöka vara ett stöd åt mig i stället för ännu en börda, så fick vi dra ner på kontakten ett tag.

I våras när vi pratade i telefon och hon funderade i banor om ifall hon vill leva ensam eller tillsammans med en man, kände jag att… hon har träffat en ny man. Så jag frågade. Och hon nekade. Jag sa till henne innan vi slutade att jag skulle bli jäkligt besviken på henne om hon visade sig fiffla på samma sätt igen, som hon gjorde när hon träffade S… men hon vidhöll att hon inte hade träffat någon ny. Jag var också tydlig med, och det borde hon veta efter att ha känt mig hela mitt liv, att jag inte skulle döma henne om hon träffade någon ny, med tanke på hur situationen sett ut med S… men hon nekade.

I söndags när jag ringde henne, och hon ringde tillbaka, så sa hon att hon var på dans i en närbelägen by – och hon lät så extremt skyldig, helt utan anledning som jag kunde se det, att jag förstod att hon var där med en man… och dagen efter när hon ringde upp mig, sa hon: ‘jag har någonting som jag vill berätta’… 😉 Historien upprepade sig.

Hon började med att säga att ‘de var mer som goda vänner’, att de känt varann ca ett år och varit ett par bara sedan nyss… och så småningom, när hon märkte att jag inte dömde (som jag aldrig gör), kröp det fram att hon var rejält förälskad och att de varit ett par sedan då när jag sa att jag trodde att hon träffat någon. Och jag sa till henne – ‘men varför ljög du för mig??’ Ja, det var för att hon inte varit helt säker på att de skulle vara ett par, då… och visst, det kan säkert stämma, men det var ju också så att hon var mitt i trasslandet med S och hans hus och barn och boende, och hon insåg att det skulle se rätt illa ut om hon krävde att få del av pengar från en man som hon redan lämnat…

När jag kom till henne på tisdagen, pratade hon mer om den här mannen. Lite i taget, testade mina reaktioner… försökte lägga fram det som om det var moraliskt försvarbart – och det var tydligt att den som insåg att det inte var det, var hon… ju mer hon försökte bortförklara desto mindre kände jag att det var försvarbart, så som jag känt det från början… Jag fick veta att de hade en så stark fysisk attraktion som hon inte trodde att hon skulle få uppleva vid hennes ålder (när jag berättade för dottern att mormor berättat om sitt sexliv så rös hon i hela kroppen i flera minuter… 😉 Min dotter har inte behövt ta del av för personliga saker från sina föräldrar, så hon reagerar mer ‘normalt’ än jag, som fick telefonsamtal från min far på morgonen då han sovit sin första natt med kvinnan som han var storförälskad i och senare gifte sig med: ‘ja, här sitter jag, på M’s sängkant efter att ha sovit här i natt…’ Han kände nog ändå att mer information än så ville jag inte ha, så han lät det stanna där – men hans märkliga sätt att anförtro mig saker så att hans nya fru fick se vilken slags relation hon trodde att han och jag hade, bidrog definitivt till att hon blev svartsjuk och började avsky mig, så småningom…).

Nå. Mamma pratade om den här mannen, och växlade mellan att försöka få det att låta som ett resonemangsäktenskap och att blomma ut i passionerade ord… och jag sa, och kände, att jag var glad för hennes skull för att hon träffat en man som visst både var seriös, trovärdig, generös och romantisk… och hade gott om pengar, sa mamma också, det är viktigt för henne och hon vet att det inte är det för mig…

Någon gång under dagen då vi var ute och cyklade, sa hon igen med stor beundran i rösten, att den nya mannen hade tyckt att mamma ska fortsätta att ta hand om S som innan… att hon inte skulle bryta med honom eller säga något till honom om att de träffats, för att det vore grymt mot en 70+ parkinsonsjuk och väldigt ensam man att lämna honom. Min respons på att den nya mannen var så ‘generös’, var att ‘det är väl rätt självklart, om han är det minsta vettig, och det verkar han ju vara…?’ Men till slut blev jag fundersam på vad det egentligen var som hon ‘sa’ med denna beundran över hans storsinthet… så jag frågade henne hur hon skulle ha gjort om den nya mannen krävt att hon skulle lämna S. Hon var tyst någon minut och sedan sa hon att… då skulle hon göra det. Lämna S. Så S väl och ve vilar i händerna på den man som ‘tagit över’ min mamma… det blir så tydligt hur mycket ‘barn’ hon är i detta, hur hon inte tar ansvar för sig själv. Jag utbrast spontant, utan att tänka, ‘men då är du ju lika illa som pappa i det avseendet!’ (pappa flyttade ihop med en annan kvinna som ville ha honom medan hon som han var kär i inte var ‘redo’ efter sin skilsmässa, och när hon ett år senare blev ‘redo’, och krävde att pappa skulle dumpa kvinnan som bodde i hans hus på två sekunder, så gjorde han precis det… släppte bomben i den andra kvinnans knä, och åkte iväg på kvällsaktiviteter direkt så att hon inte ens fick chansen att prata, under sin chock…)

När pappa gjorde som han gjorde med den nya och gamla kvinnan, för drygt tio år sedan, blev jag lite chockad över att min pappa, som var ett under av diplomati och aldrig gjorde någon något förnär, kunde bete sig så svinigt och egoistiskt… och strax efter det kom brorsan hem och sa att han skulle skiljas från sin fru för att han träffat en annan, och han dumpade frun med hälften av skulderna efter hans konkurs och med fruns dotter (i värsta tonåren) som haft brorsan som sin pappa sedan treårsåldern… han bara struntade i dem. Helt. Det chockade mig också lite… trodde inte att de hade sånt i sig, liksom…

Och nu visade det sig alltså att mamma… var likadan. När det kom till förälskelse/passion, så kunde även hon gå över lik om det krävdes…

På natten när jag vaknade och inte kunde somna om, tänkte jag på att… om den här nya mannen skulle kräva att mamma sa upp kontakten med mig – skulle hon göra det då? Precis som pappa gjorde när hans fru krävde att jag inte fanns i deras liv på annat än hennes snäva villkor? Och jag blev bara så himla ledsen… och inte förrän då insåg jag att…

Det där som jag har trott om mina föräldrar. Det där som jag alltid har sett dem som… visst, mamma har alltid kämpat för att framställa sina själviska motiv i bättre dager och hon har aldrig tagit på sig ansvaret för något dumt hon gjort, men jag har ändå hela tiden trott att… det vettiga finns där någonstans, hon tappar bara bort det ibland…

Jag har alltid ändå sett det som om min familj har vettiga grundvärderingar. Jag har pekat på deras brister, särskilt när de gått ut över mig, och jag har ibland varit väldigt tydlig och skarp med vad jag förväntat mig av dem… men jag har ändå inte sett att hela min familj saknar moralisk kompass. Förrän nu

Brorsan har skulder över öronen, är spelmissbrukare och fifflar på allehanda sätt, och mina föräldrars sätt att hålla honom ifrån sig och rättfärdiga sin egen förträfflighet har varit genom att gemensam oja och voja sig över brorsans svaga karaktär. Mamma har verkligen moraliserat över brorsans bristande karaktär, riktigt gottat sig i att han är så ‘hopplös’… och vi har pratat om att brorsan och jag är så extremt olika när det gäller ordning och pengar och koll på livet. Mamma har försökt förklara det med att hans biologiska pappa var en rumlare, han också… att det är generna… men nu ser jag ju plötsligt att… mamma förstår nog brorsan bättre än hon låtsas om. För hon är så väldigt mycket likadan…

När jag inte kunde somna om i tisdags natt, gick jag till slut upp. Råkade väcka mamma med mikron, så hon kom också upp… och jag sa att… jag känner mig så himla förvirrad, som om jag håller på att tappa greppet helt och är på väg att bli psykiskt sjuk… och hon som inte kan känna med andra blev ju lite skärrad, och började prata om att ‘söka hjälp’.

Men jag började dra i tanketrådarna. Pratade en del om det jag pratat och tänkt om, hur jag verkligen har ifrågasatt mig själv och mitt sätt att vara så att det fått mig att tappa bort mig lite, under den här sommaren… att jag undrar om jag kanske är jättekonstig ändå… och så kom jag till tankarna om att mamma kanske skulle ‘dumpa’ sina barn också, om den där mannen krävde det. Hon svarade att ‘nej, det vet du ju att S var ju inte så förtjust i att jag åkte till er titt som tätt i början, men jag sa ju till honom att han inte kunde få mig att välja bort mina barn’… och visst, det sa hon. . Det här senaste som hänt – att hon smusslar, ljuger och fifflar en gång till med en man… att det inte var en engångshändelse, och att jag märker att hon snarare är lite stolt än skäms över det här fifflandet… gör att jag inte litar på det heller.

Jag frågade henne om hon inte blir illa berörd när hon får upptäcka att någon hon litat på, ljuger för henne… hur hon ser på andra människor, om hon räknar med att folk är ärliga eller att de fifflar med sanningen… Hon blev lite spänd redan där, vi rörde oss ju på ett område där hon visste att hon inte var helt fläckfri. Men hon svarade att hon… tror att folk är ärliga, i princip, men att alla har saker som de smusslar med… Jag försökte igen: ‘men om du plötsligt skulle få reda på att jag har ljugit för dig om något stort som du inte trodde om mig, att jag är knarkare eller rånat en bank eller så – hur skulle du reagera då? Är du mentalt förberedd på att något sådant skulle kunna hända, så att du inte skulle bli så chockad?’ Det jag ville åt, var mitt problem med att å ena sidan inte vara så naiv som jag trots allt är och tro alla människor om gott i grund och botten, men å andra sidan inte heller misstro alla, som default… jag kunde inte se hur jag skulle kunna hantera det på annat sätt än jag gjort hittills… och det vill  jag ju, i viss mån, förändra hos mig…

Jag sa till mamma att jag blev lite… stressad av att få upptäcka att hon ljugit för mig igen. Hon reagerade, taggarna ut: ‘nej men inte ljugit, jag har bara undanhållit saken för att jag var osäker…’ Ja men. Sa jag. Du sa ju själv att du visste att när jag frågade dig om du träffat en man, i vintras, så ljög du för mig…? Och hon kunde inte ta ordet i sin mun. Hon stressade upp sig mer och mer…. kunde till slut gå med på att hon ‘undvikit att prata om det’… och när jag kom tillbaka till ‘ljuga’, eftersom det faktiskt var vad det handlade om, så bytte hon fokus till att ‘jag tyckte väl inte att det var en sådan fråga som jag måste berätta för dig om, du är ju vuxen…’ osv. Och jag sa att det inte var det som var frågan – frågan, som stressar mig, är att tvingas upptäcka att hon ljugit på exakt samma sätt som för 20 år sedan… och som hon sa att hon förstod att det bara var dumt… att det här leder till att jag tvingas inse att jag inte kan lita på henne ens på de områden som jag har litat på henne inom… Trots att hon visste att hon ljugit, och sagt det själv nyss, så ville hon inte höra det från mig. Jag fick inte prata om att hennes lögn påverkar mig… och hon tände, så som hon alltid gör när jag pratar om något som hon är rädd ska kunna exponera hennes brister (även om jag pratar om mig själv eller andra), reste sig och menade att ‘nu slutar vi prata, jag märker att du håller på att trissa upp dig’… ‘Håller jag på att trissa upp mig – det är ju du som höjer rösten och går din väg??’, sa jag…

Och så försvann hon på toa. Och jag bara bröt ihop och grät… och när hon kom ut efter en stund sa hon bara ‘ska du inte gå och försöka sova lite till?’, eftersom hon trodde att min skörhet berodde på sömnbrist (vilket den såklart delvis gjorde, men man löser inte gråt och förtvivlan genom att försöka tvångssova). Hon ville helt enkelt INTE se MIG.

Och jag sa all min förtvivlan… hur tungt det har varit de här senaste åren att klara av allt i mitt och dotterns liv helt ensam och utan något stöd alls från familjen… hur mycket jag hade önskat att mamma hade stöttat mig i stället för att även hon kräva att jag skulle prioritera hennes behov före mina… hur jobbigt det är att veta att den här styrkan som jag har och är, är något som alla omkring mig förväntar sig att kunna luta sig emot jämt, att jag får skit från en del för att jag verkar för stark och samtidigt inte får någon människa som är beredd att låta mig få vara ledsen…

Och mamma reagerade bara. Hela tiden. Allt jag sa tog hon som kritik mot henne. Och jag sa, om och om igen, ‘men det här handlar ju inte om DIG, det handlar om MIN situation och MINA känslor, kan du inte släppa ditt fokus på DIG och höra och försöka känna med MIG i stället???’ Ja, till slut försökte hon verkligen… jag såg att hon gjorde det. Försökte. Men det fanns inget i henne att bottna någon förståelse för mig, i… inte för någon. Hon saknar den empatiska förmågan…

Och sedan… blev jag bara tom. Jag insåg verkligen till fullo att det saknas en empatisk förmåga hos henne. Det handlar inte bara om en ovilja att ta ansvar för sina sämre handlingar – hon kan verkligen inte kliva ur sig själv och bry sig om någon annan… hon kan spela omtänksam till en viss gräns, oftast tillräckligt bra för att bekanta inte ska hinna upptäcka vad det är som saknas. Men i familjen… så märks det. Att hon saknar förmågan… brorsan och jag har pratat om det också, att vi sörjer att vi har en mamma som vi aldrig känt oss älskade av…

Sista dagen hos mamma åkte vi till kompisar. Ett par timmar var vi hos min barndomsvän I, och det var hur trevligt som helst. I sa något i förbifarten om att det varit en lång tung period med hennes 16-åriga dotter, och jag frågade vad det handlat om… och hon sa att dottern varit självdestruktiv, skurit sig, varit helt apatisk, under ca 1½ år. Samtidigt har familjen fått ett till barn, I har haft bröstcancer, och hennes man har inte förmått hantera situationen… jävulskt jobbigt förstår jag att de haft. Men nu var de igenom, och hon var glad och såg positivt på framtiden…

När vi åkte hem, mamma och jag, sa jag något om att jag tycker att det är så skönt att I är sådär öppen även med sånt som många tror är pinsamt att berätta om, för att andra kan döma… och mamma svarade så att det hördes väldigt tydligt att om hon hade varit i I´s sits, så skulle hon inte ha berättat om det jobbiga som de haft. Och jag sa, som alltid, att… jag är helt övertygad om att man mår bättre av att säga som det är, om sitt liv. Att massor av människor mår urdåligt i sina liv, för att de inte vill prata om ‘skämmiga’ personliga eller familjeproblem… och mamma blev tyst. Sa bara ‘mhm’, med lite avigt tonfall. Och jag fortsatte, sådär som jag alltid har gjort, för att jag liksom väntar på att hon ska fatta att vi ju tycker likadant… jag har verkligen alltid trott att hon delar mina grundvärderingar, egentligen. Jag sa t ex att det är min smala lycka att jag har pratat om att min morfar förgrep sig på mig under uppväxten, eftersom ingen i familjen vill prata om det trots att de sett det med egna ögon – min poäng var inte att kritisera, utan att visa på att jag nog skulle ha varit extremt mycket trasigare om jag hade ‘tagit på mig’ skulden för morfars övergrepp, vilket man oftast gör om man inte pratar om det… och till slut pallade hon inte längre. Utan sa med tillrättavisande tonfall att ‘vet du, jag är så himla trött nu, jag orkar inte prata om det här just nu… jag är ju gammal vet du’, försökte hon skoja till det… och jag svarade att ‘det har inte med ålder eller trötthet att göra, du vill aldrig prata om det’.

Men sedan höll jag tyst. Jag ville inte heller ha bråk…

Under de här dagarna hos mamma har jag… sett hennes reaktioner mycket tydligare än jag någonsin gjort. Jag har brukat prata på om saker som handlar om de grundvärderingar jag har – och ALLTID trott att min familj delade med mig, i grunden… så jag har aldrig fattat varför de plötsligt exploderat, eller gått därifrån eller gått och lagt sig… jag har verkligen inte fattat att det är för att de inte lever efter samma värderingar som jag både har, och lever efter. Jag har bara känt mig bortstött… inte sett att mina ord innebär kritik som de tar åt sig. Inte vetat att de haft anledning att ta åt sig…

Morgonen efter att jag kom hem, ringde mamma med förevändningen att hon skulle kolla att jag kommit hem som jag skulle. Hon berättade att hon äntligen fått tag på brorsan, som skulle ha kommit förbi en av dagarna då jag var där men inte ens ringde för att säga att han inte skulle komma… och nu hade mamma fått veta att brorsan ska skiljas från sin nuvarande fru. För att han blivit ihop med en gemensam kompis till dem… och när jag suckade och sa till mamma, desillusionerat, att ‘varför kan inte folk skilja sig när de har det dåligt, och sedan träffa nya… varför måste de avsluta sina relationer med otrohet…’, så ville mamma inte prata mer. Jag hörde på hennes röst att hon var lite nöjd med att brorsan var i liknande sits som hon just nu… om inte annat så för att det nog blir lite lättare för henne att berätta om den nya för brorsan. Han kommer inte att gilla det, för han tycker att mamma varit för otrevlig mot S genom åren… men nu bär brorsan på sitt alldeles egna dåliga samvete för att han dumpar sin långtidssjukskrivna fru, och en hel jäkla farm av djur som hon inte kommer att vilja bli av med… ja, fy fanken. Jag blir faktiskt helt matt…

Och när vi pratade om moralen, en av dagarna, och mamma höll med mig om att hon inte agerar särskilt moraliskt/etiskt schysst kring detta med S och den nya, så… kunde jag säga att… ‘jag förstår inte hur jag har blivit som jag faktiskt är…’ Jag förstår inte hur jag har kunnat lära mig att leva efter schyssta moraliska principer, när det visar sig att ingen i min familj är som jag i det avseendet. Att jag har snappat upp något helt annat än de står för… Jag menar (som sagt) inte att jag lever som Moder Teresa. Men jag lever så gott som helt precis så som jag lär… så som jag beskriver mig och min syn på hur man ska bete sig, som människa.

Och jag förstår inte varifrån jag fått det. Men inser att jag i princip inte har några människor omkring mig, som är så här på riktigt ärliga och genomskinliga, som jag…

Vet inte vad jag ska göra av de här insikterna än. Men jag känner att de… har betydelse för mig.

Annonser